); ga('send', 'pageview');

Tårarna rinner på personen som sitter framför dig, och det är inte första gången du ser detta. Framför dig finns en person som ska bli förälder, eller som precis har blivit en – och även om du vet att den där bubblan av lycka som syns på sociala medier inte är fullt representativ för hur verkligheten ser ut, så vet inte personen framför dig det. Det här är någon som kanske sett och hört om den där ofattbara lyckan som ska infinna sig när man ska få barn. Som gått och väntat dag ut och dag in på den där känslan – och som istället kraschade rakt ner i ett känsloträsk fyllt av sorg och förtvivlan, och som nu brottas med tankar som ”Vad är det för fel på mig?”,  ”Varför känner jag inte den där lyckan och kärleken som alla föräldrar pratar om?” och ”Varför älskar jag inte mitt barn?”.

Du har sett det förr, och du vet att det finns både medicin och samtalsstöd att erbjuda. Det finns screeningar, psykologiska behandlingar och resurser för att erbjuda stöd i föräldraskapet och i anknytningen till barnet. Men kanske har du också frågat dig själv: ”Vad mer kan man göra?” i stunder där behandlingarna inte fungerar så effektivt som man önskat, eller där köerna till adekvat hjälp är långa, och denna människa du möter sjunker djupare och djupare ner i sitt depressiva tillstånd.

Vi ställde följande fråga till våra följare på sociala medier: ”Vad saknade du för stöd under tiden du mådde som sämst?” Den feedback vi fick från föräldrar runt om i landet var otrolig. Och där slog det mig att detta är precis vad som behöver föras fram. Lösningarna som kanske ligger i periferin för forskningsfälten, och som istället trätt fram genom den individuella och kreativa kraften i var enskild behandlande läkare eller psykolog, som vågade gå på egen magkänsla. Och med det så kände jag också att det var min skyldighet att också föra dessa personers erfarenheter vidare, till dig som möter personer med psykisk ohälsa under den perinatala perioden i ditt yrke. För där kvantiteten givetvis behövs inom forskningen för att kunna nå pålitlig, signifikant och representativ statistik, så tror jag också att kvaliteten i den enskilda patientens upplevelse är det där lilla extra som behövs adderas i receptet för framgång med dessa behandlingar.

8 önskemål om förbättringar i vården av psykisk ohälsa under den perinatala perioden:

  1. Närmare relationer till vårdande personal
    Många upplever brist på relation till sin vårdande personal, och att man behöver någon som faktiskt lär känna en. Att få ha en och samma barnmorska hela vägen från graviditet, genom förlossningen och in i eftervården. Med denna personliga kontakt skapas också bättre förutsättningar för att snabbt upptäcka om en förälder inte mår bra. Kanske vore ett BVC-besök redan under graviditeten något att tänka på, för att börja bilda relationen till kommande BVC-sköterska i ett tidigt stadie, där man kan börja se över hur det sociala nätverket ser ut. Kanske behöver MVC följa upp föräldern tätare, i relation till de täta BVC-besöken som görs under första perioden?

  2. Fånga upp den ökade sårbarheten
    Där det finns en ökad sårbarhet i form av tidigare psykisk ohälsa, avsaknad av socialt stöd i omgivningen etc. är det oerhört viktigt att föräldern/föräldrarna följs upp tätt såväl under hela graviditeten som efter förlossningen. Att ha inplanerade hembesök eller telefonkontakter bokade redan under de första dagarna efter förlossningen kan vara en trygghet för föräldrarna.

  3. Mer proaktiv vård och stöd efter förlossningen
    Som förälder med psykisk ohälsa är det så mycket man behöver hjälp med att man ofta inte ens vet vad man behöver hjälp med. Här kan du inom vården med din kunskap och erfarenhet ta större ansvar för att vara proaktiv och agera i de fall familjen själva inte orkar. Istället för att ge telefonnummer till psykiatrin kan du kanske hjälpa till att ringa och boka en tid istället?  För många skulle det också vara hjälpsamt med en postpartum-doula eller annan stöttande person som kan finnas med i hemmet efter förlossningen, avlasta vid behov, följa upp regelbundet per telefon och stötta i föräldraskapet.

  4. Se föräldern – inte bara barnet
    Många upplever att man under graviditetens gång blir väldigt tätt uppföljd och omhändertagen av vården, för att sedan bli helt åsidosatt efter förlossningen till förmån för barnet. Och visst är det barnmorskornas och sjuksköterskornas främsta ansvar att ha koll på barnet, men glöm inte bort föräldrarna så fort barnet är på plats. Om de behövde din omtanke under graviditeten så kan behovet vara ännu större när barnet väl är på plats. Och genom föräldrarna når man även barnen.

  5. Tidigare screening
    Att det görs en screening av förälderns psykiska hälsa efter två månader är ett viktigt verktyg för att kunna fånga upp en begynnande eller pågående depression, men många upplever att två månader är alldeles för lång tid att vänta på screeningen. En del upplever också att frågeformuläret kan vara missvisande, och att man kan bedömas frisk även om känslan inte är så – varför det också ligger en stor tyngd i det samtal man har om formuläret. Här finns möjligheten att upptäcka när något inte står helt riktigt till. Våga ställa en extra fråga.

  6. Anhörigstöd
    I många berättelser får man höra om oförstående partners, icke-stöttande föräldrar eller obefintligt nätverk. Eftersom denna typ av psykisk ohälsa är en fråga som drabbar hela familjen är det också väldigt viktigt att man snabbt involverar hela familjen för att bygga upp den kunskapsbas och stöd som behövs. Anhöriga behöver få insikt och kunskap i problematiken och hjälp i hur de kan hjälpa. Många saknar också skriftligt material att kunna ge till sina anhöriga/sitt nätverk som beskriver perinatal psykisk ohälsa – då det kan vara jobbigt och ibland skamfyllt att försöka förklara det själv.  I det fall det helt saknas ett socialt nätverk behöver man koppla in socialtjänsten för att hitta ett lämpligt stöd till familjen i ett tidigt skede.

  7. Stödgrupper med likasinnade
    Många upplever en isolering och känsla av ensamhet i den perinatala psykiska ohälsan  och här skulle man kunna se över möjligheten att bilda stödgrupper där föräldrar i samma situation kan träffas tillsammans med barnen på neutral mark. Träffarna kan vara delvis organiserade med möjlighet att prata om ämnet under ledning av en utbildad psykolog/psykoterapeut, men samtidigt också en frizon att bara få träffas på.

  8. Amning eller ersättning – låt det inte bli en fråga
    De första dagarna efter förlossningen kan ofta vara svåra, och många upplever fortfarande att de hetsas till att amma istället för att aktivt bli tillfrågade om de vill prova på ersättning. Här behövs en bättre scanning av föräldrarnas hälsa och sömn direkt på plats, och personalen kan vara mer proaktiva i frågan om ersättning, särskilt om de ser att det finns problem med amningen eller att den ammande föräldern får väldigt lite sömn. Givetvis ska det fortfarande erbjudas amningshjälp på samma sätt som det görs idag också eftersom att amningen kan vara svår i början men sedan bli lättare och många är oförberedda på utmaningarna i början. Men eftersom det är komplex fråga som ofta är laddad med mycket känslor så är finkänsligheten och inkännandet gentemot de nyblivna föräldrarna/den nyblivna föräldern väldigt viktigt här.

Michaela Wallin
Kommunikationsstrateg
Mamma till Mamma