Graviditeten
Jag fick mitt första barn den 8 januari 2024. Han var mycket efterlängtad av både mig och sin pappa som jag hade varit tillsammans med i fyra år.
Rent fysiskt hade jag en bra graviditet och förlossning, men psykiskt var det något helt annat. Så länge jag kan minnas har jag varit livrädd för att vara gravid och framför allt för att föda barn. Jag vet egentligen inte exakt varför, men jag har en teori. När jag var liten såg jag en film där en mamma födde sitt barn och sedan dog direkt efteråt. Jag minns inte att jag pratade med någon om det, utan gick bara runt med tankarna själv. Sedan dess har jag haft en stark rädsla för att det skulle hända mig.
”Min rationella sida kunde förstås säga att det är väldigt ovanligt att dö under en förlossning, men så fungerar ju inte rädsla. För mig kändes det verkligt.”
Utöver det bar jag också på en annan rädsla. Min egen mamma tog sitt liv 2014 efter många år av depression och ångestproblematik. Hon drabbades även av en förlossningsdepression, och jag var orolig för att själv hamna där.
När jag plussade på stickan blev jag jätteglad. Vi hade bara försökt i tre månader, men varje mens hade redan hunnit väcka katastroftankar hos mig. “Tänk om jag inte kan bli gravid.” Så när testet väl blev positivt var lyckan enorm. Samtidigt fanns förlossningsrädslan kvar i bakgrunden.
Jag berättade tidigt för min barnmorska hur rädd jag var och fick kontakt med auroramottagningen. Veckorna gick och graviditeten flöt på som den skulle. Stödet jag fick där var bra. Rädslan försvann aldrig helt, men jag kände åtminstone att jag hade någon form av kontroll och att personalen skulle hjälpa mig genom det.
Men under den sista månaden av graviditeten kom paniken ikapp mig på riktigt. Jag började få panikångestattacker, något jag haft tidigare i livet och därför kände igen direkt. Attackerna kom särskilt när jag satt i bilen, troligtvis för att jag kände mig instängd. Jag ville inte längre föda barn.
”Jag kände att jag ångrade mig och ville backa ur allt.”
Jag grät varje dag och levde med konstant ångest från morgon till kväll. Jag pratade mycket med min barnmorska och fick även en remiss till specialistmödravården för att diskutera igångsättning på BF-datumet.
Jag kände mig så besviken på mig själv. Jag hade ju sökt hjälp, gjort allt “rätt” och ändå mådde jag bara sämre och sämre. Jag trodde att jag skulle känna mig tryggare ju närmare förlossningen jag kom, men istället blev jag mer skräckslagen.
Förlossningen
Till slut gick vattnet och jag blev igångsatt. Förlossningen tog totalt 15 timmar i aktivt arbete och rent fysiskt gick allting bra. Ut kom en frisk liten pojke och min första fråga var: “Lever jag?”
Psykiskt var jag livrädd under varenda sekund av förlossningen. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Personalen var fantastisk och hjälpte mig varje gång paniken tog över, men trots det satt skräcken kvar långt efter att allt var över. Flera minuter efteråt trodde jag fortfarande att jag skulle dö.
På BB mådde jag till en början lite bättre, antagligen tack vare all adrenalin. Men ganska snabbt kom ångesten tillbaka. Kroppen kändes konstig och trasig. Jag hade ont i underlivet och ryggen och tyckte att det kändes tungt att andas. Personalen försökte lugna mig, men jag sov knappt någonting den natten. Så fort jag blundade kändes det som att allt rusade och att det “blixtrade” bakom ögonen.
Dagen efter mådde jag fortfarande dåligt. Jag blev svimfärdig så fort jag reste mig upp och kroppen kändes svag på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Det skrämde mig enormt mycket. Trots det bestämde vi tillsammans med personalen att åka hem. Jag grät och skakade av rädsla, men både personalen och min sambo trodde att det skulle bli bättre när vi kom hem och fick landa i våra rutiner. Så blev det inte.
Första tiden efter förlossningen
Väl hemma kunde jag fortfarande inte somna. Först var jag rädd för att somna eftersom jag var övertygad om att jag inte skulle vakna igen. Jag hade ju varit så säker på att jag skulle dö under förlossningen att känslan fortfarande satt kvar i kroppen. Sedan utvecklades det till en ny rädsla: tänk om jag inte längre kan somna överhuvudtaget? Efter två nätter hemma ringde jag tillbaka till BB och grät.
“Jag kan inte sova och jag är rädd att få en psykos.”
De bad mig komma in igen och ordnade ett rum åt mig. Jag var skräckslagen. Den natten fick jag för första gången prova en insomningstablett. Min sambo och vår son fick sova i ett annat rum och personalen hjälpte till med ersättning under natten eftersom jag ammade. Jag hade aldrig tagit sömntabletter tidigare och var livrädd även för det, men jag förstod att jag behövde sova. Jag minns fortfarande hur sjuksköterskan höll mig i handen tills jag somnade. Jag sov några timmar den natten, men ångesten var fortfarande kvar dagen efter. Ändå blev vi hemskickade igen. Jag grät och skakade av panik vid tanken på att åka hem.
”Jag ville bara bli omhändertagen och ha vårdpersonal omkring mig dygnet runt.”
Väl hemma blev det bara värre och fem dagar efter förlossningen, åkte jag till psykakuten. Det var tyvärr ingen härlig upplevelse. Jag mådde illa av tanken på att behöva bli inlagd i en sådan miljö. Jag fick träffa en läkare som förklarade att det jag upplevde var en akut krisreaktion och att han inte uppfattade mig som psykotisk. Jag fick med mig lugnande, fler sömntabletter och började även med antidepressiv medicin som jag tagit tidigare i livet.
Veckorna efteråt var som att leva i en dimma. Jag blev sjukskriven och min sambo föräldraledig på heltid för att hjälpa mig. Han tog nätterna så att jag kunde sova i ett eget rum och vi fick otroligt mycket hjälp av människor runt omkring oss. Jag blev inskriven på psykiatrin och fick, tack och lov, träffa en fantastisk läkare och psykolog. Läkaren förklarade för mig att han tror att min insomni är biologisk från forntiden då kvinnor kunde föda barn på savannen och sedan behöva fly i flera dygn för att hitta en säker plats till sitt barn. Kroppen kan alltså gå in i ett slags överlevnadsläge där den vägrar slappna av.
”När han sa det kändes det plötsligt mindre som att jag höll på att bli galen och mer som att min kropp försökte skydda mig.”
Han berättade också att han träffat många kvinnor med liknande sömnproblem efter förlossning och att jag absolut inte var ensam. Jag minns fortfarande hur trygg jag kände mig hos honom. Egentligen ville jag bara sitta kvar där inne på hans rum hela dagen.
För att kunna sova behövde jag en kombination av antidepressiv medicin, sömnhormon, insomningstabletter och ångestdämpande. Det var först då jag kunde få några timmars sammanhängande sömn. Samtidigt attackerades jag av alla mina rädslor på en och samma gång. Jag var rädd för att leva och rädd för att dö. Rädd för att vara vaken och rädd för att sova. Rädd för att bli sjuk. Rädd för att bli beroende av mediciner. Rädd för att bli lämnad av min sambo för att jag inte orkade vara mig själv längre. Rädd för att jag förstört mitt liv för alltid. Och mest av allt var jag rädd för att göra samma sak som min egen mamma gjort.
”Jag ville inte dö, men jag var rädd att jag inte skulle orka leva såhär.”
Jag var rädd för att förlora kontrollen, bli galen eller få en psykos. Jag älskade verkligen min son över allt annat. Jag hatade att lämna ifrån mig honom, men jag klarade inte heller av att ta hand om honom fullt ut. Den känslan bar på en enorm skuld.
När det sakta började vända
De två första månaderna efter förlossningen var den absolut värsta perioden i hela mitt liv. Vägen tillbaka var lång och gick verkligen två steg fram och ett steg bak hela tiden. Men sakta började jag hitta små saker som hjälpte mig framåt. Jag tog en promenad varje dag, oavsett väder. Jag såg till att äta regelbundet även när aptiten försvunnit. Jag började träna igen så fort kroppen orkade. Jag grät när jag behövde och slutade försöka vara stark hela tiden. Jag tog också emot all hjälp jag kunde få, både stort och smått. Min sambo, familj, vården och människor runt omkring mig hjälpte mig att bära när jag själv inte orkade.
En enorm tröst för mig var också att få kontakt med en stödförälder via Mamma Till Mamma. Att få prata med någon som själv hade upplevt psykisk ohälsa efter att ha blivit mamma gjorde att jag kände mig mindre ensam. För första gången mötte jag någon som verkligen förstod känslan. Sakta började jag fira små framsteg. Först att kunna somna utan insomningstablett. Sedan att kunna vara ensam med min son en liten stund. Till slut en hel dag. När april kom började min sambo jobba igen. Vi ökade takten successivt och en dag kom jag på mig själv med att tänka: ”Jag klarar ju faktiskt det här.”
Vi hittade våra rutiner och sommaren gjorde allt lite lättare. Att komma ut, träffa människor och göra små saker i vardagen hjälpte mer än jag då kunde förstå. Idag har det gått över två år och jag kan fortfarande känna skräcken i kroppen när jag tänker tillbaka på den tiden. Samtidigt känner jag också stolthet över att jag tog mig igenom det. Vi börjar bli sugna på ett syskon och rädslan finns fortfarande där. Jag är rädd för att hamna i samma mörker igen. Men jag hoppas också att jag idag har andra verktyg med mig och att det kanske kan få bli en revansch.
Till dig som läser det här och känner igen dig vill jag säga: Det blir bättre.
Jag hatade när människor sa så till mig, för där och då kändes det helt omöjligt att tro på. Men sakta, sakta blev livet lättare igen. Och framför allt: det är okej att be om hjälp.
”Man är aldrig så skör som när man precis blivit mamma.”
Stor varm kram från mig ❤️