Vi båda kippade efter luft. Du andades in din nya värld. Jag för att försöka få tillbaka styrkan.
Vi båda kände känslor. Du att du inte var i din hemmamiljö längre. Jag kände bara att något var fel.
Jag studerade varje cm av dig men vågade inte säga högt. Men jag visste. Sekunden jag såg dig.
Ett mörker kom över mig när de slet dig ur min famn och sprang iväg med mig i sängen. Läkare, barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor som sprang brevid. En läkare som sitter på min mage och håller kompress på aortan, för att stoppa blödningen som nästan tar mitt liv den dagen. Kvar blir din pappa med ett nytt litet liv i sin famn.
Efter en mycket komplicerad operation. Saturation som lägst 78%, total blodförlust 3 L, som det står i journalen. Fick vi äntligen träffas en liten stund, det kändes för mig som några få minuter. Jag tittade på dig länge. En röd och gul liten människa med snea ögon. Kanske är hon svullen, det var ju en lång och ansträngande förlossning. Hon har gulliga fingrar. Hinner jag tänka.
6 timmar fick jag ligga på uppvaket ensammast i världen. Inte äta. Inte dricka. Ifall blödningen skulle fortsätta. Full av antibiotika och morfin och sladdar och påsar med blod in i min kropp igen. När jag tillslut fick komma till BB igen, blev vi separerade igen. Din pappa hade upptäckt att dina händer och fötter var lila. Du kunde inte syresätta dig själv och fick flytta in på IVA på neonatalavdelningen. Men kvar blev jag på BB.
”Vart fan är den där jävla förlossningsbrickan med smörgåsar, fint skuren gurka och päroncider? Hinner jag tänka.”
Jag vill att vi firar ändå. Allt är bra vi lever. Allt är bra.
Det är svårt ibland. När jag tänker tillbaka på den första månaden med dig. Allting är svart. Jag har dåligt samvete för det. Ett minne hur läkarna från neonatalavdelningen kom till mitt rum där jag var inskriven och frågade om vi hade sett något som var annorlunda med dig. Jag minns att jag ville skrika att jag knappt visste alls hur du såg ut för jag hade nästan inte fått träffat dig. Över 2 dygn hade vi varit separerade hittills. Den läkarens ansikte och ord kommer jag aldrig glömma.
Jag vet att jag kände mig ledsen och grät och tänkte ”hon kommer ju dö ändå”. För du var också så himla sjuk.
Du kunde inte syresätta dig själv, inte äta själv, sepsis, gulsot, vitaminbrist, hål i hjärtat osv osv osv. Tänk att pappa kunde ha fått gå hem utan både mig och dig.
Din läkare, han som kom med misstankarna, ville att en sjuksköterska på BB skulle rulla ner mig i min säng så jag skulle få träffa dig. Jag var trött. Kunde inte hålla mig vaken. Hade ont. Sov i min säng med dig i famnen. Trassliga med olika sladdar och slangar. Men vad viktigt det var för oss.
Trots en allvarlig infektion till följd av min operation fick jag, fyra dygn efter förlossningen, flytta ner till neonatalavdelningen med dig och pappa. Svag. Men ville vara stark. Tänkte flera gånger, tänk om vi hade kunnat vårdas tillsammans. Jag var inte redo att skrivas ut egentligen. Men behövde vara hos dig. Både för din och för min skull.
På dagarna satt vi i tystnad. Tittade på dig. Matade dig med hjälp utav sond var tredje timme. Tvättade dig. Noterade i papper varje gång vi bytta kiss- eller bajsblöjor. Turades om att sitta med dig i famnen. Antecknade varje hud-mot-hud tillfälle. En sjuksköterska som nynnade en vaggvisa. En annan som påminde oss om att äta och ta en paus. Ett larm som gick ibland. Nya mystiska symtom. Nya behandlingar. Nya tillstånd som blev sämre och sen bättre. Blåmärken på hela dig från nålstick. Provrör med blod som koagulerar. Mera stick och blåmärken. På natten grät vi och höll om varandra, pappa och jag.
17 dagar på neo. 24 dagar totalt med hemvård. Sen fick vi, min lilla familj, flytta hem och vara bara vi. Endast sonden kvar och ett litet hål i hjärtat som tack och lov inte behöver opereras.
Men nu ska jag älska dig så hårt jag kan, för jag vill aldrig att du ska känna dig ensam eller känna dig oönskad.
Jag vill aldrig att du ska ifrågasätta hur vacker, smart, talangfull du är.
Jag vill fylla dig med så mycket självkänsla och självförtroende. Tillräckligt för att du ska veta när någon ger dig mindre än vad du förtjänar. Du är mitt allt. Och förlåt. Förlåt för alla känslor jag kände. Jag skäms. Men det är också okej att få känna så. När livet inte blev som den bilden man hade tänkt sig. Men det kan bli så otroligt vackert ändå.
Jag har drunknat och kommit upp över ytan fler gånger än jag kan räkna. Och det är okej om jag drunknar igen. Men såhär 1,5 år in vill jag inte ha det på något annat sätt.
——————————————————————
2022 kom våran älskade dotter. I snöstorm och blixtrar, med en extra kromosom efter en mycket svår förlossning.