Jag blev gravid i början av pandemin och födde i mars 2021. Graviditeten gick förhållandevis bra. Jag var illamående, hade foglossning och så men det var hanterbart. Under slutet av graviditeten kände jag mig dock väldigt isolerad pga pandemin.
Jag var taggad på att föda och kände ingen rädsla inför förlossningen.
Förlossningen visade dock sig bli väldigt tuff. Den blev långdragen och smärtsam och jag minns att jag flera gånger ”flög ut ur min kropp” och såg mig själv ovanifrån. Jag kunde inte kommunicera pga av smärtan och trodde att jag höll på att dö. När min son äntligen kom ut var han medtagen av förlossningen och fördes direkt till neonatal. Där blev vi kvar i 4 dagar innan vi fick åka hem.
Den tuffa förlossningen gav ingen bra start. Jag hade mardrömmar och flashbacks, vaknade upp på nätterna kallsvettig då minnena återupplevdes.
Det kändes inte som det var jag som hade fött mitt barn, för förlossningen var inte som jag föreställt mig utan det var bara ett trauma. Hade ingenting med att föda barn och göra.
Jag valde bort amningen direkt, dels för att sonen låg på neonatalavdelning och det var enklare att ge flaska och dels för att jag orkade inte med att min kropp skulle göra något mer. Jag ville bara att kroppen skulle få va ifred efter det hemska den varit med om. Idag är jag glad att jag gjorde det valet, för det gjorde det mycket enklare för mig och min man att dela på ansvaret och för mig att få komma ifrån huset.
Sonen visade sig vara en väldigt krävande bebis. Han skrek 2-3 timmar varje kväll. Han skrek varje gång vi la han i vagnen och i bilen. Jag och mannen turades om att gå fram och tillbaka i lägenheten gungandes med sonen i bärsele för att han skulle bli lugn. Vi kunde försöka lägga honom i över en timme och sedan sov han max 20 min åt gången. Vi kunde i princip aldrig lägga ifrån oss honom.
Jag var hemma de första 6 månaderna på heltid. Såhär i efterhand ser jag att det var den absolut jobbigaste tiden i mitt liv. Sonen var så krävande och jag var helt slut. Vi kom aldrig iväg någonstans för det var sånt stort projekt. Jag var med på en mammagrupp vid ett tillfälle men slutade för jag orkade inte se andras bebisar ligga nöjda i sina vagnar medan jag fick vanka av och an med min bebis. Jag fick problem med ryggen och bäckenet pga allt bärande. Min foglossning från graviditeten hängde kvar och har släppt först nu efter 3 år.
”Under den här tiden brottades jag med så mycket skuldkänslor. Jag var en dålig mamma och en dålig kvinna som inte kunde föda barn tillräckligt bra och nu inte heller göra min bebis nöjd.”
Jag var en dålig mamma för att jag hatade att vara föräldraledig och längtade tillbaka till mitt jobb. Jag tänkte att det är säkert därför min bebis är så missnöjd, han känner nog av att jag inte tycker om detta. Så allt var mitt eget fel. Samtidigt kände jag en stor kärlek och tacksamhet över min son, jag kände bara att jag inte var tillräckligt bra. Allt i mitt liv hittills hade gått så bra men som mamma var jag misslyckad.
Det vände när sonen var 6 månader, dels blev han enklare och mindre skrikig och så började jag jobba halvtid och fick äntligen återhämtning. Plötsligt blev det roligt att vara hemma 2-3 dagar i veckan.
Nu har har jag en alldeles underbar 3 åring och jag upplever att det bara blir enklare och roligare ju större sonen blir. Nu njuter jag av att vara mamma. Det kommer dock inte bli några fler barn, bebistiden var inget för mig och jag vill verkligen inte uppleva den igen.