Vi fick vårat första barn mitt i pandemin 2020. Allt vad rörde graviditeten fick jag uppleva själv då sambon varken fick följa med på besöken hos barnmorskan eller på ultraljud.
Sonen var otroligt efterlängtad och jag fick verkligen en drömförlossning, men när han var ute kände jag.. ingenting. Ångest över att behöva ta hand om det här barnet kom på en gång. Jag ville inte se honom, hålla honom eller göra något alls som rörde honom. Detta sa jag såklart inte till någon, utan jag skyllde på trötthet och sambon axlande glatt rollen som nybliven omhändertagande pappa. Jag sov dock inte en minut på flera dagar efter förlossningen.
Efter två dagar instängda på vårat rum på BB var det dags att åka hem. Detta var mitt i vintern så sambon gick ut för att värma upp bilen. Jag minns paniken jag hade där inne på rummet, för första gången ensam med sonen. Jag var livrädd att han skulle börja skrika, för jag hade ingen aning om vad jag skulle göra då.
Första natten hemma var kaos. Sonen skrek och skrek, jag försökte amma men han blev totalt galen vid bröstet. Jag grät, han skrek och sambon kommer rusande och tar sonen för att ge honom en flaska ersättning. När han kommer upp på ovanvåningen igen står jag och skakar hysteriskt, gråter och kräks. Jag trodde att jag skulle dö. I efterhand förstår jag ju att det var en ångestattack jag hade, men det visste jag inte då.
Amningen var ett stort ångestmoment för mig. Anledningen var nog för att sonen alltid blev hysterisk vid bröstet, och jag klarade inte av att höra hans skrik. När jag bestämde mig för att sluta amma var det som om 100 kilo lättade från axlarna, men ångesten kring det nya livet kvarstod. Sonen var en väldigt missnöjd bebis med mycket magont. Han sov korta stunder dag som natt. När vi fick besök dagarna efter förlossningen brukade jag gå iväg och försöka vila, för jag ville bort från sonen och orkade inte vara social. Jag hade absolut kunnat vila när bara jag och sambon var hemma, men av någon anledning fick jag dåligt samvete över att lämna honom ”ensam” med sonen. Jag minns hur ont jag fick i bröstet så fort jag hörde sonen gny eller gråta. Vid EPDS-testet (Edinburgh Postnatal Depression Scale) som gjordes hos BVC framgick det att jag inte mådde bra, däremot ville jag aldrig skada mig själv eller mitt barn, därför ansågs jag som ”frisk” och fångades aldrig upp av vården. Månaderna gick och till slut var det min tur att börja jobba igen, efter att vi kortat ner min föräldraledighet. Jag började känna hur livet kom tillbaka och vardagen var normal igen, med en till människa att älska bara.
Skräcken från den första perioden satte sina spår. Jag vågade inte skaffa fler barn, för jag vill aldrig mer uppleva det måendet igen. Åren gick och längtan efter ett syskon kom, och plötsligt var vi där med ett pluss på stickan! Direkt kom paniken. Det här kommer inte gå, jag vill inte bli så dålig igen som jag var med första. Tankarna på abort gick inte att trycka undan och jag grät varje kväll i förtvivlan över att jag inte längre visste om jag ville ha det här barnet. Vid inskrivningssamtalet med barnmorskan var jag ärlig och sa som det var, att jag inte vet om jag kommer behålla det här barnet på grund av rädslan för hur jag kommer må när barnet väl är här. Hon var underbar och fångade upp mig direkt och hon bad även om ursäkt för vårdens vägnar över hur jag kunde falla mellan stolarna förra gången. Jag fick börja gå på samtal med föräldra och barnhälsan direkt och valet att behålla blev då enklare, för jag visste att jag skulle få stöd efteråt.
Efter ytterligare en drömförlossning kom lillebror. Allt kändes bra. Jag kände kärleken till honom direkt och jag tänkte att yes, nu får jag min revansch! Tiden på BB var helt annorlunda än med första barnet. Nu var vi inte längre i en pandemi och vi kunde röra oss på avdelningen på ett helt annat sätt. Längtan efter storebror där hemma var knäckande och efter två dagar åkte vi hem. Allt flöt på bra där hemma. Storebror var världens finaste mot sin lillebror. Amningen fungerade inte den här gången heller, men det gjorde inte för mig. De första två veckorna var lillebror den lugnaste bebisen jag träffat, sedan vände det. Kolik tog över den där lugna bebisen och vi gjorde allt för att upprätthålla en normal vardag. Det gick ändå bra, jag visste den här gången att det går över. Jag hade hela tiden kontakt med föräldra och barnhälsan men eftersom allt gick så bra avslutades den kontakten när lillebror var några veckor gammal. Storebrors kolik försvann vid 3 månaders ålder, så jag hade det i åtanke och räknade ner dagarna tills lillebror blev lite störrre. Tre månaders dagen passerade, även fyra, och fem… Men han fortsatte skrika. Vid det här laget briste det för mig. Den fasad jag höll upp rasade och det där måendet jag kände igen sedan första sonen svepte över mig som ett nattsvart täcke. Jag var tillbaka i mörkret, precis det jag var rädd för.
Lillebror skrek konstant. Vid ett tillfälle på BVC bröt jag ihop totalt, och remiss skickades igen till föräldra och barnhälsan och en träff bokades snabbt in. Vid första besöket hade jag inte med mig lillebror, för jag ville inte ha med honom. Han skrek ju bara. Hemmet var det enda stället vi vistades på. Av någon anledning har jag alltid skämts över hans skrikande. Kravet till nästa träff var att han skulle vara med, men det klarade jag av inte av och när det var några dagar kvar till besöket avbokade jag det. Jag förklarade varför, att mitt psyke där och då inte klarade av att sitta ner en timme med honom skrikandes i famnen. Jag fick inga följdfrågor på det och ingen ny tid bokades. Tiden gick, lillebror fortsatte att skrika och vara missnöjd större delen av tiden. Utredningen hos vården visade inte på någonting, varken allergi eller något annat. ”Diagnosen” han fick var: Vanlig spädbarnsmissnöjdhet. En läkare uttryckte sig även så fint som ”Det kanske är något… annat fel på honom” och jag antar att hon antydde på att han har någon typ av funktionsnedsättning. Hur man nu kan uttrycka sig så om ett spädbarn på några månader. Jag kände mig åter igen sviken av vården.
Idag är det ett år sedan lillebror kom till världen. Vart är vi nu? Jo – han är fortfarande mycket missnöjd. Vi har fått acceptera det faktum att han är extra allt. Tro mig när jag säger att det är tufft, men jag skulle inte byta bort mina pojkar mot något annat här i världen. Önskar att jag hade en solskenshistoria att berätta för er, att det faktiskt blir bättre och att det inte alls är många månader det handlar om, men verkligheten är inte sån för alla. Mitt mående idag är bra. Långt ifrån perfekt, för det är slitigt, och så får det vara.
Många säger att man glömmer småbarnsåren fort, men jag kommer aldrig glömma hur det faktiskt har varit. Jag kommer däremot alltid att ge mig själv en klapp på axeln över att vi tog oss igenom det. Det kan ibland vara en lång process att komma tillbaka, framför allt när vården sviker en, men jag vet att det går!
Meny