Galler för fönstren. Fågelbajs, jag räknar dem till sex stora blaffar. Ett grått, intetsägande höghus med mörkblå partier, en helikopter landar på taket. Hur ska jag förstå att jag har hamnat här?
Några dagar tidigare har jag stått med en lista i mina händer. En lista över saker att packa – dina, mina, hennes. En lista över saker som ska föra er hit, för nu ska ni flytta in, vi ska få vara tillsammans. Min åtta veckor gamla dotter på psykiatrisk klinik.
En berättelse som kanske kan hjälpa dig att känna dig mindre ensam
Att berätta om det vi som familj går igenom är svårt. Att berätta om det jag som nybliven mamma går igenom är i det närmaste omöjligt, men jag ska försöka – för kanske kan det hjälpa dig att känna dig mindre ensam.
Till stöd har jag mina anteckningar. Små pusselbitar som hjälper mig förstå.
Jag tror att det är få som inte upplever de första veckorna efter förlossningen som ganska omtumlande. Det kan nog även den förälder med de mest lyckosamma förutsättningarna känna igen sig i.
För de allra flesta innebär dock inte det här en period av ångest så ohanterlig att kroppen börjar motverka en. En oro så stark att man går till hjärnans mörkaste platser bara för att slippa vara – för att man inte står ut i den egna kroppen.
Det började med att jag vaknade mitt i natten och kaskadkräktes
För mig började den resa jag nu befinner mig på med att jag vaknade mitt i natten och kaskadkräktes. Jag förstod inte där och då att det var av ångest – sömndrucken, nattammande och allmänt vilsen som jag var. Sedan skulle detta dock snart komma att upprepa sig, samtidigt som jag fick sådana panikångestattacker att jag inte såg någon annan utväg än att åka med ilfart in till närmaste psykakut i ren desperation.
Först fick jag spendera en natt där, åka hem – bara för att vara tillbaka i samma desperation två dagar senare.
Som tur är har jag blivit tagen på allvar. Inte första gången, då en sjuksköterska försökte förklara för mig att ”det är omtumlande, du har sovit för lite, du behöver vila. Mer eller mindre alla tycker det är jobbigt de första veckorna”. Men sedan. Jag letar dock fortfarande räddning – en psykolog som förstår vidden av postpartumdepression, en mamma som har varit igenom samma sak men som har landat med båda fötterna på andra sidan, en medmänniska som förstår var paniken i ångesten kommer ifrån och hur tusan man kan bli såhär sjuk.
Hur tusan jag ska hitta tillbaka till mig själv – till Frida – när mycket har fått nyansen svartare än nattsvart.
Anteckningar i ett block för att minnas första tiden
Jag har små anteckningar i ett block som hjälper mig minnas den första tiden på sjukhuset – utan dem vore det mesta en dimma. Närminnet är påverkat och medicinering av olika lugnande preparat gör att dagar, timmar, minuter – till och med veckor – flyter ihop till en trögflytande massa. Jag har bland annat antecknat följande:
”Jag ligger på britsen och bara skakar. Musklerna rycker på ett sätt jag aldrig upplevt. Det är som att de har fått eget liv – egen fart, egen vilja. Varje led, varje muskel – ja, tillsynes varje lem tycks verka på ett för mig okänt vis. Ryckningar, okontrollerbara. Är det såhär det känns att ha ett epilepsianfall?
Någonstans inom mig finns det någon som önskar att det vore epilepsi, då hade anfallet åtminstone haft en rimlig förklaring. Precis så skruvat har det alltså blivit – jag önskar att jag hade en annan sjukdom, en mer lättförklarlig sådan.”
Jag var inlagd fram och tillbaka i två veckor själv först, men vi hade sedan turen att få ett av de få rummen för familjevård i Sverige – en ynnest och något jag önskar alla som drabbas av postpartumdepression, även om jag vet att det är långt ifrån verkligheten.
Mesta delen av tiden sedan den där första natten har jag spenderat tungt medicinerad. Jag har slutat amma, så att jag kan ta precis alla mediciner, och därmed också tagit igen fullständigt nödvändig nattsömn.
Inte nog med att barnets pappa nu kan ta nattmatningarna – vår dotter sover också mycket bättre på ersättning än hon gjorde under tiden jag ammade. Jag går på
ssri, snri, benso, antipsykotika och en helt ny medicin mot insomnia. Trots detta behöver jag
fortfarande fylla på med Alimemazindroppar och Lergigan när de riktigt stora
ångestattackerna kommer – när jag känner att jag gör vad som helst bara jag slipper befinna
mig i den egna kroppen. När ångesten skrapar likt naglar mot en griffeltavla under huden. När
verkligheten känns så overklig att känslan måste få ett slut.
Även om denna medicinering i nuläget är fullständigt nödvändig för att jag inte ska gå under, ställer jag mig frågan om vi inte satsar för hårt på att städa undan symptomen, snarare än att behandla kärnan.
Fortfarande mitt i läkningsprocessen
Jag befinner mig fortfarande mitt i en läkningsprocess och det är verkligen de berömda små stegen. Att klara av att vara ensam med vår dotter på morgnarna, så att pappan kan få sova igen missad nattsömn är ett sådant steg. Ibland går det och ibland inte.
Jag vet att motion är bra mot ångest och skulle hjälpa mig att läka, men jag är så ljus- och ljudkänslig att jag har svårt att klara av att vara utomhus längre stunder. Jag önskar att det vore vinter, så jag slapp oroa mig för det starka solljuset som liksom får mig att känna mig som en – vad man förr skulle ha kallat – fullständigt neurotisk person. En otroligt deppig tanke men det är min sanning just nu.
Jag har börjat i behandling på det som kallas ocd-programmet för att ta tag i de rädslor jag har utvecklat av min panikångest – till exempel spetsiga föremål, bakterier med mera. Rädslorna kring hanteringen av mitt barn kom som ett brev på posten med postpartumdepressionen. Hur detta kommer
hjälpa mig kan bara framtiden utvisa.
Det finns så mycket att säga – jag skulle till exempel kunna ha börjat med att berätta om min graviditetsdepression – men jag befinner mig fortfarande för mycket mitt i ångesten, mitt i depressionen för att klara av att avhandla allt. Känslorna är fortfarande för starka och jag är
fortfarande i för stort behov av hjälp utifrån för att förstå vidden av det jag har genomgått –
det tillstånd jag fortfarande befinner mig i.
Livet börjar kännas lite mer uthärdligt
En sak är dock säker och det är att livet redan nu – i alla fall emellanåt – känns lite mer
uthärdligt. Jag har stunder då jag njuter av att vara mamma, de må vara korta men de finns.
Jag har ögonblick då jag förstår vilken tur jag har haft – jag har fått, och får, bra hjälp. Jag är
inte ensam i min situation utan har ett stort nätverk av vänner och en partner som kan ta hand om vår dotter medan jag kämpar med att ta hand om mig själv.
Våra väskor är uppackade – denna gång hemma och min förhoppning är att ögonblicken
fortsätter bli fler, att jag är färdig med att stirra mig blind på sjukhusgaller och helikoptrar
eller räkna fågelbajs – i alla fall för den här gången. Att jag får vara Frida.