Min graviditet började med starka symptom, jag tror jag kräktes varje dag fram till vecka 20. Jag sov konstant och hade precis börjat ett nytt jobb, men jag var lycklig och förväntansfull. Jag fick senare veta att jag hade graviditetsdiabetes vilket kom som en chock och jag gick med dåligt samvete och var väldigt stressad över att mäta blodsocker med stick i fingret samt över vad jag åt.
Överlag mådde jag ändå jättebra under min graviditet. Jag kände mig lugn i kroppen på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Jag tyckte det kändes fint att alla uppmärksammade en då jag alltid varit en person som är lite i bakgrunden.
Förlossningen
Förlossningen började med att slemproppen gick en torsdag. På fredag kväll började vattnet gå och jag fick konstaterat att det var tidig vattenavgång och att bebis därför måste komma ut inom 48 timmar pga infektionsrisken. Vi las in på BB lördag fm och jag fick två sovdoser då värkarna höll mig vaken.
Söndag morgon drog det igång rejält. Jag fick feber under förlossningen och lillans puls var väldigt hög emellanåt. I slutskedet avtog värkarna och de skulle precis sätta sugklocka när värkarna drog igång och hon for ut. En liten tjej på 2,8 kg. Känslan att få henne på mitt bröst var faktiskt fantastisk.
Vi kom upp till BB och jag var redan väldigt stressad över att hon skulle få i sig mjölk då jag fått höra att hennes blodsocker kan vara lågt pga diabetesen. Amningen kom inte igång, min mjölk kom snabbt men lillan fick inte tag. De var inne var 3:e timme dygnet runt och försökte och det kantades av gråt, panik och känslor av misslyckande. Till slut efter några dagar när min infektion försvann och när vi hade lyckats med amningsnapp ville vi åka hem.
Sorgen kom när vi kommit hem
När vi kom hem kände jag en så djup sorg. Vad har vi gjort? Detta är ett misstag. Jag saknade min mage otroligt mycket. Jag kommer ihåg att jag tog tag i min syster som var på besök och sa hur jag kände. Men jag vågade inte säga hur starka känslorna var. Jag ångrade mig något så enormt. Amningen och att bli av med amningsnappen satte mig i någon slags destruktiv kamp och det var det enda jag kunde tänka på. Jag fick senare veta av min kurator att ibland kan en kris utlösa att man hyperfokuserar på något vilket jag gjorde under två månaders tid. Jag var så arg, jag fick ingen hjälp av amningsmottagningen, även när jag fick böld och infektion i bröstet så kände jag mig avvisad. Jag kämpade så mycket med amningen men känslorna av avsmak och ånger var ännu starkare. Jag ville bara vara ensam med min sambo och glömma att detta hade hänt.
Hela världen var verkligen mörkblå eller grå och det regnade konstant i mitt inre. Jag var på helspänn konstant och sov knappt någonting och jag kände mig helt hudlös. När min bebis skrek så ville jag inte trösta, jag ville lämna rummet. Min sambo bar på henne konstant när vi inte gjorde amningsförsök. Som tur var tog hon även flaska.
Jag hade vredesutbrott när jag var ensam och kastade saker i lägenheten och grät så jag knappt fick luft. Jag låg ofta även helt apatisk i soffan medans min sambo hade bebisen. Jag ville aldrig ha besök, men min syster och mamma kom ändå. I efterhand har de beskrivit mig som ett skal som inte gick att nå med ord.
Jag sa flera gånger till dem och min sambo att vi kommer inte skaffa fler barn, men de sa att ”det vill ingen nu” etc. Det gjorde mig också arg.
Jag brukade hålla för öronen och stänga in mig i garderoben när hon skrek. Jag kände många gånger att jag inte vet om jag vill leva. Ord som jag aldrig yttrade till någon.
Kuratorhjälp som bidrog till en vändning
Jag fick till slut tag på en kurator där jag fick prata av mig, inte heller här sa jag mina värsta tankar men det hjälpte ändå. Över en helg cirka 10 veckor efter förlossningen så kände jag ett skifte. Jag mådde inte längre fruktansvärt men fortfarande dåligt. Men jag började se ljusglimtar.
Min bebis är snart 5 månader och jag upplever en stor skillnad. Jag blir väldigt lätt frustrerad så fort hon skriker eller om jag blir överstimulerad. Jag går nästan varje dag fortfarande och googlar på hur det är att ha ett barn osv. Men idag jag känner jättemycket kärlek också. Jag kan ännu ifrågasätta om jag skulle ha skaffat barn för jag saknar mitt tidigare liv otroligt mycket, men jag älskar mitt barn idag. Jag trodde inte jag skulle göra det.
Det hjälpte mig att läsa berättelser här på Mamma till Mamma. Just att det blev bättre tillslut för de flesta. Men också vara ärlig att det är inte 100 % bra än. Jag är livrädd för att må så en gång till för då vet jag faktiskt inte om jag kommer överleva. Jag upplevde att jag hade noll instinkter för att trösta och jag ville bara att någon skulle hålla om mig konstant. Jag kände verkligen att jag simmade neråt från vattenytan. Stressen i min kropp ligger kvar lite upplever jag ibland. Jag kan inte riktigt med ord förklara hur dåligt jag mådde och vilka mörka tankar som fanns, men jag tror att de som är i det nu förstår vad jag menar.
Idag kämpar vi med att våga vara bland folk och en del med min korta stubin. Min bebis har sovit bra och bara haft vanligt magont, men det jag vlll säga med det är att man kan må så otroligt dåligt ändå, även med en ”smidig” bebis. Vilket jag hade så dåligt samvete över.
Jag vill verkligen skicka med till alla som läser att ni är inte ensamma i enda tanke som ni har, även de mörkaste. Och med hjälp, eller tid i mitt fall, så blev det bättre.
Det är helt livomvälvande att gå från gravid och nöjd med livet till totalt mörker. Nu ser jag det som att jag försöker återhämta mig från allt samtidigt som det är mycket krav. Leenden från min lilla tjej och att se henne utvecklas är så stort. När det är som tuffast försöker jag ta in ögonblicken och intala mig själv att det kanske är sista gången jag upplever en bebis, det hjälper.