“Skulle du verkligen bli mamma, du som är ostabil?”
Jag minns exakt var jag stod när de orden träffade mig. Det var inte sagt med elakhet, utan med en suck av uppgivenhet. Som om någon bara väntade på att få säga det. Det gjorde nästan ondare. För jag hade redan hört dem i mitt eget huvud – tusen gånger om.
Jag fick min EIPS-diagnos några år innan jag blev mamma. Det var både en lättnad och en börda. Lättnad för att äntligen förstå varför mina känslor var så intensiva, varför relationer kändes som ett stormigt hav. Men en börda för att jag visste vad folk tänkte om “oss med diagnoser”. Speciellt om kvinnor. Speciellt om kvinnor som tänkte skaffa barn.
När jag blev gravid var jag lycklig, rädd, förväntansfull – och fylld av skam. För redan då viskades det. “Hur ska det gå?”, “Hon klarar ju knappt sig själv.” Och när förlossningsdepressionen kom som ett blytäcke över bröstet, kände jag bara: de hade rätt.
Folk sa det inte öppet, men det fanns i blicken. I tystnaden. I samtalen jag inte längre fick vara med i. Och några sa det rakt ut: “Ja, vi visste att det skulle bli såhär.” Som om jag borde be om ursäkt för att jag ville bli mamma. Som om mitt barn var ett misstag, inte en människa jag älskar mer än något annat i världen.
Skammen blev dubbel. Skammen över min diagnos. Skammen över att vara en “dålig mamma”. Jag vågade inte berätta för BVC hur jag mådde. Jag log och sa att allt gick bra, medan jag grät i duschen varje kväll.
Men tiden gick. Jag fick stöd – till slut. Av andra mammor som också bar på dubbla stigmatiseringar. Vi började prata. Och i det lilla rummet av ärlighet, kände jag något jag inte känt på länge: tillhörighet.
Idag skäms jag inte längre över att vara en mamma med EIPS. Jag är en mamma som känner mycket – ibland för mycket – men också djupt, starkt, och med en enorm kärlek till mitt barn.
Jag önskar att vi kunde prata mer om det här. Om hur det är att leva med psykisk ohälsa och samtidigt vara förälder. Att det inte är svart eller vitt. Att vi inte är dåliga – vi är bara mänskliga.
Och vi behöver inte tystnad. Vi behöver varandra.