”Jag har också varit där”
Under den sista helgen i mars 2025 träffas vi, anställda och styrelsemedlemmar i Mamma till Mamma, för konferens i Stockholm. Vi kommer inresande från alla möjliga delar av landet, ända nerifrån Skåne och upp till Östersund. En av våra styrelsemedlemmar berättar om hur sonen på hemmaplan frågade henne inför resan om ”hon skulle åka iväg till de där mammorna nu igen”. Vi skrattar inkännande åt det fina i den frågan.
Det är ett vårigt och varmt Stockholm som välkomnar oss, och i den lilla oasen vid Tantolunden bland kolonilotter, vårfåglaroch människor som börjat ta sig ut igen efter vinterns mörker checkar vi in på Zinkensdamm vandrarhem där vi har boende och konferenslokal hyrt för helgen.
På helgens agenda finns det tid avsatt för att prata om Mamma till Mammas identitet och värdegrund, samt några utvecklingspunkter inför året, men vi börjar med en incheckning där vi också intervjuar varandra två och två, för att lära känna varandra ytterligare en nivå djupare. Vi har med oss två nya anställda denna helg, och vikten av att skapa relationer i vår organisation värderas högt.
En av frågorna vi ska ställa till varandra är vad vi kan överraska med för kunskap/erfarenhet/dold talang. Det visar sig att vi har en person i organisationen som tävlat i SM i ishockey, en annan som deltagit i SM för körsång och en tredje som i ung ålder krossade hela käken när hon föll av en häst och träffades av hästens hovar. Utöver det fick vi också lära oss om vad K-pop är för något, då vi hade en anställd på plats som hade en otrolig kärlek för denna musikgenre. Visst är det häftigt ändå, hur lite vi vet om varandra – fastän vi jobbat i flera år ihop, vissa av oss.
Det vi däremot vet, något som också diskuteras flitigt under helgen, är att vi alla har varit där.
Vad menar jag då med ”där”? Jo, där organisationens huvudsakliga målgrupp befinner sig. I föräldrablivandet och i de svåra känslor och tankar som våra stödsökande kommer till oss med.
Där ensamheten ibland känns olidlig, där skammen tar över vardagen och där skuldkänslorna träter.
Och vi har ju också varit där, allihopa – på ett eller annat sätt. I vår organisation är den egna erfarenheten ett krav för att vara med och möta stödsökande. Det är det hela vår kärna baseras på. Att kunna möta och stötta utifrån egen erfarenhet. Vi har en styrelse och en skara med anställda som bär på egna erfarenheter av såväl postpartumpsykos, postpartumdepression och graviditetsdepression – men också HyperemesisGravidarum (kraftigt illamående), traumatiska förlossningsupplevelser, fysiska komplikationer som krävt operation under graviditet, oro och ångest kopplat till föräldrablivandet och mycket mer.
Och även om vi många gånger under helgen är inne på detaljnivå och granskar vår kommunikation, vänder och vrider på ordval, funderar över vår positionering i vårdlandskapet och vilka hål det är som vår organisation fyller upp – så kan man skala ner allt vi är och allt vi vill göra till detta. Att vara den som finns där bredvid när det är tufft, som kan lägga en hand på axeln och säga att ”Jag har också varit där”.
Rör vi vid den skam ingen har vågat ta fram och rör oss till skulden försvinner.
Vår ordförande läser upp denna mening och vi ser att det är här vi har vår styrka. Vi stannar kvar, vi är inte rädda för skuld- och skamkänslor utan vi vågar ta i detta tillsammans med våra stödsökande. Vi tror nämligen att det här är känslor som måste få finnas de också, och att det inte handlar om att en ska ”tillfriskna” från jobbiga känslor i samband med föräldrablivandet. Det handlar för oss mer om att vi har ett samhälle som måste tillfriskna från den skeva idén att föräldrablivandet ska vara en fullständigt oproblematisk process, att vi som föräldrar ska vara startklara och redo att ta oss an denna omställning utan problem och att det inte finns plats för känslor av det tyngre spektrat här.
Hur landar det hos dig om jag skulle säga att jag tror att mötet med de här tyngre känslorna också är helt normala, och kanske på viss nivå också nödvändiga i föräldrablivandet? Att det mer handlar om att vi inte ska behöva möta dessa känslor och tankar själv, utan bredvid någon som kan validera dig med orden ”Jag har också varit där” och som orkar lyssna på din oro, dina tankar och dina katastroftankar så många gånger som det behövs för att du ska känna dig färdig med att bearbeta det.
För är det något som jag fylls till bredden med efter en helg tillsammans med dessa fantastiska människor i organisationen, så är det trygghet, kärlek, acceptans och framför allt en plats där alla känslor är tillåtna. Där medmänskligheten och empatin är så stark att du kan ta på den, och där jag varje gång imponeras av hur det känns som att jag känt de här människorna i hela mitt liv, samtidigt som det kan vara första gången vi möts fysiskt.
Och det är samma trygghet och enkelhet i mötet jag tänker mig att vi önskar att våra stödsökande ska få när de kontaktar oss. En trygg plats där det finns möjlighet att ventilera allt som känns tungt och svårt utan rädsla för att bli dömd, ifrågasatt eller värderad. Där det ska kännas naturligt och enkelt att våga prata om även det allra mest tabubelagda, så till den grad att skulden och skammen tillslut försvinner för att den inte längre får någon plats. För att den konkurreras ut och minskar i sin kraft när vi lyfter den och vågar närma oss den utan rädsla eller förakt.
Så min sammanfattning av vad jag har varit med om den här helgen måste någonstans få innehålla just det här med vilken kraft det finns i en gemenskap och i möjligheten att få spegla sig med människor som gått igenom samma sak som en själv. Som också varit där. Och det är när vi själva får uppleva den kraften som vi också får rätt verktyg och förutsättningar att kunna dela den vidare till andra, och skapa ringar på vattnet som vi hoppas tillslut ska nå ut till varenda kustkant i landet – dit där vi behövs. Till varje plats där det finns en förälder som känner sig ensam och tror att det är något som är fel, och som saknar någon att ventilera allt som känns svårt och tungt med.
Till dig, kära förälder, vill jag bara säga att jag har också varit där.
(Och att det här inte är något du behöver vara ensam i, om du inte vill)