Jag har alltid känt mig säker på att jag kommer må illa vid en graviditet och det visade sig att jag skulle ha rätt… När vi plussade första gången hösten 2021 blev det snabbt bekräftat, när jag bara dagar efter ägglossningen möttes av åksjuka långt över mitt normala, men det blev inte långvarigt då det blev ett tidigt missfall.
”Jag knaprade smörgåsrån hela bilresan för att hålla illamåendet i schack.”
Minnet av detta var nog anledningen till att jag inte trodde att vi lyckats bli gravida i mars 2022 innan mensen uteblev. Men den dagen min mens skulle komma stod jag på jobbet på hotellet och kände doften från AWn, det var lasagne och jag kände en sådan äckelkänsla över tanken på att stoppa det i min mun. Det var mitt första tecken. Morgonen efter skulle vi på hotellfrukost med makens syster och familj och jag knaprade smörgåsrån hela bilresan för att hålla illamåendet i schack.
Jag hade läst på mycket om hur man kan hantera illamåendet, så jag var redo, men att gå och småäta hela dagarna på jobbet gjorde att jag snabbt blev tvungen att berätta för mina kollegor, det blev svårare för varje dag att dölja illamåendet och en enkel sak som att le mot gästerna eller ta emot en bokning över telefon var en stor ansträngning när illamåendet tryckte på. Jag kämpade på en och en halv vecka, men att stå upp hela dagarna när man mår illa och inte får behålla de lilla man klarar av att få i sig gjorde att jag inte klarade av mer.
”För varje dag som gick blev jag sämre och sämre och att bara gå till toaletten kändes som ett träningspass.”
Efter att ha gått hem tidigare och vänt i dörren i vecka 7, så var det bara att inse att jag får bli hemma tills jag mår bättre. Så en månad efter pluset fick jag min första sjukskrivning från vårdcentralen med orden “de går snart över”.
Vid det laget hade jag testat både Postafen och Lergigan Comp utan lindring och jag fick från MVC utskrivet Primperan. Inte heller de hjälpte något nämnvärt, men jag mådde åtminstone inte mer illa som med Lergiganen. För varje dag som gick blev jag sämre och sämre och att bara gå till toaletten kändes som ett träningspass.
”Mer än halva graviditeten fick maken brygga sitt kaffe ute på trappan och jag fick borsta tänderna utan tandkräm för att bara klara av dagarna.”
Maken fick ta hand om allt vad gällde hushållet och stallet med våra 2 hästar. När han kom hem från jobbet vid 18:30 var det bara att börja med middagen och sen fixa stallet, fritid var inget som fanns för honom under den här perioden. Men vad gjorde de? Illamåendet skulle ju gå över inom ett par veckor. Dofter var något som triggade mitt illamående; kaffe, städmedel och värst av allt, tandkräm… Så mer än halva graviditeten fick maken brygga sitt kaffe ute på trappan och jag fick borsta tänderna utan tandkräm för att bara klara av dagarna. Köra bil vågade jag inte, så jag fick ta hjälp av våra föräldrar för att ta mig till läkaren varje gång en sjukskrivning gick ut (vilket var efter 2-3 veckor).
Runt vecka 10 eller 11 började jag må så dåligt både psykiskt och fysiskt av graviditeten, det där lilla livet som jag längtat efter i så många år, som äntligen låg där i magen… Var bebisen verkligen värt detta? Jag förstod inte hur jag skulle klara mer än någon vecka till, men vi hade inte ens kommit en tredjedel. Det gick så långt att jag började fundera på om vi borde göra en abort, detta livet vi levde var inte okej, jag kände mig hemsk som inte kunde avlasta min make och det fanns liksom inget ljus i tunneln… Men det fanns en enda sak som vägde över till att behålla graviditeten! Jag tänker inte ha varit så här plågad i alla dessa veckor för att komma ut tomhänt på andra sidan! Illamåendet har plågat mig för länge för det!
I vecka 12 var jag så pass dålig och hade börjat gå ner i vikt, många dagar levde jag på 2 glas isvatten och en glass, så jag jag fick komma in på remiss till gyn på sjukhuset där de gjorde ett ultraljud som bekräftade att allt såg bra ut och att bebisen med säkerhet hade passerat vecka 10, vilket gjorde att de kunde ge mig Ondansetron och de la även in mig för dropp. Trots att jag har väldigt svårt för nålstick, så var detta det bästa som kunde hända mig! Första dagen åt och drack jag ingenting, men när vätskebalansen började återhämta sig kom även min aptit tillbaka mer och mer och här vände mitt illamående! Fri blev jag aldrig, men det var ändå hanterbart och jag slutade gå ner i vikt.
Efter detta fick jag ett hopp om att kunna må bra igen och jag började ta tag i mitt mående genom att söka hjälp både psykiskt via en kurator på sjukhuset och fysiskt genom en fysioterapuet som hjälpte mig att få bort lite av smärtan i kroppen efter alla dessa veckor liggandes på soffan, det var inte mycket jag klarade av, men små övningar som jag kunde sprida ut under dagarna. Att ta hjälp av en kurator är nog det viktigaste beslutet jag har tagit. Som du kanske kan förstå utifrån mitt jobb, så är jag en social person som är van vid att träffa och prata med mycket människor på dagarna. Dessutom så har jag alltid varit väldigt självständig och tagit hand om mig själv och andra. Så att vara isolerad och orkeslös hemma och behöva be om hjälp har varit svårt, men nödvändigt för mig. Men det har påverkat min självbild och varit väldigt kämpigt psykiskt. För att inte tala om skräcken över att gå igenom en till graviditet i framtiden, drömmen om 2 barn var helt krossad!
”Jag vet inte hur hon lyckades, men i slutet av graviditeten så kände jag mig inte så främmande för en ny graviditet längre.”
Men min fantastiska kurator som jag fick hade själv gått igenom 2 graviditeter med mycket illamående vilket kändes så skönt, för hon förstod verkligen vad jag gick igenom och hur kämpigt det var! Under det kommande halvåret fick vi bena ut vad som var jobbigt, hur jag mådde och hur jag skulle kunna ta mig vidare. Jag vet inte hur hon lyckades, men i slutet av graviditeten så kände jag mig inte så främmande för en ny graviditet längre. När vi träffades knappt 2 månader efter förlossningen så fick hon bevittna en helt ny människa! Från att ha mått illa och vara nedstämd och orkeslös till en nybliven mamma med energi och livsglädje. Det är något som de flesta som träffade mig under graviditeten också bekräftar, det gick inte att ta miste på att jag mådde dåligt under graviditeten, men det syntes också stor skillnad i min utstrålning så fort vår lilla Matteo hade kommit ut! Tänk att ens mående kan förändras så totalt på bara ett par timmar, att en förlossning kan vända från mardröms graviditeten till livets mest fantastiska upplevelse!
Den här graviditeten har lärt mig så mycket och att prata om det har varit en viktig hjälp i att bearbeta alla känslor. I början av vår resa mot att skaffa barn startade jag kontot parenthood_journey på Instagram, där jag kunnat ventilera och dela med mig av allt vad den här resan bjudit på för oss. Från början var vi helt anonyma vilket gjorde att jag verkligen kunde vara helt öppen om allt från att försöka bli gravid till hur mitt mående förändrats från dag till dag och vilken hjälp jag hittat, utan att känna att vi blottar oss helt. Instagramkontot har utöver att vara som en dagbok också lett till att jag hittat nya vänner som stöttat mig när det varit tufft. Ja, det är en härlig gemenskap jag hittat till, där vi hjälper och stöttar varandra och jag har fått höra många gånger hur saker jag delat med mig av hjälpt andra, bland annat genom att visa på att de inte är ensamma!
Så här kommer 3 saker jag verkligen vill dela med dig som läser detta:
Be om hjälp!
Oavsett om det är av vänner och familj med att städa eller laga mat, eller kanske bara komma och vara social en stund. Men också från vården! Det finns mycket mer hjälp att få än vad man först tror. Men tyvärr kan man behöva kämpa lite och fråga rätt person. Tex så frågade jag min fysioterapeut om hjälp när kroppen började bli tung på slutet och jag knappt kunde vända mig i sängen. Hon skickade mig till en arbetsterapeut som gav mig ett glidlakan som underlättade mycket!
Prata med någon!
Din barnmorska finns där för att hjälpa och stötta dig, men om det inte räcker eller du går igenom en tuff graviditet så kan en kurator eller psykolog vara guld värt! Jag hade önskat att detta var något som per automatik erbjöds till alla gravida, för det rör sig mycket i huvudet och man går igenom mycket både psykiskt och fysiskt.
Allt är normalt!…tills det inte är det längre…
Du kommer möta motstånd i att få kommentarer som att “de flesta mår lite illa under graviditeten” eller att “foglossning får man räkna med”… men bara du kan avgöra när gränsen är nådd. Stå på dig, sök hjälp och be om hjälpmedel igen om du inte får det direkt!
Kom ihåg! Du är ALDRIG ENSAM!