Skip to main content

Vår resa började egentligen redan 2018. Då hade vi varit tillsammans i 6 år och vid julafton började jag må jättedåligt. Jag blödde och hade extremt ont i magen. Det visade sig vara ett utomkvedshavandeskap och jag fick akutopereras två dagar innan nyår. Vi hade försökt få barn i ett halvår, men visste inte att vi var gravida. Vi visste inte heller att det väntade 3 år av ofrivillig barnlöshet varav två år med ivf framför oss.

Författaren Sandra och hennes barn.

Det började med appar och att mäta temperaturen. Intimiteten blev schemalagd och varje mensstart kantades av otroligt mycket ångest och tårar. Ju längre tiden gick desto mörkare blev verkligheten.

”Ett liv med ofrivillig barnlöshet är som att leva i kris, som vid skilsmässa eller sorg efter dödsfall. Vi slets mellan hopp och förtvivlan i veckor, månader, år.”

Våren 2020, precis i pandemins början, började vår ivf-resa. Det var sprutor, hormoner, läkarbesök, provstickor och ännu mer tårar. Så otroligt mycket tårar. Ett liv med ofrivillig barnlöshet är som att leva i kris, som vid skilsmässa eller sorg efter dödsfall. Vi slets mellan hopp och förtvivlan i veckor, månader, år. Vi kämpade och gav upp. Vi kollade alternativa lösningar, funderade t.o.m. på att söka vård utomlands. Vi testade det ena efter det andra. Tills äntligen, i mars 2022, då vårt åttonde embryo äntligen fäste, och vi blev gravida.

”Men lyckan då? Den där fantastiska och skimrande, översvallande lyckan, som man såg på film, på Instagram, vart var den?”

Jag kände bara oro. Och tomhet. Vågade inte tro. Vågade inte känna glädje. Jag kände mig inte gravid. Trots illamående och extrem trötthet. Hade helt plötligt så svårt att se framför mig ett liv som mamma. Trots att det var detta jag väntat på i alla år. Ja, i hela mitt liv. Men känslan kom aldrig. Jag försökte. Jag boade, köpte grejer, fantiserade och läste på. Jag försökte hitta lyckan. Jag var också orolig för hur jag skulle känna när bebis kommit. Skulle jag bli lycklig då? Skulle jag kunna knyta an? Jag hade ju så svårt att knyta an till det lilla livet inne i magen. Många pratar om det där bandet som byggs upp redan under graviditeten, men jag kände aldrig riktigt så. Kunde få glimtar av att det, att det var något magiskt på gång. Men det var väldigt korta och få tillfällen.

Och så kom hon. Vår My. I mörkaste och kallaste vintern. En turbulent förlossning, som tog 36 timmar. Som ledde till brusten moderkaka och akut operation. Jag fick inte igång amningen och allt började bara så fel. Mitt huvud hängde inte med. Plötsligt var hon bara där. Det där lilla, lilla livet. Som vi väntat så länge på. Men jag kände henne inte. Och hon var så missnöjd. Känslan av otillräcklighet sköljde över mig som en tsunami, och ångesten i bröstet satte sig fast som stora vassa klor kring hjärtat. Jag visste inte hur jag skulle ta hand om henne. När hon grät bröt jag ihop. Jag lyckades inte amma utan att det gjorde fruktansvärt ont.

Det mest naturliga som finns funkade inte för mig, och jag kände mig så misslyckad. Jag som var gjord för att vara mamma, fick ingenting att gå ihop. Jag var i chock.

Det är vanligt!” ”Det är svårt för alla att bli förälder!” ”Det är bara baby blues!” sas det. Men det kändes fel. Såhär dåligt skulle man väl ändå inte må? Och det skulle väl framför allt inte bli värre och värre? Dagarna kantades av gråt. Inte bara från bebis. Utan från mig. Varje sövning var ett helvete. Till slut kunde jag inte ha henne i armarna längre. Jag brast. Jag kunde inte ha mitt eget barn i mina armar. Jag kunde inte trösta mitt eget barn. Jag kunde inte söva mitt eget barn. Sorgen jag kände var avgrundsdjup och ångestens klor grävde sig djupare. Min sambo lät mig sova på soffan på nätterna, han tog hand om henne så gott han kunde. Men ändå vaknade jag varje morgon och kände klumpen i magen, ångesten, stressen, utmattningen. Såhär skulle det inte kännas.

Vi berättade för BVC. Fick en remiss till en psykolog. Jag kom dit och förhoppningen om att få hjälp var stor. Men det jag möttes av var ett oförstående och ett dumförklarande. Återigen fick jag höra ”Det är tufft att bli förälder!” och ”Se till att röra på dig och äta rätt så blir det bättre!” Det var som ett knytnävsslag rätt i solar plexus. Jag gick därifrån storgråtandes. Var det fel på mig? Varför kände jag mig så missförstådd? En vända till på BVC och en ny remiss från vår familjepsykolog till en ny vårdcentral och psykolog. Denna gång var jag mycket mer skeptisk och avvaktande. Men nu träffade vi rätt. Äntligen en läkare och psykolog som förstod. Som hörde att mitt mående inte var som det skulle, och att jag behövde hjälp. Jag fick ångestdämpande tabletter, samt kontinuerliga samtal med psykolog som kunde börja stärka mig som mamma och normalisera mina känslor. Mycket handlade om acceptans för mig. Att mina känslor var okej, att jag inte hade alla svar. Samt få förklarat för mig att att det blivit ”kortslutning” i nervsystemet och att det gick att fixa. Jag kunde börja se ljuset.

Min sambo var under hela denna tiden ett så otroligt stöd för mig. Han tog varenda sövning, varenda utbrott och tuff stund med vår lilla tjej, så att jag kunde fokusera på att bygga en positiv och fin relation med henne. Och sakta men säkert lärde jag känna henne. Och hon mig.

”Jag började förstå hennes signaler, läsa hennes miner, förstå hennes små ljud och en kärlek började växa inom mig. Ett band började sakta men säkert växa mellan oss, och med det började ångesten långsamt försvinna.”

Jag vågade mer och mer, gå promenader med vagnen, amma ute bland folk, gå och handla med henne. Söva henne. Trösta henne. Känslan av misslyckande och otillräcklighet började sakta försvinna. Även om jag självklart än idag tvivlar på om jag gör rätt, och jag fortfarande kan bli frustrerad och ledsen att jag läser henne fel eller inte förstår henne, så känns det inte övermäktigt. Det känns inte som att ångesten har sina klor kring mitt hjärta längre. Jag kan istället återhämta mig och ta nya tag vid nästa tillfälle, vid nästa dag. För varje dag lär vi känna varandra mer och mer och bandet mellan oss blir bara starkare och starkare. Idag är hon nästan 10 månader.

Min resa har lämnat ett ärr inom mig som fortfarande kan skava om jag tänker på det för mycket. Det finns mycket minnen och känslor som är ouppklarade och obearbetade. Även om min dotter finns här idag så bär jag med mig mycket av det som hände under våra år som ofrivilligt barnlösa. Vad det är för känslor vet jag inte riktigt. Jag blir även tung i bröstet när jag tänker på de där tre första månaderna när hon kommit. Att även fast jag fick hjälp relativt snabbt, så känns det som jag missat något. Som att det var ett kolsvart mörker under en tid jag aldrig kommer få tillbaka. När jag tittar på bilder därifrån blir jag fortfarande ledsen.

Kanske kommer det en dag lätta, ju fler fina minnen vi skapar tillsammans.

Jag hoppas det.

Jag tror det.

Vänligen, Sandra