För att få en mer sammanhållen bild av mitt liv så behöver vi börja året jag fyllde 16 år. Jag diagnostiserades med ADD men valde att ”inte ta i diagnosen” och fortsätta livet i en ständig kamp. När jag var 24 så drabbades jag av PMDS och helt plötsligt var jag en dubbeldiagnostiserad kvinna mitt i livet. Jag kämpade på med mycket ångest, svårt för planering, mycket hjärntrötthet och nu hade jag även en depression varje månad mellan ägglossning och mens.
Jag sökte hjälp genom vården men det enda jag fick som alternativ var antidepp eller p piller. P piller hade jag prövat alla möjliga sorter och med extremt farliga biverkningar. Jag hade till och med önskat att jag inte levde när jag åt p piller. Jag valde att gå min egen väg och hittade ett okej välmående genom att äta hälsosamt, röra på mig och styrketräna men det var ändå en kamp varje månad.
”Första minuten vid amning så rasade min värld. Jag vart tom och känslokall. Såg ingen framtid och ingen kunde prata med mig för att sedan efter en minut komma tillbaka och vara som vanligt”
Jag träffade till sist mannen som skulle bli pappa till mina två barn. Redan med första barnet så märkte jag snabbt att jag inte mådde bra när jag ammade. Första minuten vid amning så rasade min värld. Jag vart tom och känslokall. Såg ingen framtid och ingen kunde prata med mig för att sedan efter en minut komma tillbaka och vara som vanligt. Jag tog upp mina känslor med vården och dom trodde jag drabbats av en depression men jag mådde ju inte dåligt förutom när jag ammade. Efter ett tag hittar jag en tjej som skrev om D-mer (amningsångest) oooj vad den träffade mig och jag fattade direkt att de var D-mer jag hade. Jag valde tillsammans med min man att fortsätta amma men med stor förståelse för mitt mående precis när barnet skulle fästa i bröstvårtan. Han visste att man inte pratar med mig precis i början och sen pratade vi mycket om hur jag mådde.
”Med mitt andra barn skulle resan bli betydligt mycket mörkare och kämpigare.”
Redan i v.23 så började jag att sova hela tiden och det gick nästan inte att väcka mig. Jag kände olustiga känslor.. jag visste att jag inte mådde bra men kunde inte riktigt säga vad det handlade om.
Jag upplevde mödravården som extremt bra, väldigt omhändertagande och många fångade upp mig under denna tid. Jag kände mig trygg. Dom hittade att jag hade brister i kroppen. De var allt från zink, b 12 järn mm. Så jag fick sprutor av b -12 varje morgon på min vårdcentral (i en vecka) och sen fick jag järn intravenöst på Bb. Jag började känna mig piggare men ändå inte gladare.
Min bebis började att vilja komma ut så jag blev sängliggande i vecka 33 och vecka 37 plus 3 kom han ut på några timmar endast. Jag hade ändå känt mig rätt okej där i slutet men var ändå medveten om att de kan vara kroppens förberedelse inför förlossningen.
Jag mådde helt ok i 2 veckor efter förlossningen men sen började det smyga sig på en känsla jag inte kände igen. Jag började att tycka att min 3 åring var krävande och jag orkade inte ta hand om honom. Han kände att jag inte mådde bra så han började bli utåtagerande och jag läste på om hur jag ska göra för att få honom att må bra. Överallt står de att jag måste ge honom uppmärksamhet och sagt som gjort så krystade jag fram massor av aktiviteter till honom men han vart bara värre mot mig. Jag kände mig så falsk för jag orkade verkligen inte vara med honom. Jag ville bara ligga i sängen med min nya bebis och amma och vila. Min hjärna var så trött och kidnappad av alla mammahormoner.
”Jag var så rädd hela tiden att mina barn skulle bli sjuka, förolyckas i en bilolycka mm. Jag vart rädd för höga ljud och snabba rörelser.”
Jag började läsa lite om förlossningsdepression och tyckte inte de stämde in på mig riktigt. Även om jag tyckte min 3 åring var jobbig så visste jag i min hjärna att jag älskade honom och den nya lilla bebisen vaktade jag som en björnmamma. Jag var så rädd hela tiden att mina barn skulle bli sjuka, förolyckas i en bilolycka mm. Jag vart rädd för höga ljud och snabba rörelser. Jag var så utmattad av alla dessa känslor.
Till slut tar jag mod att berätta på BVC och min underbara Viveca som jobbar där öppnar sin varma famn och ger mig massor av hopp om att detta kan bli bra. Men sen börjar mardrömmen – jag blir remitterad till vårdcentralen där jag möter en läkare som mer eller mindre frågar ”vill du ha anti-depressiva eller ska jag remittera dig till psykiatrin kanske”
Jag satt där lite förvirrad och mest svarade att ja jag vet inte men jag vill inte ha medicin jag vill prata med någon bara. Jag var inte emot medicin men jag har alltid varit sån att jag vill veta orsaken till saker innan jag äter medicin. Jag kände liksom här att det var hormonellt och var därför rädd för att ta medicin som jag inte kände mig trygg med.
”Jag försökte prata om mitt mående och hon log lite fint och sa : vi ska inte prata om de idag, idag ska vi fylla i den här lappen.”
Jag blev remitterad till psyk och där fick jag träffa en psykolog som endast träffade mig för att fylla i ett formulär om jag var självmordsbenägen. Jag försökte prata om mitt mående och hon log lite fint och sa : vi ska inte prata om de idag, idag ska vi fylla i den här lappen.
Detta var i maj och jag visste att jag snart hade 10 veckor sommarlov med BÅDA barnen och 6 av dom veckorna skulle jag ha dom själv för att deras pappa jobbade. Jag var helt ärligt livrädd för detta. Dagarna med min 3 åringar tillsammans med en nyfödd var så otroligt tuffa för mig.
Jag får veta att nästa tid på psyk var 18 aug. Då förstod jag att jag kommer alltså inte få någon hjälp fören EFTER sommarlovet. Min värld rasade men jag orkade ändå säga ifrån till vården att hallå vad gör ni? Jag har en förlossningsdepression och ni tänker låta mig klara de helt själv i nästan 3 månader innan jag ens får komma på mitt första samtal hos er?
Ja tyvärr.. vi kan låta dig prata med någon på Danderyd svarar dom. Ja tack säger jag.
Sedan ringer det på telefonen en tisdagkväll klockan 21.00 och i andra luren är de en trött man från Danderyd psyk som säger : aaaah hej jag ringer för att vi ska prata om hur du mår. Jag ser här att du är självmordsbeägen, hur känns de med de idag? Och jag bara eh – Nej de är jag inte, vart har du fått de ifrån? Ah oj förlåt jag läste fel journal säger han då.
Då sa jag tack men nej tack till denna form av hjälp. Pinsamt var de av Vallentuna kommun att inte finnas för en mamma i nöd.
”Jag brukade stanna bilen när båda barnen sov och bara gråta. Jag orkade inte och jag visste ju att jag älskade mina barn såååå mycket men jag orkade inte vara deras mamma längre.”
Nu förstår jag att jag inte kommer få någon hjälp. Jag spenderar sommarlovet med att åka runt i bilen med barnen för att orka ha dom tillsammans, jag sover på lunchen när barnens pappa kan ta dom och då fick jag 2 timmar att sova. Jag brukade stanna bilen när båda barnen sov och bara gråta. Jag orkade inte och jag visste ju att jag älskade mina barn såååå mycket men jag orkade inte vara deras mamma längre. Jag såg inget ljus, ingen framtid. Jag orkade inte ha kontakt med mina vänner för min hjärna orkade varken läsa sms eller vara social. Jag hade också ett extremt kontrollbehov så när mina barns farföräldrar frågade om dom fick ta med mina äldsta till landet så fick jag panik för jag vågade inte släppa iväg honom i en bil för då kunde han dö. Jag kände ju att alla andra levde som vanligt så mina katastoftankar hörde liksom inte hemma där. Jag kände också känslan av att jag var överbeskyddande och tänkte att andra tänkte så om mig också. Om så var fallet vet jag inte men känslan fanns där iallafall.
Jag kämpade mig igenom sommaren genom att utbilda mig om depressioner och jag förstod att jag nog fortfarande hade mycket brister i kroppen.
”Jag hittade även Mamma till Mammas Instagram och läste om andra mammor som hade liknande erfarenheter som jag. Det hjälpte mig att slappna av genom att förstå att jag inte var ensam i detta.”
Jag började att gå på yoga, äta tillskott, komma smått igång med träningen.. jag började att meditera och intressera mig för alternativa grejer. Jag försökte förstå min kropp. Började att läsa på om min ADD och jag började sakta läka och blev mycket snällare mot mig själv. Jag hittade även Mamma till Mammas Instagram och läste om andra mammor som hade liknande erfarenheter som jag. Det hjälpte mig att slappna av genom att förstå att jag inte var ensam i detta. Jag fick hjälp av en beteendevetare (inom barn) att hitta tillbaka till relationen med min äldsta son. Jag började att göra omvårdnadsaker med honom som att bada honom, smörja in hans små fötter, ge honom varma handukar efter han badat.. (allt detta hade hans pappa gjort under denna tid) jag började sakta känna att jag tyckte han var mindre och mindre jobbig och istället njöt jag av tiden tillsammans med honom. Jag förstod ju såklart att han var jobbig mot mig för att jag sände signaler som inget barn vill känna. Inget barn vill ju känna sig ivägen. Han kände ju också såklart att jag lekte med honom fast att jag egentligen inte ville. Men vi började att hitta tillbaka till varandra och jag hittade tillbaka till mig själv. Jag slutade även amma för att få bort D-mer ångesten.
Jag mår idag bra men har sviter kvar av utmattning. Jag blir snabbare trött och har fortfarande svårt att läsa långa texter eller sms. Vi har valt att inte skaffa fler barn då min kropp inte orkar fler graviditeter. Jag är dessutom väldigt rädd för att mina barn ska behöva uppleva detta en gång till.
”Att lämna en kvinna med förlossnings-depression helt ensam utan vård en hel sommar när hon tydligt utrycker oro är för mig helt oförståeligt.”
Det som förvånade mig mest i detta var hur otroligt dålig vården var i Vallentuna. De var bara BVC som fanns där men dom hade ju inte samtal för oss mammor mer än de samtalet man har där vid 8 veckor. Att lämna en kvinna med förlossningsdepression helt ensam utan vård en hel sommar när hon tydligt utrycker oro är för mig helt oförståeligt.
Det kändes som att bara för att jag hade en närvarande pappa i bilden så fick vi klara det själva. De var tufft för hela familjen och pappan bar 110% av hemmet, barnen, inkomsten medan jag vandrade omkring i mörker.
Jag har idag en stor förståelse för båda mina diagnoser och har äntligen träffat en gynekolog som skriver ut bioidentiskt progestron mot min PMDS vilket har gett mig ett nytt liv. Jag mår mycket bättre, är lugnare i sinnet, ångesten är borta och katastroftankarna är dämpade.
Jag tror att alla mina diagnoser samspelar, eller gör mig till en mer känslig person för tex hormonsvängningar. Jag har stor respekt för vad hormoner kan göra i kroppen och försöker varje dag förstå min kvinnokropp som ändå lyckats bära två barn som trots brister och annat kommit ut friska.
Jag är idag tacksam för min kunskap men samtidigt sorgsen över hur lite hjälp jag fick. Jag hoppas att denna text kanske kan hjälpa någon som känner sig i samma situation.
Det som hjälpte mig mest var att någon kan ta barnen så att man får sova/meditera och att jag inte skulle känna skuld över att jag inte just nu orkar med all lek och stoj som små barn kan kräva. Man kan göra sånt man gillar, man måste inte krysta fram kramar, lek osv ifall de känns onaturligt. Mitt bästa tips jag fick av min beteendevetare var: Testa att göra något med ditt barn som DU gillar att göra så kommer ditt barn känna att det är mer genuint och kommer inifrån.
Här är en bild från när jag började att läka. Leo var ofta med mig när jag mediterade och han njöt mycket av det lugnet jag förmedlade. Vi hade många fina stunder efter att jag började att förstå mig själv bättre. Idag blir han jättelugn när han hör avslappningsmusik. Leo är idag 1 år och 5 mån.
Kärlek
Louise