”Graviditeten blev för mig långa och svåra månader som bitvis kändes som en omöjlig uppgift att klara av.”
Hela graviditeten hade jag ett illamående med kräkningar som vägrade att släppa och jag mådde fruktansvärt dåligt,både fysiskt och psykiskt. Allt det jobbiga började i graviditetsvecka 5 och slutade med igångsättning i vecka 38. Tidigt i graviditeten blev jag diagnostiserad med ett tillstånd som kallas Hyperemesis gravidarum (HG), det är en svår form av illamående och kräkningar som ofta leder till påverkat allmäntillstånd, viktnedgång och uttorkning. HG för mig innebar kräkningar, ett konstant illamående, feberkänsla, yrsel, ångest, nedstämdhet, en fruktansvärd trötthet, huvudvärk, skuldkänslor, rädsla och existentiell ångest.
I min sjätte graviditetsvecka blev jag för första gången inlagd på kvinnokliniken. Då hade illamående och kräkningar pågått i ungefär en vecka. Från ingenstans började jag att kräkas. Jag kräktes och kräktes och all min aptit försvann. Efter flera dagar utan mat och bara lite vätska trodde jag att jag var allvarligt sjuk. Jag hade mycket orostankar kring hur ett litet liv skulle kunna växa inom mig under de här omständigheterna. Jag förstod inte hur det skulle gå till. Om inte jag får i mig näring hur ska då ett barn kunna växa?
Sköterskan som mötte upp mig på avdelningen erbjöd en rullstol och jag fick lämna prover. Jag skulle få stanna över natten och få dropp. Infarten lyckades de sätta på det sjunde försöket, jag var uttorkad sa de. Jag har svaga minnesbilder från den här dagen. Jag grät, frös, och minns att jag kände mig illa till mods över att behöva sova med dropp. Jag minns att jag försökte samla ihop mina tankar. En oro fanns över vad som höll på att hända? Var det någon fara för graviditeten att min kropp var så svag?
”Så fort jag försökte äta eller dricka drog det igång en vev av illamående i hela mitt bröst”
Jag fick komma hem dagen efter med läkemedel utskrivna och rådet att äta det som går men att framför allt att försöka få i mig vätska. Det gick inte alls. Jag fick definitivt inte i mig mat och knappt någon vätska. Så fort jag försökte äta eller dricka drog det i gång en vev av illamående i hela mitt bröst. Ett konstant illamående som stegrade så fort jag stoppade något i munnen. Annat jag undvek var lukter. Särskilt kaffe och vitlök. Jag minns en natt när jag vaknade och kände att allt luktade vitlök, min man hade ätit en kebabrulle kvällen innan och hans andedräkt fick mig att kräkas rakt ut där mitt i natten. Det var hans sista kebabrulle på hela graviditeten och kaffet fick han dricka ute i förrådet.
En dag när jag satt i duschen och försökte tvätta håret kräktes jag rakt ut. Kaffelukten från köket hade letat sig in i badrummet där jag satt. Allt möjligt triggade mina kräkningar. Jag hade alltid en hink eller påse som stod nedanför sängen eller i väskan. Jag var alltid beredd. Ofta kräktes jag, ibland inte. Ibland var det bara hulkningar som aldrig ville sluta. Flera i rad som tog över hela min kropp. Det fanns inget slut, det var bara att vänta ut eländet och försöka andas.
I slutet av graviditetsvecka 7 var jag tillbaka på sjukhuset, akut-inläggning igen. Uttorkad, svag och väldigt skör. Jag grät utan stopp när jag kom in på rummet på avdelningen. Sköterskan sa några tröstande ord om att jag såg helt slut ut och att de nu skulle ta hand om mig. Jag fick återigen dropp och läkemedel och näringsdryck skrevs ut på recept av en dietist. Det planerades för en till inläggning med dropp innan jag fick åka hem dagen efter. Jag skulle komma tillbaka om fyra dagar. Dagarna gick och jag fick komma in som planerat en tredje gång för att få dropp. Jag sov mest den dagen och fick åka hem på kvällen. Jag var nu framme vid min nionde graviditetsvecka och kunde konstatera att jag haft en tuff början på graviditeten. Läkarnas ord snurrade i huvudet, ”för de allra flesta släpper illamåendet runt vecka 12 och för de som har riktigt otur kan det hålla i sig till runt vecka 20”. Det var ord som skulle visa sig inte gällde mig.
Resten av min graviditet fortsatte på samma sätt. Jag åt max dos av de mediciner som fanns att få, åkte in vid behov för att fylla på med dropp och däremellan försökte jag dricka näringsdrycker och få i mig det som gick. Blåbärssoppan var min bästa vän. Jag försökte kämpa på hemma med att få i mig vad som helst. Min man lagade mat efter nya recept och vi provade allt. Men ingenting fungerade. Varje dag var en kamp och efter ett par dagar hemma utan dropp slutade det alltid med akut-inläggning. Det sista jag ville var att vara ensam på sjukhuset. Det var en pågående pandemi och totalt besöksförbud. Runt graviditetsvecka 22 fick jag träffa en fantastisk läkare. Hon var ärlig och realistisk och en väldigt varm person. Hon trodde inte på en vändning sa hon. Läkaren sa att vi nu behövde tänka långsiktigt inför stundande förlossning och att jag därför kontinuerligt skulle behöva få dropp. Jag skulle inte behöva kämpa mer än vad jag redan gjorde. Det kändes så fint att bli sedd av henne, hon förstod hur jag kämpade och ville hjälpa mig. Därefter åkte jag in på kontinuerliga dropp 2 gånger i veckan ända fram till förlossningen. Det kändes bra att vi nu hade en långsiktig plan.
”Jag mötte även en hel del personal, framför allt manliga läkare och sköterskor som totalt misslyckades med sin uppgift. Som uttryckte att graviditet minsann inte är något sjukdomstillstånd, och som hade vassa uppmaningar om att jag inte skulle glömma bort att vicka på tårna där jag låg så att jag inte fick blodpropp, som vägrade lyssna till vilken storlek på nålen jag behövde för att lyckas sätta infarten.”
Under min graviditet mötte jag väldigt många olika vårdpersonal. Så många fantastiska människor som med enkla medel kunde göra min dag. Att lägga en hand på min axel, lyssna, säga några stärkande ord, ta sig tid att möta min blick. Jag mötte även en hel del personal, framför allt manliga läkare och sköterskor som totalt misslyckades med sin uppgift. Som uttryckte att graviditet minsann inte är något sjukdomstillstånd, som hade vassa uppmaningar om att jag inte skulle glömma bort att vicka på tårna där jag låg så att jag inte fick blodpropp, som vägrade lyssna till vilken storlek på nålen jag behövde för att lyckas sätta infarten.
Det var i slutet av graviditeten och vi hade då under flera veckor diskuterat alternativet för mig att kunna få en fast infart i stället, en PICC-line. Anledningen var att jag så ofta behövde få infart för att få dropp och jag var svårstucken på grund av uttorkning. Det var en ny läkare varje gång och de alla tyckte olika huruvida PICC-line var en bra idé eller inte. Sista ordet hade en manlig otrevlig läkare som nekade mig det, till följd av risk för infektion. Jag minns att det beslutet kändes fruktansvärt. Det var psykiskt betungande att utstå alla försök till att sätta infart, ofta krävdes många försök. Tanken på att droppet var det som skulle få mig att orka fram till förlossningen var hemsk.
Att kämpa på hemma med maten var lönlöst, jag visste att det skulle sluta med dropp och infart ändå. Därför var beskedet om att inte få en PICC-line väldigt jobbigt eftersom det innebar att jag skulle behöva bli stucken onödigt många gånger till innan graviditeten var över. Att inte ha kontroll var en fruktansvärd känsla. Jag var så färdig med allt vad gällde sjukhus, nålar, droppställningar, uppmaningar om att försöka äta, sterila handskar och munskydd som stängde ute all mänsklig kontakt och värme. Jag minns särskilt en sköterska som ofta hade nya idéer om vad jag skulle kunna prova äta från sjukhusmenyn. Bara namnet omelett och Janssons frestelse fick det att vända sig i magen. Sköterskans idéer precis som alla goda husmors-tips jag fått från omgivningen har såklart bara sagts i bästa välmening men stundtals har det känts som ett hån. ”Ja jag har provat att äta kex innan jag kliver upp på morgonen och det får mig att vilja kräkas rakt ut” ville jag skrika.
”Jag hade dagar då jag grät hejdlöst”
Min psykiska hälsa var på bristningsgränsen flera gånger under dessa långa månader. Jag hade dagar då jag grät hejdlöst. Grät av rädsla, oro och ensamhet. Jag kände mig i perioder inte lyssnad på och bortviftad som en fluga. Stundtals kändes det som att jag bara försökte överleva och hålla huvudet ovanför ytan. Det brast några gånger när jag upplevde arrogant bemötande och jag bet ifrån ordentligt till en manlig läkare. Jag var så trött och arg. Tidigt i graviditeten fick jag träffa en mödravårdspsykolog. En viktig person som fanns som stöd för mig i mina värsta stunder. Vi pratade mycket om min oro, för mig själv och min oro för barnet. Oro för att min kropp inte skulle orka hela vägen. Oro för att barnet inte skulle klara sig. Oro för att inte ha tillräckligt med ork när förlossningen närmade sig.
Min sista dag som gravid började med ett beslut om att sätta i gång förlossningen, det bästa beslut vi tillsammans kunnat ta. Min kropp och själ var helt slut, energi-depåerna uttömda och jag kände att gränsen var nådd. Jag orkade inte kämpa en dag till, bebisen skulle ut och det var det enda jag var inställd på. Jag fick vara ensam större delen av min förlossning på grund av pågående pandemi. Jag låg inlagd på en avdelning alldeles intill förlossningsavdelningen när jag sattes i gång, efter ca 10 timmar med värkar hade mitt vatten gått och jag skulle skjutsas ner till förlossningsavdelningen. Först då fick min man komma dit. Två timmar senare var han född, vårt lilla barn hade kommit till världen. Graviditeten var över och illamåendet som bortblåst. Jag överlevde. Han överlevde.
Strax efter förlossningen började jag känna hopp. Hopp om att jag nu skulle få börja må bra igen. Jag kände positiva känslor och var glad. Jag hade fått min aptit tillbaka, både på livet och på maten. Men det fanns andra tankar som också gnagde. Jag hade inte hunnit reflektera så mycket under graviditeten kring vad min nya roll som mamma skulle innebära. Det hade inte funnits ork eller tid att fokusera på föräldraskapet. Jag hade haft fullt upp med att ta hand om mig själv och när jag insåg att uppgiften nu låg framför mina fötter så blev jag skrämd.
”Hur skulle jag kunna ta hand om en liten människa
samtidigt som jag själv skulle hinna läka?”
Att bli mamma är att få en ny stor uppgift i livet. För mig kändes uppgiften plötsligt övermäktig, som ett jättestort ansvar som sköljde över från en stund till en annan. Jag som själv varit sjuk under lång tid behövde nu tid för återhämtning vet jag att jag tänkte. Hur skulle jag kunna ta hand om en liten människa samtidigt som jag själv skulle hinna läka? Jag tänkte samtidigt att de tankarna var förbjudna och ingenting som det fanns utrymme för just nu. Jag ville inte ens närma mig tanken på att må mer dåligt. Nu fick det räcka. Nu skulle fokus ligga på amningen och med tiden skulle allt kännas lättare försökte jag intala mig. Amningen var tuff. Min son ville amma ofta och länge. Jag kände mig låst och trött men det spelade ingen roll. Alla är trötta tänkte jag. Det enda som fick styra var dessa ord jag fått till mig ”bröstmjölk är det bästa för barnet”. En hemsk tanke som ofta återkom var ”eftersom jag inte kunnat ge honom bra näring under graviditeten skulle han i alla fall få min bröstmjölk”, jag pressade mig och bestämde mig för att kämpa på med amningen de första tre månaderna. I mina tankar skulle jag få tid för återhämtning längre fram.
Tanken om att jag inte behövdes återkom ofta. Att min man skulle kunna göra ett minst lika bra jobb även om jag inte var en del av vår familj. På frågan om vad som var det bästa med att ha blivit mamma kunde jag inte svara. För mig var det bara svårt. Jag vet att jag hade mycket orostankar om att någonting skulle kunna skada mitt barn och tänk om det skulle vara jag? Rena katastroftankar som gjorde mig rädd. Jag kontrollerade vartenda andetag han tog och rädslan för att hans näsa skulle täppas igen vid amning var enorm. Särskilt på nätterna när jag var som tröttast. Jag hade haft ett par sömnlösa nätter i rad och kände mig totalt ur balans. Jag försökte själv söka svar på varför jag mådde som jag gjorde. Jag förstod att jag inte mådde bra men förstod inte hur jag skulle kunna må bättre.
”Min intention med samtalet var att få råd kring hur jag kunde sluta amma på bästa sätt. Ungefär tre månader hade nu gått och jag stod inte ut med att amma en dag till.
Hennes råd var att jag skulle fortsätta amma, om några månader skulle barnet äta mer varierat och amningen skulle då kännas lättare sa hon. Det var det sämsta råd jag kunnat få.”
Jag ringde BVC någon av dessa dagar och fick prata med en sköterska. Min intention med samtalet var att få råd kring hur jag kunde sluta amma på bästa sätt. Ungefär tre månader hade nu gått och jag stod inte ut med att amma en dag till. Hennes råd var att jag skulle fortsätta amma, om några månader skulle barnet äta mer varierat och amningen skulle då kännas lättare sa hon. Det var det sämsta råd jag kunnat få. Jag kände mig så låst i situationen och natten därpå sköljde en ångest över mig som jag inte längre stod ut med och inte kunde hantera. Mitt i natten lyfte jag därför luren och ringde till doktor.se. En vänlig röst på andra sidan svarade och frågade hur jag ätit och sovit de senaste dygnen. ”Jag har inte ätit för att jag mår illa, och jag vet inte hur mycket jag har sovit” svarade jag. Hennes frågor fortsatte och på frågan om jag känner livsglädje svarade jag någonting i stil med att, ”jag har tänkt tanken hur det skulle vara om jag inte längre fanns”. Hon förstod allvaret och höll min hand den natten i telefonen. Hon vägledde mig till kylskåpet för att få i mig lite yoghurt och sedan hela vägen tills att min svärfar kom och skjutsade mig till psykakuten.
”Problemet var bara att ingen förstod. Inte heller jag. Jag svamlade om högt och lågt,
fick raseriutbrott när ingen förstod vad jag menade och var livrädd inombords.
Jag har stora minnesluckor från de här mest intensiva veckorna och har fått det mesta återberättat för mig.”
Klockan var runt fyra på morgonen när vi klev in genom dörrarna på sjukhuset. Jag var livrädd. Jag visste och kände att någonting inte stod rätt till men jag förstod inte vad. Efter ett tre timmar långt samtal senare med en skötare fick jag åka hem. Jag fick rådet att prata med min familj om hur jag kände, så skulle allt bli bättre sa han. Jag fick inte träffa någon läkare eftersom han tyckte att jag var ”för reko”. Han sa också att om jag inte hade några självmordsplaner så kunde jag vänta ut helgen och kontakta BVC på måndag. Skönt tänkte jag, då åker jag hem nu och berättar allt som pågår i mitt huvud så ska det nog bli bättre. Problemet var bara att ingen förstod. Inte heller jag. Jag svamlade om högt och lågt, fick raseriutbrott när ingen förstod vad jag menade och var livrädd inombords. Jag har stora minnesluckor från de här mest intensiva veckorna och har fått det mesta återberättat för mig. Min familj kände inte igen mig. Jag var rädd för precis allting och förvrängde det jag hörde och det som vi pratade om. Jag minns väl att jag hade en stark känsla av att någonting hemskt snart skulle hända. När kvällarna kom varvade jag i gång och kunde inte sova. Jag blev misstänksam och hade en stark oro för att det fanns otrohetsaffärer i min familj, att min mamma var sjuk och att det var henne psykiatrin ville komma i kontakt med. Inte mig. Jag kände mig övervakad och ville kontrollera minsta lilla läkemedel som min familj gav mig.
Min familj hade dagligen telefonkontakt med psykiatrin för att få vägledning och råd. Men råden de fick var knappa, det fanns ingenting mer sjukvården kunde göra förutom att uppmana till att vi kunde komma tillbaka om det skulle bli värre. Och det blev det. Inom loppet av en vecka besökte jag tillsammans med min familj psykakuten fyra gånger, vi var även på vårdcentralen vid ett tillfälle. Alla läkare som jag fick träffa ställde diagnosen förlossningsdepression, en läkare tyckte sig ana gränspsykotiska symtom. Jag gjorde kopplingar mellan att larmet på sjukhuset gick och att det gällde en patient i väntrummet. Att jag var någon slags länk mellan allt. Jag var vettskrämd. Jag hade väldigt svårt att sätta ord på allt som jag upplevde. Det var ibland som att leva i två parallella världar. Jag fick läkemedel mot sömnsvårigheter, depression och en hel del vid behovs mediciner som skulle dämpa min ångest. På vårdcentralen fick jag även lämna blodprov för att undersöka om jag hade brist på några ämnen i kroppen efter min tuffa graviditet. Det visade sig att jag hade brist på både B12 och folsyra.
Den här tuffa månaden, den värsta i mitt liv, bodde vi hemma hos våra familjer. Vi fick hjälp och stöd med allt i vardagen. Målet var att kunna flytta hem till vårt eget så snart jag mådde bättre, men vi lät det ta tid. Min man lämnade aldrig min sida under denna tid. Vårt barn togs om hand av våra familjer medan vi fokuserade på att försöka sova, ta promenader, äta mat, ta läkemedel och vila. Vi var helt slut båda två. Vid en uppföljning på vårdcentralen någon vecka senare fick jag träffa en kvinnlig läkare som jag kände igen, vi hade träffats i samband med min graviditet. Hon tog sig tid och ville lyssna. Jag försökte då med lite perspektiv på de senaste veckornas kaos förklara hur jag upplevt allt och hur jag mådde nu. Hon skrev direkt en remiss till öppenvården och lovade att förmedla att remissen bör ses över så snart som möjligt. Hon nämnde även kort att den tablett jag fått utskriven mot depression inte längre användes mot det. Hon menade att det fanns bättre alternativ men ville inte göra någon läkemedelsjustering eftersom öppenvården då skulle kunna göra avslag på remissen. Det stressade mig. Hade jag fel läkemedelsbehandling kanske allt skulle bli värre? Jag mådde väldigt dåligt om dagarna, hade stark ångest, oroskänsla i magen, hjärtklappning, en fruktansvärd spänningshuvudvärk, kände mig spänd i kroppen, nedstämd och ibland likgiltig, det susade i mina öron och jag var helt slut. Mina tankar var splittrade. Många tankar på tidigare svåra upplevelser i mitt liv återkom ofta och ångesten gnagde inom mig.
Det är ett stort steg att ta, det där första steget.
Att våga erkänna för sig själv och högt för någon annan
att ”jag behöver hjälp”.
Kallelsen till öppenvården kom per post några dagar senare. Det var en kallelse om en månad och jag kände inte att jag kunde vänta. Jag stod inte ut i min egen kropp. Det är ett stort steg att ta, det där första steget. Att våga erkänna för sig själv och högt för någon annan att ”jag behöver hjälp”. Men vem vänder man sig till när psykiatrin, de som utifrån utbildning och erfarenhet ska förstå psykisk ohälsa säger att man är för reko för att må dåligt? När man inser att ingen möter upp i det svåra, att det inte alls finns någon hjälp att få? Man klandrar sig själv och ångesten och skammen blir ännu större. Jag förväntas klara av det här på egen hand men det gör jag inte, livet kändes övermäktigt.
Min mamma är en kvinna med handlingskraft, en kvinna som kliver fram när saker och ting ställs på sin spets. Hon tog därför kontakt med ledningen och ansvariga politiker inom vår region och frågade vad det är som händer. Varför fick vi inte den hjälp vi behövde och vart finns stödet när man behöver det som allra mest frågade hon. Hon har beskrivit situationen som den värsta ångest hon sett hos en människa, hon såg hur jag plågades och förstod hur viktigt det var att få rätt hjälp. Ledningen beklagade och ordnade en tidigare tid till öppenvården och uppmanade samtidigt till att åka till psykakuten igen för att den här gången få träffa en bra läkare som var i tjänst just då, för att få snabb hjälp. Jag lyssnade och följde med mamma dit. Jag bestämde mig där och då för att försöka ha tillit till denna läkare. Jag skulle berätta allt som jag upplevde och kände. Det fick bära eller brista. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag var jätterädd för att berätta, rädd att någon skulle ta mitt barn ifrån mig. Rädd för att bli missförstådd eller bortviftad ännu en gång.
När jag kom dit (för femte gången denna tuffa tid) fick jag träffa en fantastisk läkare, Jennifer. Hon var varm, lyssnade och ställde bra frågor som jag kunde svara på. Efter ett långt samtal sa hon, ”Julia, du behöver få sova, du behöver få äta och få gråta. Kan du låta oss få ta hand om dig några dagar? Jag lovar dig att vi kan göra underverk om du bara ger mig några få dagar”. Jag grät och förstod att det här kunde bli en vändning. Jag var rädd för att vara på sjukhuset och framför allt på en psykiatrisk avdelning, det kändes obehagligt att vårdas med andra som mådde psykiskt dåligt. Men det andra vägde över, det hade varit en tuff månad med mycket ångest, oro, stark rädsla för nästan allt och väldigt lite sömn. Det var dags att ta emot hjälpen som erbjöds. Om alternativet var att åka hem och fortsätta må så här såg jag inget annat val än att stanna. Vi beslutade tillsammans att inläggning var det bästa just nu, ett steg i rätt riktning på resan med målet att må bra igen. Jag skulle stanna för att bli mig själv igen, för att orka vara mamma. Och jag fick åka hem när jag ville. Det här beslutet kom att bli början på slutet av denna tuffa tid.
Med gråten i halsen och ögonen tårfyllda vädjade hon till de två personerna som skulle leda mig till avdelningen, ”Ta nu hand om min Julia, hon är det finaste jag har.”
Min mamma som så tryggt satt och väntade i vänthallen såg alldeles förtvivlad och sorgsen ut när jag kom ut från läkarsamtalet. Läkaren Jennifer hade redan meddelat henne att jag skulle läggas in och när jag mötte min mammas blick kunde jag bakom hennes tårar också utläsa en lättnad. Hon var lättad över att jag tagit beslutet tillsammans med läkaren och instämde varmt och kärleksfullt i att det här var det bästa för mig just nu. Jag var värd att må bra sa hon och jag skulle ta tiden som nu gavs till att återhämta mig och se det som en investering i mig själv. Jag kramade mamma hejdå med tårar i ögonen. Med gråten i halsen och ögonen tårfyllda vädjade hon till de två personerna som skulle leda mig till avdelningen, ”Ta nu hand om min Julia, hon är det finaste jag har”. När vi kom till avdelningen gick de två personerna igenom mina saker. Jag hade en öppnad festis-flaska som jag fick dricka upp och vassa föremål såsom mina nycklar låstes in i ett skåp. Jag fick en bra känsla för de båda och frågade hur länge de hade jobbat här, 1 år respektive 9 år svarade de och jag kände en lättnad. De visste vad de gjorde och jag valde att känna tillit. Det här skulle bli bra.
Väl på avdelningen fick jag träffa fantastisk personal. Första natten sov jag 14 timmar i sträck. Dagen efter kom sjuksköterskan som arbetade fram till mig. ”Carola heter jag” sa hon och jag förstod snabbt att det här var en kvinna med erfarenhet. Allt som Carola sa träffade rakt i mitt hjärta och jag förstod att jag hade kommit rätt. Jag bara grät medan Carola förklarade för mig att allt som jag känner är helt normalt. ”Förlossningsdepression är vanligare än man tror, dessvärre är det inte så många som pratar om det” sa Carola med en vänlig och varm röst. Du är modig som är här Julia sa hon, och jag kände hennes stöd. Jag hade kommit rätt. Det var här jag skulle få tid för vila ett par dagar och få ordentligt med sömn. Snart skulle jag kunna återvända hem till min älskade son och man, starkare än någonsin. Jag var inskriven en vecka innan jag bestämde mig för att åka hem. Den här veckan rymde väldigt mycket. Jag sov i snitt 12 timmar per natt, åt massor av mat och fika, på helgen tittade vi på film och åt chips och jag hade en fantastisk rumskompis som var i ungefär samma ålder som jag. Jag fick rensa i rabatter, gå förbi BB och förlossningen som en KBT-övning, måla, lägga hårinpackning, lyssna på ljudböcker, promenera och prata med utbildad personal. Den här veckan stärkte mitt självförtroende och min självkänsla som människa och mamma. Det är en vecka som jag ser tillbaka på med värme. Ett slags på-nytt-födelse.
”Om en nybliven mamma dyker upp på psykakuten mitt i natten måste det finnas människor som är redo att ta emot”
Under mitt utskrivningssamtal sa jag så här till läkarna ”kom ihåg att ni har ett livsviktigt uppdrag, ni är riktiga stjärnor som ägnar er åt det här”. För det har de verkligen, ett livsviktigt uppdrag. Kanske det viktigaste uppdraget av alla. Uppdraget att möta människor med psykisk ohälsa. Ett uppdrag som kräver en stor medmänsklighet, närvaro och kompetens. Om en nybliven mamma dyker upp på psykakuten mitt i natten måste det finnas människor som är redo att ta emot. Handplockade eldsjälar som vill lyssna, ställa frågor och förstå. Som ser skammen och skulden bakom orden. De som kan lägga ihop 1 plus 1 och förstå det som jag själv inte förstod.