Min son är tolv dagar gammal, men jag är inte hemma med honom. Jag ligger i ett kalt rum på psykiatrins akutavdelning och det är mitt i natten. Jag hör att det bankar i väggar och jag hör skrik från andra patienter. Jag gråter och försöker lugna ner mig själv med meditation och andningsövningar som jag tränat på hela veckan när jag haft svårt att komma ner i varv. Övningarna som jag använde under förlossningen och som jag fortsatt använda hemma när jag haft svårt att slappa av. Jag har på mig en hemsk, vit sjukhusrock. Jag fick inte ha kvar mina egna kläder, fick inte ta med min nya mjuka pyjamas som jag köpte när jag tyckte synd om mig själv häromdagen. Min väska är förutom pyjamasen, packad med spaprodukter, då jag trodde att jag skulle få sova en till natt på BB men istället skickade de mig till psykiatrin och nu är klockan för mycket för att få träffa en överläkare. Allt är ett missförstånd, det måste det vara. Hur kan jag, världens vanligaste person, bli så missförstådd av vänner, familj och sambo att jag hamnade här. Jag är här för deras skull, för att de har sagt att de är oroliga för mig och det vill jag inte att de ska vara. Imorgon ska jag få träffa en överläkare och allt kommer redas ut. Mina närstående kommer ångra att de tvingade mig gå igenom allt detta och jag kommer få åka hem till min son igen.
Jag hade en enkel graviditet. Jag mådde bra hela vägen och alla tester såg hela tiden bra ut. Jag jobbade på och fortsatte gå ut med min hund tre-fyra gånger om dagen in i det sista. Jag hade sökt ledigt från jobbet två veckor innan BF för att ha tid att boa, fixa, laga mat, städa och greja innan bebisens ankomst. Några dagar innan ledigheten skulle börja var jag extremt trött, sov en stund på lunchen och sa till min sambo att han fick gå kvällspromenaden med hunden. Bara några dagar kvar på jobbet innan ledigheten skulle börja. Mitt i natten vaknar jag av att mitt vatten går.
Min första tanke är ”nej, inte nu, inte än”.
Jag hade ju inte hunnit med att vara ledig och att vila upp mig ännu. Jag hade ju inte hunnit klart med överlämningen på jobbet och gjort klart det sista jag hade tänkt mig. Jag hade ju inte lagat matlådorna, städat hemmet, och fixat alla bebisgrejer som jag planerat. Det går inte att planera när man har barn har jag hört så många gånger, och uppenbarligen började det redan nu.
Jag hade en häftig och bra förlossning, en otrolig upplevelse. Men den var lång har jag förstått, längre än vad som är normalt och på grund av det sov jag väldigt lite under två dygn. Jag var uppe i varv efter att vattnet gick och nästa natt var jag mitt i aktiv förlossning. Ut kom till slut vår underbara son och vi alla tre var helt slut och sov ikapp på BB. Vi fick åka hem och bebisbubblan började. Där försökte jag få till amningen och samtidigt göra klart de saker vi inte hunnit med innan. Jag hade en stress i kroppen, hade svårt att komma ner i varv och hormoner överallt så jag grät okontrollerat åt allt möjligt. På kontrollerna på BB fick jag höra att det var normalt att vara uppvarvad, det var alla endorfiner och skulle gå över snart.
En natt skrek bebisen hela natten, förutom när han ammade eller blev vaggad. Jag kände mig trött, men fick inte sova.
Mitt i natten bakade jag två kakor att ta med till BB då vi hade återbesök dagen efter, med bebisen vaggandes på ena armen.
Jag var trött, men så fort jag var stilla skrek han och jag orkade inte höra det ljudet mer. Totalt sov jag i 20 minuter den natten kunde jag se på min Ouraring som mäter sömn. På kontrollen dagen efter upptäcktes det att han gått ner för mycket i vikt, så vi blev återinlagda på BB för kontroller och tillmatning. Jag kände enorma skuldkänslor och grät massor, hur kunde jag inte förstå att han var hungrig, att det var därför han skrek. Jag sattes på ett schema där jag var tredje timme skulle amma, sen pumpa, sen tillmata med ersättning. Mellan amningspassen försökte jag vila, men det var svårt då jag visste att det snart var dags igen. Totalt sov jag en och en halvtimme under dygnet vi låg återinlagda på BB. Här började jag känna mig väldigt konstig. Jag pratade med personalen om att jag kände mig dimmig och yr i huvudet, fortfarande hade svårt att komma ner i varv, fick ett rovdjursliknande vaktbeteende vid amning, och hade svårt att sova. Återigen fick jag höra att allt var fullt normalt när man precis fått barn. Jag fick testa mitt blodtryck, ta EKG och få bekräftat flera gånger om att inget var fysiskt fel på mig eftersom jag kände mig så konstig, yr och orolig, jag kände saker jag aldrig tidigare varit med om. Det lugnade mig att få höra att allt var som det skulle, även om det inte kändes så.
Väl hemma började jag bli mer och mer hyperaktiv. Min tidsuppfattning var helt skev, tio minuter kändes som flera timmar och mitt korttidsminne försvann helt. Jag fick ställa alarm på när jag skulle amma, äta, gå ut med hunden för att veta när det var dags. Jag kände mig pigg fast jag bara sov mellan en och tre timmar per natt, så jag passade på att städa och tvätta på nätterna när bebisen sov. Jag kände mig extremt puckad och glömde bort saker som borde varit självklara, jag som i vanliga fall är skärpt och smart och andas projektledning, kontrollbehov och struktur. Jag satt med en tallrik mat framför mig, åt två tuggor innan jag blev distraherad av något annat och började ta ner allt påskpynt, städa ur kylen, packa upp bebiskläder. Flera timmar senare hittade jag min mat. Är det detta andra föräldrar menat med att man inte äter varm mat längre, för att den glöms bort i allt annat man håller på med? Den dimma jag känner att jag befinner mig i gör mig dum, dummare än jag någonsin känt mig, och perioderna av dimmighet blir längre och längre. Vi försöker titta på Robinson på tv, men jag förstår inte vad som händer så vi spolar tillbaka men samma sak händer igen.
När vår son fyller en vecka har vi hembesök av BVC och både jag och min sambo uttrycker oro för mig då ingen av oss känner igen mig. Vi får återigen höra att det är helt normalt. Jag skriver ner allt det konstiga som jag känner och som händer med mig, när jag inte kan sova på nätterna för att sedan kunna googla och bena ut vad som pågår dagen efter när jag känner mig lite klarare och lite piggare i huvudet. Jag skickar till mina vänner varje natt vad som händer, men dagarna bara går så jag hinner inte ringa upp någon.
Jag vill ha en logisk förklaring till varför jag mår som jag gör, för jag kan inte tro på att alla som får barn mår såhär. Det borde det finnas mer information, jag som läst på så mycket inför förlossning, postpartum och första tiden med bebis har inte läst något om det här.
Min sambo är fortsatt orolig för mig har koll på min sömn och två dagar senare tar jag upp det igen på BVC. Sköterskan ber min sambo backa och säger att alla återhämtar sig på olika sätt, jag ska få vara ifred och återhämta mig som jag vill. Min hjärna går på högvarv och dimman jag upplever blir tätare, kommer oftare och i längre stunder. Varje gång bränner det i min panna och jag kan inte tänka klart. Jag tror att själva dimmigheten är relaterad till amningen. När den kommer har jag inte koll på någonting, jag skulle knappt kunna svara på vad jag heter. Till min sambo säger jag att han inte får prata med mig när jag är i det tillståndet, han får vänta tills jag är klar i huvudet och kan prata normalt. Jag packar en väska med sådant jag kan tänkas behöva som blir min käraste ägodel, så länge jag har den klarar jag av dimmigheten. Jag packar mobilladdare, snacks, vattenflaska, Alvedon, bok, linsvätska och glasögon. Så länge jag har den gör det inget om dimmigheten håller i sig länge, då kan jag klara mig igenom den med hjälp av meditation och andningsövningarna jag tränat på.
Amningen blir ångestladdad, det är då dimmigheten är som värst och allra värst är det på natten. I början känner jag stark eufori, jag tittar på min bebis och ser hur han och hela rummet glittrar i guld och då mår jag väldigt bra. Jag tror att det beror på att oxytocinet är så starkt. När amningen är klar och oxytocinet går ur kroppen känner jag tvärtom att jag mår som allra sämst. Jag hör mina vänner och familjs röster i mitt huvud som säger kritik mot mig som mamma, att jag gör fel och att jag aldrig kommer klara det här. Det är fruktansvärt och jag mår väldigt dåligt, jag gråter och försöker få bort känslorna.
Jag skriver långa osammanhängande meddelanden med alldeles för mycket information, som jag skickar till mina vänner här när jag mår som allra sämst.
Vi träffar min familj en lördag och ska umgås hela dagen. Det är en tuff dag för mig och dimmigheten håller i sig nästan hela tiden, men jag vill så gärna träffa dem ändå. Jag vet att jag beter mig märkligt, jag vet att jag är hyperaktiv och pratar mycket snabbare än vanligt men jag känner ett lugn i att jag fått bekräftat att det inte är något fel på mig. Jag ser på min sambo och familj hur deras näsor blir långa när jag pratar med dem, de liknar häxor från tecknade filmer. Jag kan se på dem att de tycker att jag beter mig märkligt, så jag försöker tona ner det men jag lyckas inte särskilt bra. Min syster konfronterar mig och säger att hon tror jag behöver hjälp, jag blir arg och förklarar att jag fått bekräftat redan att allt med mig är helt normalt, och jag litar på vården mer än på henne.
Min son är tolv dagar gammal, dagen efter att vi hängt hos min familj. Jag får en intervention av mina föräldrar, syster och sambo som alla är väldigt oroliga för mig, de känner inte igen mig och vill att jag ska åka in för en bedömning. Mina kompisar har också hört av sig till min sambo, då de inte känner igen mig i de nattliga långa meddelanden med svammel om allt som händer mig. Jag blir arg och frustrerad, då vi senast för två dagar sedan fått bekräftat att jag är normal av BVC. Jag försöker få fram att jag varit orolig för mig själv med men att jag redan sökt hjälp och det var lugnt. För deras skull går jag med på att åka in till BB igen för att få en ny bedömning, jag kan tänka mig att sova kvar där bara för att få vara ifred och för att de inte ska vara oroliga för mig. Jag packar en bok, ansiktsmasker, olika krämer och en mjuk pyjamas. Jag pratar länge med en barnmorska och försöker förklara vad som hänt mig, varje gång hon avbryter mig måste jag börja om igen. Jag har ingen röd tråd, jag kan inte berätta min historia om inte allt blir i kronologisk ordning. Jag är säker på att hon som alla andra ska säga att det inte är något fel på mig, jag ska fråga om jag får spela in så att alla mina närstående kan sluta vara så oroliga. Men istället kallar hon på en läkare som snabbt skickar en remiss till psykiatrin. I en lång korridor under marken mitt i natten blir jag eskorterad av två barnmorskor till den värsta plats jag varit på.
Min son är tolv dagar gammal, men jag är inte hemma med honom. Jag ligger i ett kalt rum på psykiatrins akutavdelning och det är mitt i natten och jag har precis haft min andra panikångestattack för dagen. Jag hör att det bankar i väggar och jag hör skrik från andra patienter. Jag gråter och försöker lugna ner mig själv med meditation och andningsövningar som jag tränat på hela veckan.
Jag är övertygad om att jag kommer förlora vårdnaden av min son om de skriver att jag har en psykos eller om jag går med på att ta medicin.
Jag är övertygad om att min sambo, min familj och mina vänner allihop jobbar tillsammans för att jag ska förlora vårdnaden, och jag kan inte ta in när de säger att de inte är så. Jag kämpar med allt jag har för att visa att jag klarar av att sova utan medicin och att jag inte behöver vara inlagd här, för jag vill ju komma hem och vara med min son, min hund och min sambo. Imorgon ska jag få träffa en överläkare och allt måste visa sig vara ett missförstånd.
Jag måste ha lyckats somna tillslut, för jag vaknar när det knackar på och det kommer in personal för att ta prover på mig. Sedan händer ingenting. Jag trycker flera gånger på larmknappen i rummet men ingen kommer. Trycker igen och igen, blir osäker på min egen verklighetsuppfattning. Till slut får jag träffa en överläkare och under vårt samtal är dimman som värst. Jag känner hur jag svamlar och inte kan hålla en röd tråd, men jag försöker berätta och bredvid mig sitter en sköterska och antecknar frenetiskt men jag får inte se vad hon skriver. Jag är extremt irriterad på min sambo och allt han gjort för att jag ska hamna här. Jag får höra att jag inte får tillgång till min journal men att det står i den att jag inte har sovit. Men jag vet att jag blev väckt, och jag ser på min ouraring att jag har sovit.
Jag blir paranoid och litar inte alls på läkaren eller personalen, jag tror att de injicerat något i min arm när de sa att de tog prover.
Jag vill ta en paus och ha ett nytt samtal senare när jag är klar i huvudet. Jag får inte tag på någon personal, trycker och trycker på larmknappen. Ser en man i korridoren och går ut och frågar honom om han vet vart personalen är, men istället för att svara skriker han och gör ett utfall mot mig. Jag backar in på mitt rum och låser snabbt dörren, han står utanför och bankar i den. Ringer min mamma i panik, säger att hon måste kontakta läkaren och jag går med på vilken diagnos de än säger, bara jag får komma härifrån. Får ett till samtal efter vad som känns som en evighet. Får höra att larmknapparna inte fungerar i rummet, men att de glömt att säga det till mig. Får frågan om jag vet i vilket skåp mina saker är, då nattsköterskan glömde skriva upp det. Jag blir irriterad över att jag är inlåst på ett ställe då jag inte får ha några saker på rummet och de tvingar mig att vara här på grund av att helt tappat bort mitt kontrollbehov och min hjärna, men ändå ska jag vara den som har koll på vilket skåp som var mitt under det mest traumatiska som hänt mig. Och det har jag såklart, min lilla dumma hjärna tvingar fram ett minne från natten, det var det tredje skåpet från vänster.
Läkaren beslutar om tvångsinläggning även fast jag säger att jag går med frivilligt, men att jag får flytta från akutmottagningen till en lugnare avdelning där jag slipper se tvångströjor och höra skrik på nätterna. Hon tar beslut om att jag ska börja med medicinering och ECT som betyder elchocker och jag har inget val.
Hur kunde jag hamna här?
Jag förstår inte hur en överläkare kan ha så fel, och jag börjar skissa upp i ett block allt jag kommit fram till under veckan. Det känns som jag är i ett spel och jag börjar samla in bevis, bevis för att det inte alls är något fel med mig och bevis för att jag visst ska få ha kvar vårdnaden om min son. Jag filmar och fotar och samlar in data för att ha något att visa om det blir en vårdnadstvist. Jag litar inte på någon i personalen och jag tror att allt de gör är för att testa mig, se om jag märker att de glömmer saker och inte alls gör som de sagt. När jag blir eskorterad genom korridoren till den nya avdelningen och ser vilka mina grannar varit för natten, får jag en panikångestattack som varar i flera timmar som jag inte kan ta mig ur själv. Personalen har långa häxnäsor och mörka röster, någonstans förstår jag att jag hallucinerar. Jag väntar på min sambo som ska komma och besöka mig men tar tillslut medicinen som läkaren skrivit ut innan han kommit då jag inte orkar hålla ut längre. Jag somnar tidigt och sover flera sammanhängande timmar för första gången på två veckor.
På morgonen efter vill jag duscha och frågar efter en duschslang då jag inte får ha det på rummet. Jag får höra att jag behöver vänta till efter åtta för att inte väcka de andra. Allt är så surrealistiskt, hur hamnade jag på detta ställe där jag inte ens får ta en dusch när jag vill. Jag gömmer mig på mitt rum och vågar inte kolla ut i korridoren. Efter att jag frågat minst tre gånger och flera timmar har gått får jag äntligen tillbaka mina saker, och mina vanliga kläder. Jag lägger den vita sjukhusrocken i garderoben där jag slipper se den. Jag får besök av mamma, sambo, bebisen och hunden och vi tar en promenad hela besökstiden mellan 13-16. Jag låser in mig på mitt rum till nästa besökstid kl 18 då mamma kommer tillbaka. Jag vägrar gå ut i korridoren för jag vill inte se vilka fler som är här, jag är rädd för dem och vill inte få en till panikångestattack som jag fick i korridoren dagen innan. Jag instruerar personalen att alla måltider måste tas till mitt rum och jag får en larmknapp som fungerar så jag kan kalla på personalen vid behov. Jag gör allt för att skydda mig själv och skapar strategier som fungerar. Jag frågar vilken tid min behandling ska vara imorgon, får höra att de ställt in ECT då jag blivit så mycket bättre av att få sova och få besök. Det är ett bra tecken såklart men jag blir så frustrerad att ingen ger mig någon information, de behandlar mig som att jag är helt dum i huvudet och det är ovant och jobbigt. Den dimmiga känslan och brännande känslan i huvudet är kvar men kommer och går, kanske lite mindre nu. Det känns som jag varit inlåst i flera veckor, och allt jag vill är att vara utomhus och ta luft men jag får inte. Jag får ingen luft, jag får inte gå ut, jag får inte ladda mobilen på rummet, jag får inte duscha utan att be om en duschslang som monteras i mitt rum, jag får inte ta med en energidryck på rummet för det är en aluminiumburk utan behöver hälla över den till ett plastglas. Jag sitter på mitt rum och skriver ner, ritar upp, ältar och försöker förstå hur jag kunde hamna här; inlåst och omyndigförklarad.
Den fjärde dagen inlåst ser jag genom fönstret att det finns en altan. Varför har ingen sagt det till mig när jag tjatat om luft och att öppna fönstret? Det förändrar allt, nu kan jag gå ut dit när jag vill, även utanför besökstider. Jag äter lunch utomhus på altanen, läser bok och vågar prata lite med de andra och med personalen för första gången. En ur personalen från akutavdelningen är där och är glad för att jag mår så mycket bättre jämfört med första dagen. Jag är fortfarande paranoid mot personalen men får höra att jag får läsa i min journal nu, det hade jag inte förstått och jag fick ju inte det på första avdelningen. Läser några anteckningar som stämmer, orkar inte läsa allt för det finns massor. Blir trygg och lugn om att läkaren och personalen faktiskt förstått vad jag sagt, fast jag varit så borta och knäpp. Om de ändå vill att jag ska vara här, kanske det är rätt. Träffar min sambo igen på kvällen och går en promenad, han känner igen mig och det känns fantastiskt.
Femte dagen inlåst får jag ett nytt läkarsamtal. Jag är glad och peppad, jag är okej med att vara här men jag vill verkligen ha promenader eller permission. Jag hatar att vara inlåst men jag kan lugnt och sansat förklara det idag, har varit manisk i flera dagar och försökt ta mig härifrån. Är supernöjd med samtalet men bryter ihop när jag inte får några lättare restriktioner alls. Inga promenader, ingen permission, ingenting. Måste lämna detta ställe. Jag blir arg, så arg och använder mina sista krafter för att skriva ett långt brev till läkaren och förklara varför jag måste få lätta restriktionerna. Jag skickar en överklagan angående tvångsinläggnigen, jag går ju med på vården nu, bara inte på att vara inlåst dygnet runt. Jag kommer inte ha någon till bedömning förrän på måndag, om fyra dagar. Och jag kommer inte klara att vara inlåst så länge med de seriemördarrestriktioner jag fått. Får besök av pappa och av min sambo, båda tycker att jag är för arg, har ett bakslag och att jag borde vara lugn. Men jag kämpar med allt jag har för att komma ut och måste få avreagera mig någonstans.
Att inte veta hur länge jag kommer vara inlåst är det värsta jag varit med om, jag kan inte vara lugn när jag känner mig som mig själv men ändå inte ens får gå till pressbyrån utan övervakning.
Den vanliga jag är ju också arg när hon blir felaktigt behandlad. Jag kommer tillbaka till mitt rum på kvällen och är så uppgiven. Får träffa en skötare som läst mitt brev och som ska kämpa för att jag ska få en läkarbedömning imorgon då han sett en snabb förändring till det bättre hos mig. Han ser mig och han hör mig, vilket känns så bra.
Jag vaknar den sjätte dagen och har drömt att jag fortfarande är inlåst på min sons ett-årsdag. Känslan sitter i och kvar hela dagen, jag bara gråter och gråter. Jag ska få en ny bedömning klockan 10 tack vare mitt brev och jag blir peppad av personalen att rycka upp mig innan samtalet. Sitter utanför och väntar men får veta att samtalet skjutits upp tre timmar, utan att någon sagt det till mig såklart. Kastas ner i sorg och kan inte sluta gråta. Får till slut träffa läkaren som säger att jag är deprimerad, och schemalägger mig på ECT igen. Jag är så uppgiven och försöker förklara att det är för att jag är inlåst jag mår dåligt nu, psykosen är borta. Han ger mig permission lördag och söndag och tillåtelse att gå promenader två gånger per dag i trettio minuter. Men jag kan inte ens bli glad åt det nu, jag är för ledsen och otrygg här. Får besök av mamma, syster och sambo som alla säger att de känner igen mig nu, de ser att jag är tillbaka. Men jag måste fortfarande vara inlåst här. När jag får permission och gå ut själv blir jag snabbt bättre. Jag börjar prata massor med personal och andra intagna, jag är inte längre rädd för någon och jag är inte längre paranoid. Jag får bekräftat både lördag och söndag av mina nära att jag är jag, hela tiden. Ingen av dem ser psykosen längre och alla konstiga saker jag haft för mig är borta nu. Jag ber om en ny bedömning på måndagen innan ECT-behandlingen, jag vill verkligen inte göra det nu när jag känner mig bättre. Jag hoppas på att få mer permission, men i stället blir jag utskriven och får åka hem till min bebis.
Det är en obeskrivlig känsla och den bästa dagen i mitt liv när jag får komma hem och komma ut.
Väl hemma börjar den riktiga kampen. Första veckorna har jag massor av energi, jag tror att jag fortfarande har kvar lite från manin. Sedan kommer sorgen, ångesten och traumat ikapp mig. Jag har mått sämre än vad jag trodde var möjligt och varit ledsnare än någonsin förut. Tänkt massor på allt som hänt och allt som kunde ha hänt i detta livsfarliga tillstånd. Haft min värsta sommar någonsin. Tvingat mig själv att åka båt och bada och gå promenader och träffa kompisar, men sen gått hem och gråtit igen. Varit orolig för anknytning och om detta påverkat min bebis, då det påverkat mig så mycket. Berättat min historia om och om och om igen för att det ska bli lättare, spelat in och lyssnat som jag fick i läxa av min psykolog. Gråtit om och om och om igen, passat på när bebisen sovit. Jag har bearbetat med psykolog, pratat med vänner och skrivit ner. Varit sjukskriven för första gången i livet. Blivit ombedd av läkare att ta en dag i taget, kanske det jag är allra sämst på.
Velat ha en deadline och bli bra, som när jag fick armen gipsad i åtta veckor och sen var det bra, haft svårt att acceptera att det inte fungerar så nu.
Jag har fortsatt med tunga mediciner och trappat ner under flera månaders tid, varit så trött fast jag har sovit elva timmar per natt, det här är inte jag. Jag har haft svårt att se på tv för länge, läsa böcker och måla i målarbok med små fält för då får jag ont i huvudet. Så fort jag blir stressad har jag känt en brännande känsla i pannan igen, som att min hjärna kokar. Jag har sörjt min första tid som mamma och hatat ordet bebisbubbla, för jag har inte haft någon sådan. Klarade inte deadline och fick förlängd sjukskrivning, vilket nederlag. Fått en så stor respekt för alla som kämpar med psykisk ohälsa, då det är fruktansvärt jobbigt att vara sjuk utan att det syns. Undrat vem den här nya personen är för jag har inte känt igen mig själv.
En dag i taget. Plötsligt har en dag gått och blivit massor av dagar. Jag minns knappt våren och sommaren, det känns som ett svart hål av mörker. Jag får gå igenom bilder på telefonen för att påminna mig om att det faktiskt funnits mysiga stunder också, inte bara mörka. Jag börjar få mer energi och ser glimtar av mig själv igen. Bara en sådan sak som att orka styra upp träffar med andra föräldralediga, och få energi och inte bli dränerad. Bara en sådan sak som att kunna läsa ut en riktigt bra bok och inte få huvudvärk efter tio minuter. Bara en sådan sak som att hitta nya roliga recept som jag planerar för, handlar och lagar i stället för att inte orka ens tänka på vad vi ska äta till middag. Bara en sådan sak som att känna mig glad i stället för ledsen större delen av tiden. Bara en sådan sak som att inte längre vara sjukskriven. Jag är fortfarande inte helt återställd och får fortfarande väldigt bra hjälp av min psykolog regelbundet.
Men dag för dag, och timme för timme ibland, ser jag mer och mer av mig. Och ljuset börjar ta över allt det mörka.
Jag är tacksam för att min sambo, min familj och mina vänner reagerade så snabbt och tvingade mig att ta den hjälp jag behövde när jag inte förstod det själv. Jag är tacksam för att det inte gick längre, för det hade kunnat vara så mycket värre än det var. Jag är tacksam för att jag aldrig fick tankar om att skada mig själv eller min bebis, som jag nu vet är så vanligt under en psykos. Jag är tacksam för min hjärna som efter allt det här, börjar bli sig själv igen. Jag är tacksam för allt det fina stöd jag har omkring mig av mina nära. Jag är tacksam för att jag har den gladaste och mest underbara bebisen, som jag får spendera mina dagar med. Nu är min son och min psykos strax över fem månader och för varje dag som går blir det lite lättare att andas. Jag kan fortfarande inte smälta att de kom samtidigt, det bästa och det värsta som hänt mig. Det vackraste och det värsta, allt kom till mig i april.
3/9 2026