I skrivande stund blir min lilla bebis tre månader. Jag mår okej idag, ångesten är inte så stark, skuldkänslorna och känslan av att inte räcka till är inte fullt så påtagliga idag.
Idag är det tre månader sedan jag genomgick eller snarare genomled min andra förlossning. Efter åtta dagar i latensfas och resor fram och tillbaka till BB. Uppgivenhet, förtvivlan, rädsla, trötthet och illamående. Jag gick över 11 dagar och blev tillslut igångsatt.
Dagen startade redan klockan 5.
Vi hade en tid på Växjö sjukhus för överburenhetskontroll. Jag undersöktes och läkaren konstaterade att allt såg bra ut med både mig och bebisen. Jag var öppen 3-4 cm. Efter att ha gått över 11 dagar beslutade dem att jag tillslut skulle bli igångsatt. Jag fick värkstimulerande medicin som förhoppningsvis skulle sätta igång förlossningen. Det var tabletter som löstes upp i vatten och gavs i sex doser med ca 2 timmars mellanrum och där i mellan undersöktes jag och bebisen i magen med Ctg.
Jag och min sambo fick under tiden ett rum på BB, en varsin hård sjukhussäng och en tv som inte fungerade, en fåtölj i trä. Två väldigt rastlösa personer. Jag gick, otaliga gånger fram och tillbaka i korridoren på BB i väntan på att någonting skulle hända. Men ingenting hände. Jag hade samtidigt ingen ro i kroppen till att vila. Det kändes som världens längsta dag.
Efter min sista dos blev jag undersökt vaginalt och jag hade fortfarande inte öppnat mig mer. Jag skulle sova och imorgon skulle nya bedömningar och beslut tas. Vi gjorde oss redo för att sova och så fort jag la mig ner och blundade så exploderade värkarna och blev allt mer täta. Jag var efter bara en kort stund öppen hela 9 cm och var strax påväg i korridoren till förlossningen.
Jag fick en jättegullig barnmorska, en barnsköterska och en student, alla super goa, stöttande och fina. Jag kände mig trygg med dem och med min sambo Daniel.
Men smärtan var av en helt annan värld, det var det absolut värsta jag upplevt, så intensivt och inga direkta pauser för vila. Jag var redan helt utmattad efter att ha varit i latensfas i 8 dagar och åkt in och ut till förlossningen. Hela graviditeten hade varit så tuff med illamående och kräkningar i 9 månader, med foglossning och ischias som började tidigt i graviditeten.
”Ångesten var ständigt närvarande.”
Men förlossningen, som var någonting jag verkligen hade sett fram emot och längtat blev inte alls som jag hade föreställt mig. Allt eftersom dagar gick kände jag mer och mer ångest, uppgivenhet och jag kunde till och med ångrade hela graviditeten. Smärtan och sömnlösheten påverkade verkligen mig, vilket egentligen inte är konstigt alls. Men jag mådde verkligen sämre och sämre för varje dag jag gick över tiden och med värkar som kom och gick så att jag knappt kunde sova eller vila alls. Samtidigt som det enda rådet jag fick från förlossningsvården var att sova och vila. Men med den värken och smärtan, samtidigt ha 10 mil enkel resa till BB, snökaos, separationsångest från mitt andra barn, ja då är det allt annat än enkelt att sova och vila. Ångesten var ständigt närvarande. Jag hade även järnbrist och så pass dåligt järnvärde att jag behövde få järn intravenöst på sjukhuset inför förlossningen. Det bidrog såklart också till extra trötthet, som inte gick att vila bort.
Jag var trots allt peppad när jag gick in i förlossningsrummet, men allt eftersom minuter blev till timmar, till flera och fler timmar, utan pauser, så tappade jag all den lilla energin jag hade kvar.
”Jag ville ligga i fosterställning och gråta, jag ville resa mig och gå.”
Jag hade en hård kant kvar vid vaginan, som gjorde att huvudet inte kunde tränga ut. Lilla bebisen hade inte vridits ner som han behövde göra och jag fick vrida min kropp för att han skulle följa med, jag var i dem mest obekväma ställningar och positioner, jag kände att jag bara ville ge upp. Jag ville ligga i fosterställning och gråta, jag ville resa mig och gå. Jag ville inte ligga i nån grodposition, jag ville inte bli filmad av min sambo, som jag verkligen hade varit så taggad på tidigare. Jag ville inte föda barn.
Jag hade tränat på den mörka rösten, den djupa andningen och närvarandet. Jag hade kollat otaliga förlossningsvideos och jag hade min alldeles fantastiska första förlossning som en underbar minnesbild i huvudet. Men där låg jag istället i förlossningsrummet, hyperventilerade, grät och tappade helt fokus.
Tillslut blev jag övertalad att ta bäckenbottenbedöving, som alltså är en medicinsk smärtlindring där barnmorskan ger två sprutor med bedövningsmedel i slidan. Jag vet inte om det gjorde någon skillnad eller om det kanske var exakt vad jag behövde för att klara den sista tiden. Jag vet bara att det gjorde fruktansvärt ont och att jag där och då kändes att allt jag ville var att dö eller åtminstone förflyttas ur min kropp och inte återvända.
”Det är inte bara tufft att föda, utan också att födas. Jag tror vi hade det lika tufft han och jag.”
Sen tillslut efter timmar av krystvärkar så kom han ut. 4768 gram och 54 cm lång. 01:49 var klockslaget.
En riktig kämpe, för det är inte bara tufft att föda, utan också att födas. Jag tror vi hade det lika tufft han och jag. Men nu var det äntligen över. Vi hade bett om egentid efter födandet, ingen stress med någonting utan vi ville få njuta av den ”gyllene timmen”. I lugn och ro skulle vi nu smälta allt. Ta in att vi nu var tvåbarnsföräldrar, att förlossningen inte blev som vi hade tänkt men att den ändå blev, att vi nu hade den lilla bebisen i våran famn efter mer än 9 månaders väntan. Jag var så trött, helt slut och jag ville bara sova.
”Jag visste vad baby blues var. Men jag visste inte hur det var när tårarna inte tar slut, när oron inte lägger sig, när du inte känner dig glad, fast du precis fått det vackraste i livet.”
För mig har det varit en storm av känslor efteråt. Med mycket smärta, både fysiskt men också psykiskt. Att acceptera det jag inte kan förändra och att det inte alltid blir rosa moln och lycka efter en förlossning. Jag måste få sörja det som gör ont, få glädjas åt det som helar och respektera mina känslor för vad dem är.
Jag visste vad baby blues var. Men jag visste inte hur det var när tårarna inte tar slut, när oron inte lägger sig, när du inte känner dig glad, fast du precis fått det vackraste i livet. Jag hade hört om depression efter förlossning, jag hade hört att man inte älskade sitt barn då. Så kände inte jag.
”Jag kände mig ständigt otillräcklig och jag gick från att känna mig som världens bästa mamma till världens sämsta.”
Jag älskade lilla H, över allt annat och jag var så tacksam för att just han kom att göra mig till mamma för andra gången. Men jag var inte glad, inte lycklig. Jag var helt slut.
Jag fick ångest så fort han grät, jag kände mig ständigt otillräcklig och jag gick från att känna mig som världens bästa mamma till världens sämsta. Allt kom ikapp mig. Hur kass jag hade känt mig dem senaste månaderna, mer eller mindre fast i soffan men värk så fort jag gjort något, smärta som gjorde att jag knappt kunde sova, ofta satt jag upp i soffan och sov i omgångar. För att slippa värken i låren, slippa vända min tunga otympliga kropp varje halvtimme. Jag mådde illa varje dag och kräktes ofta. Jag kunde inte vara den mamman jag ville och önskade. Hade ingen energi och sämre tålamod, samtidigt som min kropp kändes som ett fängelse. Jag ångrade graviditeten, väldigt ofta. Jag kände inte riktigt den där euforin, det där pirret jag mindes från förra graviditeten. För jag mådde för dåligt, kändes mig helt fast och låst. Jag saknade att kunna röra mig obehindrat och utan att behöva bli liggandes efteråt. Jag längtade så mycket att det skulle vara över. Så jag kunde vara aktiv igen och orka igen.
”Men så fort jag började amma och mjölken rann till kom ångesten, det kändes som att jag skulle kvävas och jag mådde så dåligt.”
Efter förlossningen fortsatte smärtan och värken. Jag har fortfarande foglossning och svårt att gå för långt eller bära. Jag känner mig så besviken på mig själv och min kropp. Jag hade en bild, en vision, men ännu en gång blev det inte som jag hade tänkt mig. Jag tandemammade och även det var någonting jag hade sett fram emot. Men så fort jag började amma och mjölken rann till kom ångesten, det kändes som att jag skulle kvävas och jag mådde så dåligt. Efter några veckor beslutade jag mig för att avsluta amningen med mitt stora barn och se om det kunde hjälpa. Nu kämpar jag på med amningen av ett barn och det går i vågor, ibland känns det fint och ibland känns det tufft.
”Jag vet att skammen inte hör hemma hos oss föräldrar som mår dåligt och jag vet att vårt mående inte definierar oss som föräldrar.’
Men nu vet jag mer och bättre. Jag vet att måendet är något individuellt. Jag vet att skammen inte hör hemma hos oss föräldrar som mår dåligt och jag vet att vårt mående inte definierar oss som föräldrar. Jag vet att jag är en bra mamma, även fast disken ligger kvar en stund, även fast middagen blev nudelsoppa eller kall korv igen. Barnrummet måste inte vara helt i beige och nystädat varje dag. Sexet kan vänta, jag är en bra partner ändå. Jag behöver inte baka bullar innan gästerna kommer, badrummet behöver inte dofta klorin och hemmet rengöringsmedel. Tvättkorgen blir aldrig tom och dem små händerna på fönsterrutan är faktiskt ett tecken på att ett litet barn bor i hemmet. Och vet du, jag duger ändå. Precis som jag är.
Till dig, som står där mitt i kaoset, med gråten i halsen, du som känner att du inte duger, inte räcker till. Du som inte känner dig glad, som känner skam och skuld. Till dig med ångesten som trycker i bröstet, som ligger vaken om natten med så mycket tankar i huvudet. Det blir bättre och mycket blir till och med bra. Saker får göra ont, du får bryta ihop och komma igen. Så sänk axlarna, ta ett djupt andetag och var snäll mot dig själv, för du duger.
Jag är inte alltid den mamman jag trodde jag skulle vara innan jag fick barn.
Jag tappat tålamodet, tjatar för mycket, skäller, gnäller och bryter ihop. Men jag sjunger också i köket, dansar och är glad. Jag omfamnar, vaggar, tröstar, torkar och tvättar. Jag gör så gott jag kan. Även när jag tror att jag inte orkar eller kan, så orkar jag lite till och kan lite mer. Men jag vågar också be om hjälp och prata om hur det känns men mina nära och kära. För det har hjälpt mig att läka. Jag låter var sak ta sin tid. En dålig dag är inte ett misslyckande, det är bara en dag och imorgon kommer en ny. Jag blev erbjuden samtalsterapi, stöd från bvc och vårdcentral. Men jag känner inte att det var min väg, jag läker av promenader, att skriva, prata med en god vän eller gråta ut i min sambos famn och umgås med min familj. I trygga rum där jag duger. Att sänka kraven och påminna mig själv om att katastroftankar inte är verkliga, att jag är den bästa mamman för just mina barn och om att jag inte är ensam.
Tack för att du ville läsa min berättelse. Om en mamma, mitt i livet. Mitt i kaoset. Som ibland är ledsen och inte mår så bra, men som känner att det blir bättre för varje dag.
Kram Ronja,
( kvinnosaksmamman på instagram ).