Fredrik, 33 år från Kalmar
Mitt namn är Fredrik. Jag är 33 år och pappa till min son Sylvester och detta är min berättelse om psykisk ohälsa i samband med föräldraskapet.
Det är värt att poängtera att jag i större delen av mitt unga liv haft problem med usel självkänsla och ångest och haft hyfsat stadig kontakt med psykiatrin redan innan min älskade Sylvester var påtänkt. Dock trodde jag, naivt nog,
att faderskapet på något vis skulle ”rätta till mig”. Att alla kamper jag haft med att känna otillräcklighet och att tillvaron helt enkelt ät övermäktig skulle svepas bort i vågorna av den mäktiga föräldra-kärleken.
Rent logiskt fattade jag att det inte fungerade så, men emotionellt hade den här idéen slagit rot, det förstår jag nu i efterhand.
Till en början gick dock allt ganska bra. Visst var jag stressad, osäker och allmänt spänd men jag kan inte påstå att jag hade någon ångest i början. Detta drömliknande tillstånd skulle dock snart ändras. Med tiden började ångest och kraftig irritation dyka upp. Jag blev orimligt arg på min son och kände mig sakta men säkert mer kvävd. Jag gjorde allt i min makt för att htta tillbaka till de vackra känslorna jag hade i början, när allt kändes spännande. Jag försöka mota bort tankarna, jag kunde inte acceptera dom vilket ledde till att jag skuldlade mig ännu mer. Till slut kände jag direkt avsmak för föräldrarollen – och jag hatade mig själv för det. ”Är du en sån som sätter ett barn till världen som du inte förmår att älska, då kan du lika gärna dö” tänkte jag. Till slut googlade jag på självmord med min son i armarna och det kände jag var droppen.
Jag hörde av mig till psykiatrin och fick börja på antidepressiv medicin. Jag nämnde lite om att det var papparollen som var svårhanterlig men jag vågade inte helt berätta hur märkt det kunde kännas – tänk om dom skickar soc på mig?
En sak var i alla fall säker: jag var fan inte värd någon empati.
Sen brast det. Dag två på min pappaledighet bröt jag ihop. Jag låg vaken i princip hela natten innan och lyssnade efter minsta ljud på baby-monitorn. Till slut vaknade han. Jag gav honom mat, svimfärdig och extremt ångestladdad och gjorde några tafatta försök att låta glad. Sen började jag panikgråta. Allt svartnade. Jag hade honom i mina armar och bara grät och kunde enbart förmå mig själv att tänka självskadetankar. Jag fick ringa hem min sambo och min pappa fick skjutsa mig till psykakuten som justerade min medicin. Även där nämnde jag faderskapet som en bidragande anledning men vågade absolut inte berätta allt av rädsla för konsekvenser – på något vis. Man antog att jag gåt in på för hög dos antidepressiv men vad vet jag.
Dagarna efter var jag inlåst i vårt gästrum. Mina föräldrar och vänner fick hjälpa till att ta hand om sonen – jag orkade knappt ta mig ur sängen för att gå på toa. Och min inre monolog var allt annat än snäll.
Tack och lov började det sakta men säkert vända, antagligen tack vare min medicin. Idag mår jag ganska bra, vissa dagar är tunga, såklart, men vi har hittat någon normalitet i det hela. Jag har kommit till vissa insikter att min son föddes med ett otacksamt jobb: att fixa mig. Det kan aldrig och kommer aldrig kunna vara hans uppgift. Jag trodde så djupt på att föräldraskapet skulle blåsa bort mina duster med depressioner och elände, men det blev istället sju resor värre. Och det får vara ok. Jag är den jag är med en underbar son och det är underbart ibland och tungt ibland, även det får vara ok.
David, 39 år från Huddinge
Den 30:e januari 2019 föddes min andra son, den första inom min nuvarande relation. Att överhuvudtaget bli gravida hade för oss varit en pärs i sig, då vi genomgått en lång period av ofrivillig barnlöshet och en väldigt utmanande IVF-behandling som framför allt satte min fru men även vår relation på stora prov. Lyckligtvis krävdes det bara ett försök för att bli gravida och bortsett från en tidig urinvägsinfektion och ett något oroande KUB-test var graviditeten i allt väsentligt komplikationsfri.
Tidigt på morgonen den 29:e januari hade det gått ca en vecka över tiden, då min fru kände att det började bli dags. Jag körde min då snart 8-årige äldre son till skolan innan vi kontaktade förlossningen en första gång. Vi uppmanades att stanna hemma tills vidare, men värkarna intensifierades ganska snabbt under förmiddagen och strax efter lunch blev vi kommenderade att åka in till Huddinge sjukhus. Väl på plats konstaterades att min fru var så pass långt gången i förlossningen att vi kunde skrivas in. Under de första timmarna fortskred värkarbetet stadigt, om än ganska långsamt, men framåt kvällen avstannade det plötsligt och under de sista timmarna innan midnatt hände inte mycket. För det mesta var vi ensamma på vårt rum men med allt tätare mellanrum kom det in personal för att ta kontroller på min fru och på barnet, ofta genom bryska ingrepp som i mitt tycke sköttes på ett ganska slarvigt sätt. Kommunikationen lämnade också en del i övrigt att önska, då vi inte fick någon tydlig information på förhand om vad som skulle hända och varför. Den enda fras jag i efterhand minns uttalades rakt till oss var när dropphastigheten ökades på en sista gång med orden: ”Om det inte händer något nu, då avbryter vi.”
Avbryter? Vad innebär det? Får vi åka hem utan bebis då?
Vid ett par av alla dessa undersökningstillfällen upplevde min fru att hon mer eller mindre utsattes för regelrätta övergrepp. Jag, för min del, visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Oftast kände jag mig mest som att jag var i vägen och försökte därför att hålla mig undan så fort personalen dundrade in genom dörren. Givetvis hade jag behövt vara nära min fru i dessa situationer, vilket hon i efterhand upplevt som ett svek från min sida, men jag kände mig så osäker och (kunde jag först långt i efterhand inse) rädd inför att allt eventuellt skulle kunna gå illa. Därför klarade jag helt enkelt inte av att fatta några vettiga beslut.
Det framgick allt tydligare att personalen blev stressad. Inte för att de uttryckte det verbalt, utan för att deras beteende förändrades. Från att ha varit sakliga, om än på ett ganska otydligt sätt, präglades kommunikationen alltmer av frustration. Vid ett tillfälle blev barnmorskan t o m irriterad på min fru för att hon spände sig vid en undersökning, vilket i efterhand är ett helt absurt konstaterande att kunna göra. Slutligen var hon efter många om och men hur som helst helt öppen och fick även möjlighet att jobba sig igenom en krystvärk. Efter att hon uppmanats att byta ställning gled dock ena kanten av livmodertappen tillbaka över vår sons huvud och allt avstannade på nytt, till än större frustration både för oss och för personalen.
Slutligen togs ytterligare ett av många blodprover ur vår sons skalp och efter att ha läst av svaret grymtade förlossningsläkaren något halv hörbart om att det nu fick vara nog. Snabbt förbereddes det för ett urakut kejsarsnitt. Eftersom klockan vid det här laget var runt 3 på natten och jag hade varit vaken i nästan ett helt dygn har jag ganska vaga minnen av vad som sedan hände och i vilken ordning. Jag minns att sängen med min fru rullades i väg genom korridoren och att jag gick efter. Förmodligen såg jag ganska bortkommen och uttryckslös ut i ansiktet. Även det kan säkerligen kopplas till rädsla och någon slags försvarsmekanism som gjorde mig mer eller mindre bedövad.
Vi visades in genom en dörr, till en sluss mellan operationssalen och resten av avdelningen. Min fru rullades in genom nästa dörr, men själv blev jag stoppad från att följa efter. Någon pekade på en hög med sterila kläder som lagts på en stol i hörnet och sade åt mig att sätta på dem, vilket jag också gjorde. Därefter blev jag stående framför dörren till operationssalen, tittandes in genom det smala fönstret som satt ganska precis i ansiktshöjd. Jag såg att min fru lades upp på operationsbordet, men blev sedan bortföst därifrån med orden: ”Det där ska du inte titta på.” Jag satte mig på stolen där de sterila kläderna hade legat, runt omkring mig sprang det folk kors och tvärs utan att jag har någon som helst aning om hur många de var eller vad de höll på med. Upplevelsen var att de var minst 25 stycken, men sanningen ligger nog närmare en femtedel av det. Plötsligt tittade vår barnmorska ut från operationssalen. Med kort ton och mycket allvarlig blick kommenderade hon ”Ring Barn!”. Detta fångades upp av någon som i sin tur lyfte luren och ringde vad jag förstod var något slags akutteam från Barnavdelningen. Ingen brydde sig dock om att förklara för mig varför, vad som pågick eller vad som skulle hända. Faktum är att ingen ens tilltalade mig under hela förloppet. Inte förrän ”Barn” kom in genom dörren.
”Barn” visade sig vara ett mindre team av 2-3 (tror jag) sjuksköterskor och en långhårig, ganska ung, läkare med en namnskylt där det stod Josef. Josef försäkrade sig om att det var jag som var pappan och tittade mig sedan rakt i ögonen innan han förklarade att så snart min son burits ut ur operationssalen så skulle han läggas på det lilla rullande bordet Josef haft med sig när han kom. Han förklarade, med ovanligt frenetiskt blinkande ögon, att jag då var välkommen fram och att jag fick ta så många foton jag ville.
Till slut var det en sköterska som noterade att jag nog trots allt såg ganska trasig ut, varpå hon satte sig på huk framför mig och frågade om det var min fru eller bebisen jag oroade mig för. Jag svarade att det framför allt var att förlora barnet jag var rädd för, men innan jag hann formulera färdigt ett svar hördes plötsligt ett barnskrik. På mindre än en sekund vaknade jag ur min bedövning, vår son bars ut och lades sedan på Josefs lilla rullande bord. Jag gick fram och fick för första gången röra vid min son, vilket såklart var en helt fantastisk känsla. Han fick syrgasmask och skrek hejdlöst, men Josef förklarade att det var helt i sin ordning då det var det enda sättet för honom att bli av med vätskan i lungorna. Jag fick trä på honom en liten mössa, klippa navelsträngen och tog några fumliga bilder som jag än idag tycker känns overkliga att titta på. Efter tio minuter var bebisens tillstånd tillräckligt stabilt för att Josef skulle kunna stänga av syrgasen. Han tog sitt rullande bord och sitt akutteam och drog sig tillbaka till sin egen avdelning medan jag fick lyfta upp min son och ensam återvända till förlossningsavdelningen.
Ungefär samtidigt som min son för första gången mättes och vägdes rullades min fru iväg till uppvaket. Jag fick ta av mig på överkroppen och krypa upp på en brits med min son på bröstet. Barnmorskan tog några bilder på oss där det är klart synligt hur spänd jag fortfarande är i hela kroppen. Mitt huvud vilar inte ens mot underlaget, utan jag håller det uppe i en ganska onaturlig ställning, som om jag var på väg någon annanstans. Först när kontroller och fotografering väl var avklarade kunde jag slappna av och vila med min son i famnen. Det var också först då tårarna kom. Framför allt av lättnad och att det trots allt hade gått bra.
Jag kan idag, sorgligt nog, konstatera att jag i denna stund inte hade en tanke på min fru eller hur det hade gått för henne vilket jag såklart skäms lite för. Detta då det skulle visa sig att hennes upplevelse av det hela var så pass traumatiskt att hon ännu idag inte är helt återställd psykiskt. Jag var helt övertygad om att hon skulle klara sig bra ur det hela samtidigt som min egen rädsla försvann, nästan som om den aldrig ens hade funnits, så snart jag hörde min sons första skrik. Allt som pågick fram till dess består av väldigt vaga minnesbilder. Det är också ganska talande att jag inte minns namnet på någon av alla de barnmorskor, läkare eller undersköterskor som passerade förbi under hela vistelsen på förlossningen. Medan Josefs namn och utseende sitter djupt inpräntat i mitt minne. Han var inte involverad längre än en kvart men han var min enda trygga referenspunkt under hela förlossningen. Jag gjorde t o m några tappra försök att övertyga min fru om att vår son skulle döpas till Josef, men eftersom hon aldrig fick äran att träffa denne fantastiske läkare kände hon inte samma starka band till det namnet. Istället fick vår son heta Ture. Han är nu drygt tre år, mår utmärkt, älskar bokstäver och siffror och har (precis som sin pappa) en obegränsad fascination för flaggor.
Föräldrarnas mentala hälsa är viktig för dem själva men påverkar också relationen till den andra föräldern. Postpartum depression (PPD) är hos pappor ett stort folkhälsoproblem med en 10% prevalens. De pappor som löper större risk för att drabbas av en PND är bl.a. unga män dvs de som är yngre vid tidpunkten för första faderskapet, män med tidigare psykisk ohälsa och män som har problem i sina förhållanden. Faktorer som med stor sannolikhet ökar pappors stress är bl.a. nya eller utökade ansvarsområden i hemmet eller på jobbet, tillfredsställa det nya barnets behov och eventuellt även andra barn, oro för partnerns eller barnens hälsa, rädsla för ansträngd parrelation och ekonomiska svårigheter. Detta kan i sin tur bidra till utvecklandet av en depression efter partus, då födsel av ett nytt barn och de förändringar som tillkommer orsakar stress hos pappor.
Föräldrarnas mentala hälsa påverkar det barnets levnadsvillkor med risk för störningar i utvecklingen och beteendet. PPD hos pappor associeras bl.a. med negativt beteende och/eller bristande/minskad samspel mellan pappor och barn. I en sammanställning av flertalet studier visade det att den försämrade förmågan att interagera med spädbarnet kan leda till temperamentsvårigheter hos barnet. Detta bidrar till störningar i barnets utveckling av det emotionella, beteendemässiga och språkliga utvecklingen. PPD hos pappor har ett samband till moderns PPD och associeras med att påverka partnerskapet negativt.
Vad som skiljer en vanlig depression och en postnatal depression (PPD) är när i livet depressionen uppstår. Enligt WHO definieras PPD som en period av icke-psykotisk depression som utvecklats inom ett år efter förlossningen.
Studier har funnit att män i större utsträckning kan vara mer benägna att dölja sina besvär vilket kan ge en underskattning på hur många som faktiskt lider av depression.
Eftersom symtombilden hos män inte alltid stämmer överens med den traditionella symtombilden av PPD hos kvinnor är det svårare att upptäcka vilka män som lider av PPD för att erbjuda adekvat hjälp och männen riskerar att underdiagnostiseras. Studier visar också att de fysiska besvären var en större indikation för män att söka professionell hjälp och var övervägande för att männen sökte hjälp till skillnad från de psykiska, emotionella besvären.
Depression hos pappor är inte lika uppmärksammat som hos mammor, trots flertalet studier som visar på att barnets utveckling och psykiska hälsa drabbas negativt på både kort- och långsikt när pappan lider av depression. Att drabbas av depressiva symtom efter barnets födelse förekommer även hos pappor. Det är vanligast att pappan drabbas av depressiva symtom 3-6 månader efter förlossningen.
Forskningsrön kring PPD symtom hos män att männen kan vara mer benägna att uppvisa symtom som ilska,/aggressionsutbrott, hjälplöshet, oro, irritabilitet, låg stresstolerans, brist på självkontroll, missbruk (alkohol och droger), missbruk/våld mot personer i omgivningen, risktagande beteende och ångest.
I en studie visade det att pappor upplevde att de har tillgång till socialt stöd men att de inte utnyttjade det då papporna inte ville be om hjälp och besvära andra människor. Många fäder rapporterade att deras partner också led av postpartum depression vilket bidrog till att fädernas arbetsbelastning hemma ökades vilket i sin tur bidrog till att fädernas behov av socialt stöd ökade. I en annan kvalitativ studie framkom det att fäderna upplevde att det fanns ett behov av utbildning och information om postpartum depression. Fäderna uppgav att de inte visste att även män kunde drabbas av postpartum depression och att när de hade blivit mer medvetna om sjukdomen kunde de diskutera det med andra mödrar och fäder, och att de då fann många som kunde identifiera sig själva.
Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS) är den vanligaste skalan som används för att screena nyblivna föräldrar postnatalt för depressiva symtom. I Sverige får alla föräldrapar som nyligen fått barn fylla i ett formulär på barnavårdscentralen sex till åtta veckor efter partus. Efter genomförd test får man samtala med en sjuksköterska och vid behov av mer stöd kan sjuksköterskan på barnavårdscentralen remittera vidare till en psykolog eller läkare.
Effektiva behandlingsinsatser som förebygger PPD inte bara ger positiva utfall för föräldrar utan även gynnar på långsikt den negativa påverkan PPD kan ha på barnet.
Jag och mitt team har påbörjat en pilotstudie om kamratstöd via telefon kan vara en hjälp för nyblivna pappor. Papporna tilldelas telefonbaserad support från volontärer som har pappaerfarenhet samt genomgått utbildning genom detta projekt. Dessa volontärer har utbildats och får support från utbildade mentorer. Stödet erbjuds från barnets födelse och pågår så länge pappor önskar. Innehållet i samtalen styr papporna och stödjarna har en lyssnade roll med inslag av råd och även att dela med sig av sina egna erfarenheter som pappa. Det övergripande syftet med pilotstudien är att undersöka om telefonsupport från pappor till pappor minskar depressiva symtom och stress bland nyblivna pappor i Sverige. Vi har i nuläget ca 20 pappor som fått detta stöd och vi har intervjuat dessa samt pappastödjarna. Dessa intervjuer visar på att detta stöd är genomförbart och att både pappor och pappastödjare har positiva upplever denna form av stöd.
Om ni vill veta mer om studien så är ni välkomna att kontakta mig.
Associate professor, RNM
Department of Women´s and Children´s health
Division of Reproductive health
Tomtebodavägen 18, 8 tr
SE-17177, Stockholm, Sweden
Mobile (+46) 70–931 85 73
