Hej! Mitt namn är Ida och min son som kom i februari heter Nils.
I hela mitt liv har jag älskat att leka med barn – har alltid varit den som varit barnvakt och hamnat på golvet så fort det fanns barn med. Så min dröm var att ha många egna barn i framtiden. När vi väl då sa att det var dags och det faktiskt fungerade blev jag så lycklig. Sen kom corona och vi blev isolerade, och sista månaden spenderades gråtande i soffan p.g.a ångest att bli lämnad ensam under förlossningen. När den väl kom så var vi så taggade och jobbade på som ett magiskt team. Men sen gick det utför – jag började tappa medvetande och Nils hjärta påverkades. När Nils väl kom ut med hjälp av sugklocka var jag förvirrad och kände mig helt fryst. Lilla Nisse kommer upp på bröstet men jag är någon annan stans. Den känslan kommer prägla mina första 2 månader av föräldraskap. Jag hittar mig tillslut så djupt nere i ångest att jag önskar att jag aldrig blivit förälder.
Jag?! Jag som alltid älskat barn och önskat en egen stor familj?! Jag låg i sängen och drömde mardrömmar om att kväva mitt eget barn. Tillslut visste jag inte vad som var i vaket tillstånd och vad som var sömn. Jag skrek efter hjälp. Jag hade tur som hade en förstående pappa till min son, fantastiska vänner och familj som helt tog över ansvaret och lotsade mig rätt. Jag fick så mycket hjälp.
Jag är idag en mamma som älskar att vara just det – en mamma, till min älskade Nils. Visst kommer det dagar när de mörka tankarna gör sig påminda – men nu vet jag att det inte är jag, det är bara en tanke som visar mig att jag nu måste vila och ta hand om mig själv, så jag sen kan ta hand om Nils. Jag skulle göra mycket för att ha sluppit förlossningsdepression och förlossningspsykos – men jag är tacksam över att den visade mig att njuta av det lilla, se det ljusa i det mörka och ta emot hjälp när jag får den.
Men mest av allt – jag skulle göra det allt igen för dig min lilla Nils 🤎