Skip to main content

Längtan efter barn var stor och när vi plussade var det en enorm glädje och pirrig förväntan. Att allt som jag längtat efter skulle bytas ut och bli min värsta mardröm hade jag aldrig ens kunnat tänka mig.

Några veckor in i graviditeten började jag kräkas. Jag kunde inte äta och sov konstant. Ångesten kom krypande och jag kände hur glädjen byttes mot strategier för att överleva till nästa dag. När exakt detta hände kan jag inte svara på och när jag ser tillbaka på min graviditet är det bara ett virrvarr av ångestkänslor, jag kan inte ens komma ihåg i vilken ordning saker skedde.

Pga pandemin sköttes första tidens kontakt med barnmorskan via telefon, hon förklarade att trött det kunde man vara. Alla sa att vara trött och må dåligt det gör man och att vara gravid är ingen sjukdom,  så dom första 15 veckorna försökte jag hålla mig flytande. Pressade kroppen och psyket till 1000. Jag lyckades nästan sköta mitt jobb men utöver det så låg jag i sängen resten av tiden. 

Runt vecka 20 var jag så djupt ner att jag önskade att jag hade gjort en abort istället. Jag hatade parasiten som växte inom mig och sög ut all min livslust. Varenda rörelse från bebisen gav mig en våg av ångest och jag ville bara få vara ifred.  Lyckan jag hade väntat på lyste med sin frånvaro och jag ville inte ha detta barn mer. Människor tittade på mig med förväntan när dom ville prata om graviditeten, för prata om den jäkla graviditet ville alla göra – för visst är man så lycklig? Denna press och förväntan från utomstående på att man måste vara lycklig! Jag ville bara glömma och struntade fullständigt i vilken barnvagn som var bäst. Ville inte ens tänka på en framtid när det som växte inom mig skulle behöva dela livet och vardagen med oss.

Samtidigt som skuldkänslorna åt upp mig, jag hade ju längtat efter detta? Jag ville ju ha barn och jag var dessutom planerat gravid. Hur kunde det va så fel på mig att jag inte ens var lycklig?

Jag minns så tydligt en dag då jag var som längst ned och jag bara bröt ihop. Jag rev stora sår på armarna, ramlade ihop på golvet, skrek och grät i armarna på min man att jag inte ville detta mer. Att jag så innerligt önskade att de gick att göra en abort och att jag aldrig skulle älska bebisen. 

Ilskan och avsmaken jag kände inför att ens prata om barnet eller något som handlade om honom, jag höll på att bli tokig på alla som lite käckt försökte säga ”Det blir så bra när han väl är här”.

”Varför är du sjukskriven om du inte har foglossning?”

”De är sååå värt väntan ska du se.”

Där försökte jag hålla mig flytande och det enda folk gjorde var att trycka mig längre ned på botten med att jag skulle va glad och tacksam. 

Minns att jag såg för mitt inre hur jag slet ut bebisen ur min kropp för att slippa mer.

Sen fick jag mitt första fysiska besök hos mödravården och jag hann inte vara inne i rummet länge förrän barnmorskan förstod att allt inte stod rätt till. Sen gick de snabbt, sjukskrivning direkt, kontakt med läkare och psykolog fixades inom några dagar. 

Lättnad! Jag kändes sådan otrolig lättnad. Först och främst att någon tog över rodret men också för att det inte var fel på mig! 

Det är okej att må dåligt psykiskt som gravid och jag minns att min läkare sa ”Man behöver inte tycka om att va gravid” . Vilken ögonöppnare det var, jag kände sådan press från samhället att jag som kvinna måste känna glitter och rosa dimma runt graviditet. 

Det var turbulenta veckor som väntade och samtalen med psykologen drog upp massor med känslor. Nu började jag bli rädd, vad var jag för mamma egentligen som inte ville ha mitt eget barn? Hur skulle jag någonsin kunna vara en bra förälder? 

Tänk om jag inte älskade det stackars barnet när han kom till världen.  

Skuldkänslor gentemot min partner för att han skulle bli medförälder med någon som kände som jag gjorde. 

Det var en hemsk tid fram till förlossningen och jag kan inte minnas att jag kände lycka en enda gång även om jag med tiden lärde mig att hantera mina känslor bättre och mer sakligt. Jag gick in i en roll där jag accepterade situationen och vågade möta mina rädslor. 

För mig var det lite som att vända ett blad när jag väl såg min bebis, och mycket släppte – och känslan att ha min kropp tillbaka var obeskrivlig!

Idag känner jag bara glädje över att vi har världens finaste 6 månaders pojke här hemma som förgyller våran vardag. 

Jag får ofta skuldkänslor och känner skam när jag tänker på att mitt barn var oönskad sina första 9 månader men nu har jag fått hjälp att reda ut mina känslor och vet att allt man känner är okej! 

Jag fick gå på extra möten med barnmorskan och hade tät kontakt med psykologen fram till förlossningen och även efteråt, vårdplanering med min partner, barnmorska och blivande BVC-sköterska. Vi skulle vara kvar några dagar extra på BB eftersom att risken för en förlossningsdepression var större för mig så vi var under extra uppsikt. 

Är så otroligt tacksam för den hjälpen jag fick och att dom även följde upp mig efter förlossningen.