Jag kände mig aldrig som en dålig mamma, som många andra med förlossningsdepression som jag läste om. Jag kände mig som en vettig, empatisk och kärleksfull mamma.
Nu i efterhand förstår jag att vi förskonades från mycket som var kämpigt – vi fick en ovanligt lugn bebis som åt, bajsade och sov på löpande band vilket underlättade föräldraskapet oerhört mycket den första tiden. Visst kämpade vi med amning, låg mjölkproduktion och blödande bröstvårtor men det kändes aldrig som om jag gjorde något tokigt eller fel rent praktiskt och fysiskt. Pojken växte, var frisk och oftast väldigt nöjd. Allt som var viktigt för ett barn verkade fungera. Jag kände mig som en BRA mamma. Samtidigt som jag inte kände mig som en mamma alls. Jag ville inte ens vara en mamma.
Nu skulle jag få ett barn och kände att ”det som sker, det sker, det enda jag kan påverka och tänka på är att säkra barnets överlevnad och undvika missfall genom att göra allt rätt”.
För att förklara behöver jag backa bandet. Det här var min första graviditet. Ganska snabbt efter plusset som jag och min sambo längtat så efter infann sig en egendomlig ny känsla av lugn, men som också innefattade likgiltighet och förvirring. Nu skulle jag få ett barn och kände att ”det som sker, det sker, det enda jag kan påverka och tänka på är att säkra barnets överlevnad och undvika missfall genom att göra allt rätt”. Så jag gick på kontroller, läste på om graviditeten, åt rätt saker. Det var det jag kunde göra, och det gjorde jag.
I övrigt fortsatte mitt liv som vanligt och jag red, tränade och jobbade. Var vansinnigt trött. Mådde illa och kräktes ett par gånger. Jag tänkte inte längre fram än en vecka i taget, drömde aldrig om barnet som skulle komma. Tog inte ut något i förskott och glömde ibland till och med av att jag var gravid. Ville helst inte prata om barnet alls utan gick igenom en ångestfylld sorgeprocess när jag insåg att livet, mitt älskade liv som jag kände till det, skulle vara slut. Vi berättade om graviditeten för vänner och familj och det kändes snurrigt och falskt. Människor runt omkring mig var så glada för vår skull och jag blev förvirrad över att jag själv kände konstant ångest snarare än lycka. Jag berättade allt detta för min barnmorska och hon såg mig mer än jag såg mig själv. Hon föreslog samtalsterapi, men jag tackade nej. Det var väl såhär man kunde känna när man var gravid? Alla var väl ändå inte lyckliga och älskade bebisen innan den ens fötts?
”Jag åkte ofta in för att kolla hjärtljud – jag skulle ju inte kunna leva med mig själv om jag inte gjorde allt, om han förlorades och jag hade kunnat göra något för att hindra det.”
Trimester två och tre. Sparkarna kändes sent och var mycket oregelbundna. Pojken därinne verkade sova djupt och länge i perioder och jag åkte ofta in för att kolla hjärtljud – jag skulle ju inte kunna leva med mig själv om jag inte gjorde allt, om han förlorades och jag hade kunnat göra något för att hindra det. Men jag tog fortfarande inte ut något i förskott. Jag ville inte köpa en enda pryl, trots att allt såg fint ut och pojken verkade må ypperligt därinne. I takt med att magen växte försvann oron över missfall successivt men jag tänkte fortfarande aldrig på själva barnet som skulle komma. Mitt praktiska sinne fungerade perfekt men känslomässigt sett var jag tom. Min sambo köpte vagn, alla kläder och prylar och jag köpte ett gosedjur. Jag kände mig lugn inför den stundande förlossningen, men också helt avtrubbad. Fortfarande varken förväntansfull eller glad. Jag ville mest ha tillbaka min kropp.
”När sommaren var slut, min sambo började jobba och en ensam vardag tog vid rämnade marken långsamt under mig.”
Förlossningen kom och gick, det blev en odramatisk parentes i sammanhanget. De fyra första månaderna gick bra och pojken var enkel att ta hand om. Jag gick på autopilot. Var en bra mamma, rent objektivt. Han var söt men kändes inte alls som min – det kändes som om han vore någon annans barn som jag hade åtagit mig att ta hand om. Ett stressigt jobb som jag levde med dygnet runt med hemmet som arbetsplats. Men jag hade ju hört många gånger att det kunde ta ett tag att förstå att man var mamma, kunde känna den där kärleken, så jag var inte alls orolig då. När sommaren var slut, min sambo började jobba och en ensam vardag tog vid rämnade marken långsamt under mig. Jag klarade av det mest basala – att ta hand om vårt nu fyra månader gamla barn – men inombords var jag fortfarande död och tom. Det fanns ingen energi till mat, dusch, träning eller umgänge. Löven den hösten tappade sin färg för mig och maten slutade smaka något. Jag kämpade mig till ett leende på läpparna och höll mig upptagen med små aktiviteter varje dag. Jag kände ingen närhet alls till pojken – gav och gav och gav men fick inget tillbaka. Han tittade knappt på mig och tröstades lättare av andra än av mig, drogs ständigt till sin pappa. Vad gjorde jag för fel, tyckte han inte om mig? Det kändes inte så. Ju äldre han blev desto mer föräldraskap krävdes…men jag ville varken lära honom att äta, vända sig eller prata. Det kändes ju minst jobbigt om han helammade, låg still och var tyst. Jag försökte febrilt förstå vad det var för fel på mig – allt var ju perfekt! Det fanns inga trauman i bagaget och vi var alla fysiskt friska.
”Det är svårt att säga när jag nådde botten, men när barnet gjorde mig illa (råkade rivas, fick tag i en hårtuss, sånt som spädbarn gör) exploderade jag inombords och ville instinktivt skada honom i ren ilska – en helt ny och obekant känsla för mig.”
Efter ett tag blev jag övertygad om att min son inte skulle ta skada mentalt om jag försvann och det kändes rätt inombords att lämna både honom och min sambo samtidigt som min logiska inre röst skrek åt mig att jag inte mådde bra, jag borde inte känna så här. Det är svårt att säga när jag nådde botten, men när barnet gjorde mig illa (råkade rivas, fick tag i en hårtuss, sånt som spädbarn gör) exploderade jag inombords och ville instinktivt skada honom i ren ilska – en helt ny och obekant känsla för mig. Jag satte lugnt ner honom på en säker plats och lämnade honom i ett par minuter. Skrek och grät ur mig min frustration i ett annat rum. Jag har i efterhand förstått att den här typen av temporära känslor är ganska normala men jag repade mig inte och blev rädd, kände inte igen mig själv.
Jag kände mig som en bra mamma på det praktiska planet, men trots att jag pratade med andra och läste på kunde jag inte se mig själv och mina känslor i någon annan mamma. Att jag ville skada min son, inte kände något band alls mellan oss, inte ville lära honom något, att mina dagar med honom kändes som att gå till ett monotont jobb och att jag visste att det aldrig skulle ta slut – han skulle ju vara hos mig för evigt – var oerhört tungt att bära. Alla andra verkade ju så småningom tycka om sina barn och föräldraskapet, de verkade iallafall känna att deras barn var deras.
Jag fick tjata om hjälp. BVC lade huvudet på sned och sade ”det är lite jobbigt att bli mamma” och ”alla förändras när de har fått barn”. De ville att jag skulle ringa runt till olika vårdcentraler själv, vilket jag inte alls orkade. Men stark av tidigare erfarenheter från andra depressioner visste jag att jag var tvungen att försöka – i alla fall med ETT samtal. Jag skulle inte klara mig utan hjälp. Den första och enda vårdcentralen jag ringde till hörde att det var allvar och jag fick en tid hos psykolog. Det konstaterades senare att min depression startade redan under graviditeten – något jag inte ens visste kunde hända.
”Det första året som förälder är ofta svårt och tungt, stressigt, tråkigt och vansinnigt jobbigt men innerst inne tror jag nog att det överlag ska kännas okej och hoppfullt – annars ska man överväga att söka professionell hjälp.”
Jag vill dela med mig av min historia för att jag saknade den när jag själv var gravid och under min första tid som mamma. Hade någon sagt till mig att det går att få en depression under graviditeten men att det med rätt hjälp ändå kan kännas riktigt bra så hade jag kunnat se mina egna tecken i tid. Man behöver inte vara överlycklig, förälskad i sitt barn och älska föräldraskapet jämt eller direkt. Det första året som förälder är ofta svårt och tungt, stressigt, tråkigt och vansinnigt jobbigt men innerst inne tror jag nog att det överlag ska kännas okej och hoppfullt – annars ska man överväga att söka professionell hjälp. Prata av sig med en ärlig vän. Be om råd. Agera. Ta hjälp av en barnvakt några timmar då och då och få en ordentlig paus.
”Min målbild när jag mådde som sämst var att jag skulle kunna hålla om honom, se fram emot vårt liv ihop, känna att jag älskade honom och att han var min. Att jag skulle längta efter honom när jag var iväg. Där är jag nu!”
Min son är ett år idag. Det tog ett tag, men nu känner jag att han är min. Han har fått en personlighet och blivit kramig. Han är fortfarande pappig men vi skrattar, leker och myser ihop också. Det är en lång väg tillbaka men jag mår oerhört mycket bättre nu och känner inombords att jag tids nog kommer att må helt bra igen. För varje vecka som går tycker jag om honom och vårt liv mer och mer. Min målbild när jag mådde som sämst var att jag skulle kunna hålla om honom, se fram emot vårt liv ihop, känna att jag älskade honom och att han var min. Att jag skulle längta efter honom när jag var iväg. Där är jag nu! Jag vågar drömma om framtiden och fantisera om hur han kommer att bli när han växer upp. Häromdagen kände jag för första gången hur underbart han luktade och det var stort för mig.