Skip to main content
Min historia

”Ingen såg oss, ingen gav oss stöttning.” – En anonym berättelse om postpartumdepression

By 28 november, 2021No Comments

2017 blev jag gravid. Vi hade sett fram emot detta då det inte var en helt enkel väg dit. Under sommaren 2018 kom vår älskade son till världen men under något kaotiska former då den vaginala, långdragna förlossningen med igångsättning, värkstimulerande dropp och ett barn som fastnade på vägen ut, slutade i ett akut kejsarsnitt.

Allt gick trots det bra och alla mådde under omständigheterna bra. Men det började när vi sedan kom till BB. Ingen såg oss, ingen gav oss stöttning. De missade min smärtlindring, de hade dålig tid att visa amningstips, de glömde till och med att ge oss cider i bubbel-glas, flagga och fina smörgåsar som man sett alla andra få efter förlossningen. Det var tydligt att de inte hade tid och försynta som vi var försökte vi hålla oss undan.

”Jag hade fullkomlig panik, ångesten var maximal”

Vi fick komma hem efter 4 dygn av totalt 10 timmars sömn och en missnöjd bebis. Där och då ville jag inte åka hem, jag kände inte bara ”oj vad nytt & konstigt detta känns” utan jag hade fullkomlig panik, ångesten var maximal (men jag trodde detta var normalt som nybliven förälder) och jag ville bara åka hem ensam med min man, till tryggheten som jag kände till.

Efter en vecka fick jag åka in igen p.g.a  infektion i snittet, något jag inte ens lagt märke till trots min bakgrund som vårdpersonal, då jag lagt all min energi och tid på bebis och på att ta mig genom mina ångestfyllda dagar/nätter. Jag var i konstant stress, dag som natt, oavsett om sonen sov eller ej. Mest av allt stressade jag upp mig så fort han skrek, hans skrik triggade mig på en millisekund.

”Jag minns att jag var avundsjuk på killen som lämnade ut post, han hade ju ingenting att vara orolig för eller någon som kunde börja skrika när som helst.”

Det tog oss nästan tre veckor hemma innan vi insåg att vi hade en missnöjd liten kille pga att amningen inte fungerade och han inte var mätt, när vi till slut gav ersättning som tillägg var det som natt och dag, han blev äntligen en nöjd och mysig bebis. Men de tre veckorna och BB-upplevelsen hann sätta sina djupa spår i mig och det var redan försent att vända mitt mående, skulle det visa sig. Sedan följde 9 månaders kamp med ångest, oro och jag utvecklade en depression. Jag minns att jag var avundsjuk på killen som lämnade ut post, han hade ju ingenting att vara orolig för eller någon som kunde börja skrika när som helst och skjuta stressnivåerna i höjden. Han skulle ju ”bara dela ut post”. Jag ville så gärna vara han. Byta plats. Slippa stå och söva en bebis med ångesten som en klump i halsen och en konstant puls över 100 slag/minut.

När jag sökte hjälp bröt jag ihop i telefon med sköterskan på vårdcentralen och hon förstod som tur var allvaret och bokade mig akut till en terapeut. Där startade en lång, lång resa tillbaka för min del och det var inte förrän mer än ett år av samtal, KBT, mindfulness och övningar som vi båda insåg att jag behövde medicinsk hjälp för att ta mig ur detta. Min underbara terapeut förklarade det så fint ”du var med om en traumatisk upplevelse i samband med en jobbig förlossning, dina stressnivåer var högre än någonsin, sedan kom du aldrig ner till ditt normalläge igen. Utan när sonen skriker/sover dåligt/påminner dig om er upplevelse på BB och tätt därefter, så skjuter du åter i höjden och kommer sedan tillbaka ner till en förhöjd stressnivå. Du är aldrig långt ifrån ditt maximala stressläge”. Det var den bästa beskrivningen jag fått, för hon beskrev precis hur det kändes men jag kunde inte sätta ord på det själv.

”Jag är så tacksam för den hjälp jag fick men så besviken att ingen fångade upp mig i början av föräldraskapet.”

Jag fick antidepressiva och efter ett par veckors tuff insättning, insåg jag att livet som förälder inte behövde betyda konstant oro och ångest utan man kunde få njuta. Det var en helt ny känsla för mig och då hade jag redan varit mamma i 2 år. Men det var vändpunkten och idag är jag en gladare, mindre orolig och mer lugn mamma. Jag är så tacksam för den hjälp jag fick men så besviken att ingen fångade upp mig i början av föräldraskapet. Jag önskar att jag hade vågat söka hjälp direkt, stå på mig och inte låta mig jämföras med ”instagram-mammor” som bara visade den gulliga, fluffiga bebisbubblan-världen, som för mig aldrig ens existerade. Men jag tvivlar än idag inte på att jag varit den absolut bästa mamman för min son och vi har tacksamt nog haft en fin anknytning ändå.