Att jag skulle må dåligt under bebistiden var jag inte förberedd på. Jag har tidigare i livet varit deprimerad och haft mycket ångest, men inte de senaste åren sen jag träffade min man och under graviditeten mådde jag väldigt bra både fysiskt och psykiskt. Förlossningen gick också jättebra och jag kände direkt “wow, det här vill jag göra igen”, trots den otroliga smärtan.
Under graviditeten så hade jag inte funderat så mycket på hur jobbig bebistiden skulle bli, trots att jag vet att jag har ett stort sömnbehov och är väldigt känslig för sömnbrist. Jag vågade nog inte tänka så mycket på det utan fokuserade på det jag såg fram emot.
”Jag är inte vanligtvis en person som har nära till gråt men där satt jag och storgrät och kände mig som världens sämsta mamma.”
När sonen föddes blev det en total chock med omställningen. Det började med att amningen inte gick så bra, jag hade ont i början och när vi var på återbesöket på BB tre dagar efter utskrivningen så hade han gått ner i vikt 16 procent. Jag är inte vanligtvis en person som har nära till gråt men där satt jag och storgrät och kände mig som världens sämsta mamma som inte märkt att min son inte fick i sig tillräckligt med näring. Mjölken hade inte runnit till vilket den sen gjorde samma kväll. Vi hade fått börja komplettera med ersättning och hade ett nytt återbesök dagen därpå, och då hade han gått upp 200 gram vilket de ansåg var jättebra.
”Jag fick panik av att bebisen skulle vara på mig hela tiden, det kändes som att jag inte kunde andas och att jag var totalt låst i soffan.”
När sonen var en vecka gammal kom bvc hem och viktuppgången gick fortsatt åt rätt håll, men jag mådde jättedåligt av att amma. Jag fick panik av att bebisen skulle vara på mig hela tiden, det kändes som att jag inte kunde andas och att jag var totalt låst i soffan. Jag gillar att vara aktiv på dagarna och efter att ha tagit det lugnt hela sommaren när jag varit höggravid hade jag hoppats på att få komma igång lite mer när bebisen väl var född.
Jag hade sån fruktansvärd ångest över amningen och tänkte varje dag att jag inte kan ha det så. Redan när sonen var två veckor beslutade jag mig för att jag måste sluta amma. Rådfrågade bvc och de höll med om att jag borde göra det för att jag mådde så dåligt av det. När jag väl tagit beslutet och slutat amma kändes det något lättare men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och hade en enorm ångest hela tiden, samtidigt som jag kände en skam över att ha gett upp amningen så lätt.
Det sista jag ville var att mitt “jag” skulle försvinna och att jag bara skulle vara “en mamma”. Jag kämpade med näbbar och klor för att försöka hålla fast vid alla mina intressen och att fortsätta göra allt jag gjorde innan han föddes. Vi bjöd hem familj och vänner alldeles för tidigt och för ofta i början, var ute på promenader och gjorde massa saker trots att jag knappt sov och fortfarande hade väldigt ont efter förlossningen och egentligen bara hade behövt vila.
När min man började jobba igen efter två veckor blev det extremt tufft att ta hand om bebisen själv hela dagarna när jag knappt fick sova och hade jättesvårt att sova/vila på dagarna. Han sov så korta tupplurar att jag inte själv hann komma ner i varv innan han vaknade igen. Jag kände också en enorm prestationsångest över att göra allting perfekt och att han absolut inte fick gråta mer än ett par sekunder i sträck, vilket ju nyfödda gör hur mycket man än kämpar. Så jag var konstant stressad och utmattad och kände en avgrundsdjup ångest.
”Jag hade inga seriösa tankar om att skada mig själv men ibland kunde jag tänka att det vore skönt att få dö bara så att jag skulle få sova.”
Jag hade inga seriösa tankar om att skada mig själv men ibland kunde jag tänka att det vore skönt att få dö bara så att jag skulle få sova. Var också rädd för att vara ensam och därmed bokade jag upp träffar med andra mammor, familj och vänner så mycket som möjligt vilket också tog energi. Allt för att fly undan den hemska ångesten. Det var otroligt tufft att låtsas vara glad och göra allt för att ta hand om min bebis på bästa sätt när jag mådde jättedåligt inuti. Första två månaderna var “fake it til you make it”, rakt igenom.
Eftersom jag märkte att jag mådde väldigt dåligt så pass tidigt så såg jag till att söka hjälp så fort som möjligt. Tidigare i livet när jag mått dåligt har jag bara kört på och tänkt att det blir bättre. Med den erfarenheten vet jag att det kan ta väldigt lång tid (åratal) att må bättre på egen hand, om det ens går överhuvudtaget. Och då jag nu hade ett barn och en hel familj att tänka på så kände jag att jag behövde få hjälp så fort som möjligt. Det första jag gjorde var att ta kontakt med min barnmorska från graviditeten, som varit fantastisk och som jag kände stort förtroende för. BVC-sköterskan vi fått kändes det inte alls lika bra med. Barnmorskan var tyvärr på semester just då men jag kontaktade mottagningen för att få närmaste möjliga tid till henne när hon var tillbaka. Jag kan inte bara prata med vem som helst om mitt mående, så jag ville hellre vänta några veckor tills jag fick träffa henne.
”Jag pratade med familj, vänner som har barn, min mammagrupp, och så skrev jag även till mammatillmamma.com där jag fick en jättebra kontakt som jag mailade med i flera månader. Alla de här personerna var en viktig pusselbit i att hjälpa mig må bättre.”
Jag fick två stödsamtal med barnmorskan som hjälpte jättemycket, där hon gav konkreta tips och råd som jag kunde följa – bl a om att sänka kraven, ta hjälp och få avlastning, göra andningsövningar m.m. Innan det hade jag även kontaktat bvc och bett om att få remiss till en psykolog. Samtidigt pratade jag med alla jag fick tag på om hur jag mådde för att få tips och råd. Jag pratade med familj, vänner som har barn, min mammagrupp, och så skrev jag även till mammatillmamma.com där jag fick en jättebra kontakt som jag mailade med i flera månader. Alla de här personerna var en viktig pusselbit i att hjälpa mig må bättre.
Det blev lite av ett projekt att må så bra som möjligt så fort som möjligt, så mitt i allt detta var jag fortfarande väldigt stressad. För jag behövde ju må bra snabbt för att det inte skulle påverka familjen alltför mycket. Efter två månader landade jag lite i det hela och insåg att jag inte kunde köra på som förut. Efter att ha kraschat några gånger och nästan känt att jag inte orkade leva.
Då började jag långsamt sänka kraven. Slutade att konstant städa hemma utan gjorde bara det viktigaste. Prioriterade sömn framför allt annat. När sonen var två månader började vi försöka natta honom i en rimlig tid och det gick snabbt att få honom att somna för natten vid 19. I samband med det gick jag också och la mig för att få så mycket sömn som möjligt mellan uppvak och matningar. När jag började göra det började jag må mycket bättre. Det var också kring den tiden som lillen började le mycket, “skratta” och ge tillbaka energi istället för att bara ta, och då kände jag verkligen hur jag började älska honom på riktigt.
Men det var fortfarande tufft. Jag fick dra ner på saker jag gjorde för mig själv för att prioritera att sova när jag inte tog hand om bebisen, och så tog maken över föräldraledigheten när sonen var fyra månader så jag började jobba och fick desto mindre egentid. Jag mådde inte så extremt dåligt som i början men fortfarande långt ifrån bra. Jag tyckte inte att någonting var roligt och hörde knappt av mig till vänner. Det kändes som att allt utom sömn bara tog energi från mig. Energi som jag inte hade.
Det kom en ny “krasch” efter att jag haft väldigt mycket ångest efter att ha börjat jobba igen. Sonen började sova bättre och lite längre pass på nätterna, men jag kände mig fortfarande helt utmattad. Jag övervägde om jag skulle behöva ta antidepressiva men kom fram till att jag inte ville det, utan ville kämpa på ett tag till med hjälp av psykologsamtal. Bokade en läkartid och fick ångestdämpande medicin utskrivet som jag dock bara tog en gång, för blev extremt trött av det och att bli ännu tröttare var ju det sista jag behövde.
Jag fortsatte dock att göra saker jag tidigare tyckt varit roliga – i små doser – för att inte sjunka längre ner i nedstämdheten. Och det är ständigt en balansgång mellan vad som ger energi och vad som tar (för mycket) energi.
”Jag har verkligen fått jobba med mig själv och på att acceptera att allting inte kan vara perfekt hela tiden, jag kan inte vara förberedd på allt och jag vet inte vad som väntar runt hörnet.”
Omställningen med bebistiden har känts extra tuff för mig som är planeringsmänniska. Jag behöver struktur, planering, rutiner och att ligga steget före. Sen jag blev mamma ligger jag alltid steget efter med att-göra-listan, städning, jobb och så vidare. Så jag har verkligen fått jobba med mig själv och på att acceptera att allting inte kan vara perfekt hela tiden, jag kan inte vara förberedd på allt och jag vet inte vad som väntar runt hörnet.
Nu är min son sex månader gammal och jag mår mycket bättre. Under det senaste halvåret har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv, min man och vår relation, samt vår nya familjemedlem. Jag skulle väl inte säga att jag är tacksam över att ha gått igenom detta, men samtidigt har det kommit med många lärdomar och hopp om att kunna hantera jobbiga situationer på ett bättre sätt i framtiden.
Det är också viktigt för mig att vara öppen med att det kan vara oerhört tufft att bli mamma och att allt inte alltid är så rosenskimrande som det ofta ser ut att vara utåt. Därför vill jag dela med mig av min berättelse och kanske vara en liten, liten pusselbit i att få en annan mamma att må lite bättre och känna att hon inte är ensam.
Mina bästa tips till den som mår dåligt som nybliven förälder:
- Våga be om hjälp. Ju förr, desto bättre. Du behöver inte vänta tills de frågar på bvc, kontakta dem så fort som möjligt om du inte mår bra.
- Prioritera sömn, att få i dig mat, återhämtning och dig själv. Tänk inte på släktingar och vänner som vill träffa bebisen, stressa inte över det. Städa inte som en galning om de ska komma på besök. Om du inte känner dig bekväm med att bjuda in till ett stökigt hem, ses ute en liten stund eller hemma hos dem om möjligt.
- Framförallt första tiden; om du inte kan sova så åtminstone vila vid varje tillfälle som ges. Spara på energin så gott det går för den kommer behövas.
- Boka/planera inte massa saker första månaderna. Ofta kan det behöva ställas in p.g.a jobbiga nätter osv. och då blir det ett stressmoment om man har planer som man måste rodda med.
- Man ska ju inte isolera sig men nyckeln är kravlösa aktiviteter i början, efter dagsform. Träffa andra mammor, förbered folk på att du kan behöva ställa in eller ställa om med kort varsel.
- Sänk kraven rejält. Jag blev superstressad om jag inte hann tvätta, köra diskmaskinen m.m. men i början kan det gå dagar utan att man får någonting gjort. Jag lovar att det inte är för alltid det kommer vara så. De första två-tre månaderna skulle jag rekommendera att ha en sak om dagen som mål att få gjord (om man känner att man behöver det alltså, och inte kan go with the flow). Det behöver inte vara något stort.
- Prata med nära och kära som du har förtroende för. Och om du känner att du inte har någon att prata med finns alltid bvc, psykologer, olika forum online m.m.
- Försök komma ut och inte fastna i hemmet. Det behöver inte vara exakt varje dag och inte alltid några längre stunder, men en stunds frisk luft gör mycket för välmåendet.
- Guidad meditation är också en bra grej som man ofta hinner, t ex om man har svårt att somna om på natten. (Finns t ex på Spotify).
- Fortsätt gör saker du tycker om som bara är för dig själv, även om det bara är små saker korta stunder. Kanske läsa ett kapitel i en bok, baka en kaka, ringa en vän, kolla på en serie, göra något kreativt; vad som helst. Jag som älskar att läsa fick börja långsamt med att läsa tidningar för min hjärna var så trött p.g.a sömnbrist.
- Försök ta till vara på och njuta av allt som du mår bra av och hålla fast vid den känslan – en varm dusch, en kopp kaffe/frukost i lugn och ro när bebisen sover, en stunds scrollande på telefonen när bebisen har somnat; alla de små sakerna man tog för givna innan.
- Kom ihåg att det här inte är för alltid, även om det känns så och varje dag känns som ett år (så var det för mig första två månaderna). Man tänker “jag kommer aldrig få sova igen”, och sen helt plötsligt sover bebisen i tre timmar och man har själv slumrat till. Håll ut, ta hand om dig själv så gott du kan längs vägen och försök tänka på att det finns så mycket att se fram emot med din nya familj.