Jag trodde det största som fanns var att föda barn. Det var inte det för mig. Jag kände mig otrygg. Jag kände mig rädd. Barnets pappa var en stormig kärlek. Jag kallar han min sista kärlek innan jag förstod.
Mitt beteende mönster med relationer. Jag den starka, som attraherar det svaga. Där trivs jag. I min egen glans som en smaragd. Sen går jag under i att behöva få vara den starka. Men jag älskade honom. Jag kallar vårat barn vårat kärleksbarn för det är hen. Hen skapades ur stormig kärlek men den stormen gjorde mig rädd.
Mitt barn behövde lämna rummet för att få extra syre efter jag fött hen. Jag har läst historier om att andra kvinnors barn fått gå till barnbordet i hela två minuter och det var det värsta i deras liv. Mitt barn var borta i 20-30 min och jag var lugn som en filbunke. Här startar känslan ”vilken mamma är jag egentligen, varför grips jag inte av panik”.
”Jag är så fruktansvärd rädd att hen ska dö. Bara sådär. Att jag vaknar och hen är blå och död. Så jag kan inte sova.”
Utanför bb avundandes jag andra kvinnors familjer som stod utanför och väntade. Jag fantiserade om att dom fick åka hem till ett hav med andra kvinnor som hjälpte, vårdade och visade vägen. Jag åkte hem i en lånad bil med hö i. Hem till ensamheten med barnet och barnets pappa.
Jag är så rädd. Jag är så fruktansvärd rädd att hen ska dö. Bara sådär. Att jag vaknar och hen är blå och död. Så jag kan inte sova. Jag gråter hela tiden. Barnets pappa är lika rädd och kan inte sova han heller. Men för att jag är den starka så får han sova och jag sitter vaken och vaktar dom båda. Och jag gråter. Jag ångrar mig. Vad har jag gjort?
”Varför kommer ingen och hjälper mig? Jag tycker det är så tydligt att något är fel varför ser inte andra det?”
När barnets pappa är vaken ser jag honom i ögonen och säger ”jag ångrar mig. Det här var inte vad jag hade föreställt mig”. Jag berättar för min familj, min vänner. Får till svar. ”Men du måste sova, gör det bara”. Jag kände mig ensam. Varför kommer ingen och hjälper mig? Jag tycker det är så tydligt att något är fel varför ser inte andra det?
Det kommer aldrig någon och räddar. ”Det är tufft att ha barn” säger då. Äh kyss mig säger jag. Det är ensamt, ensamt är vad det är.
Men så är det väl att vara kvinna. Det kommer aldrig någon och räddar. ”Det är tufft att ha barn” säger då. Äh kyss mig säger jag. Det är ensamt, ensamt är vad det är.
Mitt barn är snart 1 år. Och nej jag älskar inte att vara mamma. Det är inte det jag lever för. Jag vill göra massa andra saker av mitt liv. Att kalla mig själv/presentera mig som mamma kan ibland fortfarande kännas märkligt och det måste få vara okej.
Till alla andra mammor där ute. Jag ser er. Jag ser eran mjuka hud och trötta ögon. Eran urkraft. Och till er andra. Hjälps åt. Finns där för varandra utan att man ska be om det. Se varandra. Lägg en hand på en axel. Ge blicken i tunnelbanan eller ställ en matlåda utanför dörren. Det är skittufft att vara mamma. Backa varandra, vårda och ömma för varandra.