Förlossningsdepression: jordbävning och kris

En jordbävning är något av det läskigaste man kan vara med om, sägs det. Marken skakar och man fruktar att grunden för ens tillvaro ska rasa samman. Man söker något att hålla sig i, men allt och alla omkring en är lika skakiga. Efter skalvet ser man förödelse omkring sig och undrar oroligt om de man älskar kommit till skada.

 Jag heter Björn Salomonsson och är en psykoanalytiker och forskare som gillar att tänka i inre bilder. Som konsultläkare på Mama Mia BVC i Stockholm möter jag många föräldrar med förlossningsdepression. Ibland liknar deras berättelser rapporter från jordbävningsdrabbade människor. Det liv som hittills känts invant och tryggt rämnar plötsligt. De når inte fram till någon som kan stötta en. Allt är ångest, vilsenhet, nedstämdhet, skam och skuld. Ångest över att vara en dålig mor och ha gjort någon i familjen illa: spädbarnet, dess syskon, ens partner. Vilsenhet och nedstämdhet när man inte ser någon utväg. Skam över att inte vara strålande glad. Skuld över att inte nå barnet med all kärlek och omsorg man vill ge.

 Liknelsen med jordbävning säger oss något om allvaret i situationen – men också att man kan göra mycket åt den. En jordbävnings konsekvenser beror ju inte bara på skalvets styrka utan också på hur samhället och människorna förberett sig: Är byggnaderna stabilt byggda? Står de på stadig mark? Vet människor var de kan få katastrofhjälp? Kan den sättas in snabbt? Utmaningen för en deprimerad spädbarnsförälder är att man trott sig vara väl förberedd, men så kom ”skalvet” ändå! Man har gjort alla kontroller på MVC, gått på gym, ätit rätt mat, inte rökt, inte druckit alkohol, etc. Man har planerat förlossningen, gått på psykoprofylaxkurs med partnern och tänkt att ”Det ska bli underbart att vara förälder och älska vårt barn”. Varför blir det inte så alltid? För att svara vill jag föra in tre begrepp: kris, det omedvetna och reflektion.

 Kris

Ordet ”kris” betyder ursprungligen ”avgöra”, senare även ”avgörande ögonblick”. Samhället kan drabbas av kriser, ditt jobb likaså, och även ditt liv: kanske när du började skolan, dina föräldrar bråkade, bästisen flyttade från stan, du blev dumpad av din tonårskärlek, eller när du slutat skolan och inte visste vad du ville göra resten av ditt liv. En del kriser utlöses av överrumplande händelser, som när din kompis flyttade eller du blev dumpad. Andra följer på livets naturliga vändpunkter: puberteten, flytten hemifrån, klimakteriet, pensionering.

 Att bli förälder är en annan naturlig vändpunkt som många reflekterat över långt i förväg. Här döljer sig emellertid två problem. Det ena är att just denna vändpunkt även involverar en baby som är beroende av en och inte kan uttrycka sina önskningar i ord. Mer om babyn längre ner! Det andra problemet är att vi i förväg vet att pubertet, klimakterium och pensionering kan innebära en ”jordbävning” – medan vi oftast tror att bli förälder ska vara roligt, berikande och mysigt. Om i stället en förlossningsdepression skakar om oss är vi dåligt förberedda och fattar ingenting: ”Det här skulle bli den bästa tiden i mitt liv, och så blev det i stället detta helvete!”, som mamma Emma sa till mig. Varför trodde hon att allt skulle bli så bra när barnet kommit? Var hon naiv? Tanklös? Hon hade ju förberett sig väl, så varför rasade hon samman?

 Tre förklaringsmodeller

Varför drabbas man av förlossningsdepression? Jag skiljer på tre sorters förklaringar. Ibland har man råkat ut för något som man omöjligt kunde ha förberett sig för. Barnet föddes för tidigt. Förlossningen tog en evighet. Man blev arbetslös. Amningen gjorde förtvivlat ont. Barnet var svårtröstat. Partnern gav inte det stöd man väntat sig. Ibland ges en annan sorts förklaring: ”Det är hormonerna”. Visst, både hormonnivåer och mammas känslomässiga stabilitet skakas om, men den förklaringen kan inte belysa varför just DENNA mamma lider. Hon behöver förstå mer på djupet hur HENNES ”jordbävning” eller kris kunnat uppstå. Hon behöver kolla upp, själv och/eller tillsammans med en terapeut, vilka medvetna och omedvetna faktorer som spökar.

 Ett exempel: Mamma Emma kan inte förstå varför hon är så irriterad på sin baby Alice. Hon är så söt! Alla säger så, och visst tycker hon så själv. Ändå…

Emma: ”Aldrig får jag vara för mig själv. Jämt skriker hon. Och Johan kommer aldrig hem i tid från jobbet. Mina mammakompisar känner likadant, säger dom. Men dom verkar ändå glada… Jag känner mig annorlunda.”

Jag: ”Vad är annorlunda med dig?”

Emma: ”Att jag… inte älskar henne som jag trodde jag skulle göra.”

Nu vaknar Alice, mamma ler och tar upp henne, men så ser jag att mammas leende förbyts i tristess och att flickan undviker mammas ögon. Men Alice tittar på mig och verkar lyssna på oss.

Jag: ”Ni kanske är ledsna båda två.”

Emma: ”Jag skäms över att inte vara en bra mamma. Och så har jag dåligt samvete mot flickan.”

Jag: ”Det här med dåligt samvete… Känner du igen det från förr? För resten, har du lust att berätta din historia?”

I sådana här lägen blir en del mammor förvånade: ”Jag trodde du skulle ge mig verktyg så att jag kunde må bättre NU!” Andra blir förbryllade: ”Historia? Jag kommer från X-köping, en helt vanlig familj, inget att klaga på.” Då brukar jag formulera om min fråga:

Jag: ”Jag tänkte på vad det var för stämningar hemma, hur ni hade det med varandra. Du talar ju själv om en speciell stämning nu, att du har dåligt samvete och att din kärlek för Alice har tagit slut.”

 Omedvetna spöken hos förälder och barn

Så här kan ett terapisamtal inledas. Jag vill gärna komma djupare än att berätta för mamman att hon har en förlossningsdepression, för det har de flesta redan misstänkt. Min fråga blir HUR och VARFÖR just Emma har drabbats. En annan lika viktig ”patient” är Alice.

 ”I terapisammanhang rekommenderas ofta föräldern att komma utan sin bebis. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag överlämnar åt föräldern att bestämma det själv. Och jag vill gärna träffa babyn åtminstone en gång för att få en bild av hur hen verkar må och hur kontakten mellan förälder och barn ser ut.”

Om babyn deltar i samtalet kan mamma visserligen känna sig störd eller tro att babyn tar skada av att höra om hennes splittrade känslor. Men babyn funkar också som en ”motor” i samtalet. Det blir en mer intensiv och påträngande stämning som kan leda till att mamma lättare kommer upp med undertryckta ”förbjudna” känslor. De kan gälla barnet, partnern och – förbluffande ofta – relationen till hennes egen mor, alltså barnets mormor. Emma berättar att hennes mamma är snäll men ”spetsig”, att de talas vid varje dag ”om allting” men utan att Emma känner en närmare gemenskap. När jag frågar ifall hon berättat för mamma hur jobbigt hon har det svarar hon, till bådas vår förvåning, nej.

 Tripp-trall-trull: Emma upptäcker att hon känner sig som en dålig dotter till sin egen mor. Nu har hon själv fått en dotter och känner sig som en dålig mamma. Så länge Emma inte törs se detta ”känslotrassel” i ögonen blir det svårt att vara ärlig mot sig själv: Jo, hon älskar Alice men kärlek innebär inte att ALLTID älska sitt barn eller ALLTID vara en perfekt mor. Jo, hon älskar sin mor men de två har inte ALLTING gemensamt eller tycker PRECIS likadant om föräldraskap. Emma behöver hjälp att växa, från att vara dotter till att bli mamma och bli kollega med sin mor, dock inte en kopia av henne. Hon behöver vädra ut det gamla ”mamma-spöket” ur sin inre garderob.

 Vad förstår nu lilla Alice av mamma Emmas inre strider? Ingenting – och ändå anar hon något: inte vad som bokstavligen upptar mammas tankar men kanske att leendet är uppblandat med andra, omedvetna känslor. Babyn kan då reagera med att undvika mammas ögon, kanske därför att de är så svåra att förstå. Undvikandet förstärker både mammas övertygelse att hon är en dålig mor och babyns känsla av ensamhet. Därför arbetar jag gärna med både mor och barn så att de kommer samman igen till ett team. För det är väl det som föräldraskapet handlar om: att bilda ett team med sin baby och sin partner!

 Ibland kritiseras vi förälder-spädbarns-terapeuter för att skuldbelägga föräldrar. Men det stämmer inte. Vi vet idag att både föräldrarnas känslomässiga tillgänglighet, parrelationens tillstånd och babyns medfödda egenskaper kan påverka barnets senare utveckling. Om jag hade sagt till mamman ”din baby mår inte bra av din depression”, ja då skulle jag förtjäna klander. Men jag säger något helt annat: Både mor, far och baby är personligheter som reagerar på varandra. Om det nu har blivit en ”jordbävning” i mamma, och om det även blivit en fnurra på tråden mellan henne och barnet, ja varför då inte sätta igång med mor-barn-samtal? Eller, om det är pappa som mår dåligt, låta honom och babyn träffa mig gemensamt. Det är aldrig för tidigt…

 Vad göra själv?

Vad kan du då göra själv om du själv inte mår bra eller tycker att ditt barn inte gör det?

1/ KRÄV på BVC att få prata med någon som har utbildning i samtalsterapi. Jag vet att det kan låta naivt och lönlöst, men jag vill uppmana spädbarnsföräldrar att bli tuffare: ”OK, jag har blivit förälder, jag följer alla era rekommendationer – men jag mår skit och vill ha hjälp. Nu!”

2/ I väntan på denna hjälp vill jag rekommendera mitt tredje begrepp: reflektion. Föräldrar idag är splittrade: man ska vara på Instagram och FB, kvar i tjejgänget, kolla de senaste TV-serierna, sköta sitt jobb lika perfekt som förr, ha kul sex med sin partner, osv. Förutom att alla målen inte går ihop så lämnar de nästan ingen tid över för reflektion: att åka buss utan att kolla på mobilen, sitta i fönstret och titta ut, ta en promenad, ligga kvar i sängen en stund och fundera över nattens dröm. Man har visat att om mamma kan reflektera över föräldraskap och över babyn på ett rättframt sätt får barnet en tryggare anknytning. Antagligen är de mammorna inte så rädda för sina blandade känslor för barnet, och då blir barnet lugnare.

3/ Tala med barnet! Ge inte upp kontakten även om du tycker du är olämplig eller dålig som mor. För barnet är du Mamma med stort M och hen behöver hålla kontakt med dig. Pröva att med enkla ord berätta för barnet att just nu mår du inte så bra, men att du jobbar på att det ska bli bättre för er. Jag har erfarenheter av att bebisar uppmärksammar en mammas ärliga försök att komma i kontakt med barnet, oavsett hur mamman mår. Ärlighet vara längst brukar man ju säga, och det gäller även här.


Björn Salomonsson

Leg läk, psykoanalytiker, docent i barnpsykiatri.

PS Välkommen att läsa mer på www.bjornsalomonsson.se

 

Gästinlägg: Psykolog Eva Lyberg

Hanna sitter i fåtöljen i mitt mottagningsrum. Lilla Elsa, tre månader sover lugnt i hennes famn. Hon var vaken nyss, orolig efter att ha fått mat. Kanske för att magen bråkade, eller tröttheten skavde. Hanna har hållit henne nära, matat, vyssjat och småpratat lugnt med sin bebis. Vårt samtal avstannade några minuter när Hanna var helt upptagen av att lyssna in och lugna Elsa. Jag blir varm i hjärtat och känner ett lugn, en vördnad, när jag ser den lilla, nya människan så tryggt vilande i sin mammas famn.

Nu vänder Hanna tillbaka fokus till oss, till samtalet. ”Det känns som om Elsa inte tycker om mig. Hon blir så arg ibland. Skriker så högt. Jag tror hon är så besviken på mig, på att jag inte förstår vad det är som inte är bra. Jag kan inte trösta henne tillräcklig bra. Det här tänker jag på, nästan hela tiden”.

Det är som om jag har två mammor i rummet. En yttre mamma, som lyhört läser av när hennes barn signalerar oro och stress och möter upp, provar vad som kan hjälpa, hela tiden hållande barnet i trygghet, i närhet. Allt ser, för mig, välfungerande och ”normalt” ut. Jag ser hur grunden för en trygg anknytning skapas. Och så den andra, den inre mamman, som är i en annan värld. En mamma som känner sig otillräcklig, skuldtyngd, okänslig för sitt barns signaler. Som djupast inne i tänker att barnet skulle ha det bättre utan henne…

Så mörkt och märkligt kan det bli på insidan. Depressionen är som en inre demon som förvrider upplevelsen av verkligheten, ofta utan att människan det händer i förstår vad som händer.  Ångest är lätt att känna igen, ”jag har ångest”. Men depressionen kommer smygande, tar mer och mer utrymme och energi. Känslan av skam kommer som följeslagare, och med den kommer önskan att hålla sig undan, inte synas. Rädsla för att någon ser och tänker att jag inte är en bra mamma till mitt barn. Depressionen föder fram hypotesen: ”Det är något fel med mig”.  När vi har en hypotes söker vi bevis för den. Så när Elsa skriker blir det ett bevis för Hanna på att hon är en dålig mamma. Istället för att tänka att Elsa känner att något inte är bra, och eftersom hon vet att mamma brukar komma, så hon kallar på henne. Det är därför hon skriker. För att hon litar på, har erfarenhet av, att mamma finns där för henne när hon behöver.  Vilket är grunden för trygg anknytning.

Hanna och Elsa och mötet ovan är förstås ”hitte-på”, fast väldigt likt många möten jag haft med kvinnor med förlossningsdepression. Men hur blev det så här? Hos dig som är, eller varit, i detta mörka, finns ofta en stark önskan att förstå. Och ofta en känsla av ett djupt sår i själen, och i föräldra-självkänslan. Och av att ingen verkar ha sett, eller förstått. Och en rädsla för att ha skadat ditt barn, att anknytningen är skadad.

Hur kan det inte bli så här?  Tänker jag ibland, när jag vet hur många kvinnor har kämpat sig igenom en tuff förlossning med rädsla och komplikationer, tyckt att amningen blivit en börda istället för en njutning, när det sociala livet försvunnit från vardagen, när sömnbrist och det ständiga ansvaret (stor del av dagen som den enda vuxna), för bebisen skapat så djup trötthet att det blir svårt att tänka. Medan omgivningen säger ”passa på att njut, det här är den bästa tiden i ditt liv”. Medan alla nyblivna mammor i media strålar av inre lycka.

Men vem kom på tanken att ett nyfött spädbarn skulle kunna vara ett tillräckligt och stimulerande sällskap för en vuxen människa, en stor del av hennes vardag? Eller att trötthet, ensamhet och en för stor ansvarsbörda har andra effekter på nyblivna mammor än för andra människor?

Trots det inre mörkret som depressionen skapar, är det så många kvinnor som ändå klarar att ge sitt barn tillräcklig av det de behöver för att bli tryggt anknutna. Du behöver inte vara glad, påhittig, lycklig, tacksam, eller tokförälskad i din baby för att det ska ske. Du kanske undrar: vad behöver barnet, och vad är tillräckligt? Först; lita på att ditt barn säger till när det behöver något. Barnet har en medfödd och stark förmåga att sända ut anknytningssignaler (=gråt, att söka sig till dig) när det behöver. Svara barnet, så snart och så ofta du kan. Ditt svar är: ”Jag hör dig, jag är här för dig, du är viktig för mig”. Tillåt barnet att utforska sin omgivning och lita på att det säger till när det behöver komma tillbaka nära dig, till sin trygga bas. Det är grunden till den trygga anknytningen.

 

Både du och barnet behöver fler vuxna omkring er. En förälder som är den huvudsakliga ”trygga bas-stationen” för sitt barn behöver själv få tanka upp någonstans. Behöver någon som är lyhörd för hennes behov. När känslan ”just nu orkar inte jag” kommer behövs en annan vuxen där för barnet. Anknytningssystemet har utvecklats i ett flocksamhälle. Det funkade bra när vi var många som hjälptes åt. Det funkar ofta annars också, men kräver mycket mer. Så för att trygga anknytningsrelationen; se till att det ofta finns andra omkring er. Sök sällskap. Berätta om hur du mår, för några du litar på. Fler än du tror förstår och känner igen sig. Och titta på ditt barn. Signalerar din bebis när hen är orolig? Kommer du då? Orkar du inte det, för det mesta, så är det ännu viktigare att du och ditt barn har andra omkring er.

Brukar barnet utforska, vara nyfiken på sin omgivning? I så fall, bra.

Gör som barnet. Signalera till din omgivning när du är orolig och ur balans. Sök upp människor som kan stötta dig, vara till sällskap. Att ha en trygg bas att återvända till är grunden för all anknytning. Det gäller för bebisar. Det gäller för deras mammor också. Det är så naturligt och självklart fast vi, i vårt samhälle, glömmer det ibland. Nu är det hög tid att komma ihåg och hjälpas åt att skapa ett mer barn- och föräldravänligt samhälle, för oss alla.

 

Eva Lyberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Eva har samtalsmottagning och tar emot gravida och nyblivna mammor bl a förlossningsdepression: evalyberg.se

Till hösten kommer Eva erbjuda samtalsgrupper för gravida och nyblivna
mammor “Hela mammor”, där just “hela mamman” kan få komma med alla sina
tankar o känslor, och i stöd av gruppen och mig få hjälp att känna sig som
en mer “hel mamma”. Datum och info om samtalsgrupp: http://evalyberg.se/event/hela-mammor/

 

Evas Youtube-film om förlossningdepression:

https://www.youtube.com/watch?v=5W3qC0IQsgo

 

 

 

 

 

 

 

 

Gästbloggsinlägg: rosaskimrande overklighet

Krasch. Pang. Bom.

Plötsligt händer det.

Med en smäll hamnar man där under ytan. Försöker orientera sig.
Kippar efter luft. Försöker hitta styrka att simma upp igen. Letar efter var det lyser.

Varje simtag är så mycket tyngre än att röra sig på land, och allt går i slowmotion.

Försöker grabba tag i livbojen, missar, kämpar, börjar ge upp, sjunker, blir räddad, släpad upp.

Andas jag? Vågar jag öppna ögonen?

Att drabbas av förlossningsdepression kan vara som en käftsmäll. Det
kan även vara en långsam och plågsam väg neråt som du knappt
upptäcker innan det är försent.

Jag har varit med om båda.

För drygt tre år sen fick jag mitt första barn, en frisk söt liten flicka. Förlossningen var på pappret helt normal och ganska snabb, men
det var ändå det värsta jag varit med om. När hon var född kunde jag inte glädja mig åt henne, jag var bara så trött och så glad att det var över nu. Men det var det ju inte. Både förlossning och den första spädbarnstiden var så långt ifrån mina förväntningar som
det gick att komma. Det var nästan outhärdligt.

Min dotter fick kolik, hon kunde vara tröstlös, hon krävde konstant närhet, sov extremt lite och kunde bara somna med bröstet i munnen.
Jag kände mig kvävd, jag ville bara lägga ifrån mig henne, vara så långt ifrån henne som möjligt. Jag fick aldrig vila, aldrig slippa
ifrån den konstanta stressen att inte få sova, att hon kunde vakna när som helst och att hon inte skulle sluta skrika.

Efter påtryckningar från min sambo som knappt stod ut med att se mig må så dåligt, sökte jag äntligen hjälp. Jag började prata med en psykolog via BVC. Sen fick jag diagnosen förlossningsdepression av en
läkare 13 månader efter förlossningen och utskrivet antidepressiva.

Och jag blev frisk. Jag vet inte idag om det beror på medicinen, samtalen eller att jag slutade vara föräldraledig och började jobba.
Kanske var det bara tiden som läkte mig.

Ändå drabbades jag återigen av en förlossningsdepression med mitt
andra barn två och ett halvt år senare. Trots att jag nu fick ett barn
som sover mycket och är väldigt glad och nöjd. Jag trodde ju att jag
skulle känna igen alla varningstecken, att jag skulle vara beredd och söka hjälp snabbare om det skulle drabba mig igen. Men plötsligt låg jag där i sängen en söndag kväll och fick panik över tanken att
vara själv med barnen dagen efter. Jag sa rätt ut till min sambo: ”Nu orkar jag inte mer. Jag klarar inte en dag till”.

Nu är min yngsta 8 månader. Jag är sjukskriven, under medicinering igen och min sambo tvingas vara hemma på heltid och ta hand om oss allihopa. Skulden och skammen är så enormt stor. Men det får aldrig
hindra oss ifrån att sätta stopp för oss själva, att öppna upp sig och berätta för någon hur man mår, och att söka hjälp. Annars
kommer man aldrig bli frisk.

/rosaskimrandeoverklighet.blogg.se

Nyhetsmorgon 3/1-18

Den 3 januari kommer vi på Mamma till Mamma gästa Nyhetsmorgon på TV4 för att prata om förlossningsdepression/föräldradepression och organisationen Mamma till Mamma.

Bilderesultat for nyhetsmorgon

Vår blogg

Här kommer vi snart att börja blogga om allt som rör förlossningsdepression och mycket mer!