Nadjas berättelse om sin postpartumdepression med psykotiska inslag

Mitt namn är Nadja och jag är 31 år gammal. När jag fick min första son för 9 år sedan drabbades jag av en svår postpartumdepression med psykotiska inslag/ tvångstankar.

 

Nadja med gravidmage

Jag födde min son den 13 november 2012. Jag kom in den 12 november till förlossningen för igångsättning då jag gått en vecka över tiden, och jag hade tyvärr drabbats av graviditetsdiabetes så de lät mig inte gå längre över tiden än så. Jag kommer ihåg att jag kände en lättnad att det snart var över, att jag inte behövde vara gravid längre. Jag såg fram emot att se honom också, men var inte eld och lågor så som man förväntas vara.

Jag kände en viss glädje men inte den där genuina – ända in i hjärtat – glädjen!

Min graviditet hade väl varit relativt bekymmersfri förutom diabetes och foglossningar. Jag fattade nog det inte då men i efterhand har jag förstått att jag var lätt nedstämd under graviditeten också. Jag kände en viss glädje men inte den där genuina – ända in i hjärtat – glädjen! Jag trivdes inte i min situation kring graviditeten heller vilket kan ha påverkat sinnesstämningen en hel del. Samtidigt så tror jag att allt jag upplevt innan i livet hade en stor roll i mitt mående.

Jag växte upp i ett hem som präglades av våld och alkohol, och efter mina föräldrars skilsmässa levde jag med en mentalt frånvarande mamma som var vilse i sig själv efter sitt trasiga äktenskap. Men för att göra en lång historia lite kortare så kan vi återgå till förlossningen.

Jag var som sagt inne för igångsättning och nästan direkt efter undersökningen tog de hål på hinnorna,  jag kände vattnet forsa ner längs benen och kommer ihåg att jag fick en känsla av panik, jag var livrädd! Värkarna började komma och jag kommer ihåg att jag tänkte att det här kommer jag inte klara , varken fysiskt eller mentalt! Timmarna gick och jag fick en epidural vilket var en gudagåva! Men sen på kvällen så får jag informationen om att förloppet är lite långdraget,  mina värkar hade stannat av och jag öppnade mig inte mer. Ett snitt var ett bra alternativ tyckte läkaren men gav mig chansen att välja om jag ville avvakta under natten,  men hade det ej hänt något morgonen därpå skulle dem göra kejsarsnitt oavsett. Jag fick feber under natten, säkerligen på grund av lång vattenavgång. Jag fick antibiotika och la mig för att sova.

Bilden av mig själv liggandes helt naken, utblottad, utmattad och med alla slangar och sladdar liggandes på min mage kändes som att jag var i en enda stor dimma och jag minns att jag bad min mamma att skjuta mig.”

Morgonen därpå kommer en ny läkare in efter ronden och tittar på mig ungefär som att hon redan var trött på mig. “Du får inget snitt, jag kan dra ut honom med sugklocka” sa hon. Jag tittade på henne och sedan på min mamma sedan ner på mig själv. Bilden av mig själv liggandes helt naken, utblottad, utmattad, med alla slangar och sladdar liggandes på min mage kändes som att jag var i en enda stor dimma och jag minns att jag bad min mamma att skjuta mig.

Jag ska tillägga också att min son låg fel och hade fastnat med sin näsa precis vid bäckenkanten och kunde ej ta sig ner i förlossningskanalen, och denna läkare tänkte alltså ändå dra ut honom med sugklocka. Som tur var orkade min mamma föra min talan och informerade läkaren om att hon skulle hålla henne ansvarig om något hände.

“Väl inne på BB minns jag att jag tänkte att mitt liv var förstört. Vad hade jag gett mig in på? Samtidigt som jag kollade på min bebis och började känna kärlek och bygga ett band med honom.”

Efter några minuter kommer samma läkare in igen och säger att vi ska förbereda för kejsarsnitt. Jag var nära att kollapsa där och då av glädje. Allt gick bra med snittet och det jag minns att jag frågade när dem tog ut honom var om det verkligen var en pojke? Frågorna om hans mående kom senare. Väl inne på BB minns jag att jag tänkte att mitt liv var förstör. Vad hade jag gett mig in på? Samtidigt som jag kollade på min bebis och började känna kärlek och bygga ett band med honom.

Nadjas bebis ammar

Andra dagen på BB så fick pappan åka hem, jag och bebis stannade i 5 dygn. Jag började känna mig så ledsen och grät för det mesta. Jag var inte intresserad att delta i amningsundervisning eller något alls som de erbjöd på BB . Jag ville bara ligga i sängen och där låg jag och grät med min bebis i famnen.

När vi väl åkte hem mådde jag mycket bättre- Jag började känna en starkare kärlek för min bebis och allt kändes underbart och jag minns att jag tänkte att YES, nu kom det äntligen, det där som alla mammor känner! Dagarna gick och jag började känna en extrem oro. Tänk om han skulle vara sjuk och jag inte märker nåt? Tänk om han dör? Tänk om… tänk om.. tänk om…

Jag kollade hela tiden hans andning och att han var okej. Lyckan som jag hade börjat känna hade förvandlats till ångest och oro för allt som kunde hända och jag sov inte heller superbra på nätterna då jag helammade, så jag var den som alltid tog bebis varje natt.

“Efter c:a en vecka kom det som ett brev på posten, tankarna om att jag skulle skada min son.”

En kväll när min son låg och sov och pappan var på jobbet så satt jag och skrollade runt på Youtube. Då kom jag in på ett videoklipp om en mamma som hade mördat sina barn, där kvinnan hade en historia av psykisk ohälsa och hade nu drabbats av en förlossningspsykos. Efter att ha sett detta klippet kunde jag inte riktigt släppa vad det var jag hade sett. Jag minns att jag tyckte det var så fruktansvärt och hur kunde man göra så mot sina barn?!

Efter c:a en vecka kom det som ett brev på posten, tankarna om att jag skulle skada min son. Jag nästan planerade i mitt huvud att jag skulle göra det, samtidigt fattade jag att något var väldigt fel. Jag grät hysteriskt och jag skämdes och trodde jag hade tappat det totalt, och ångesten och rädslan var inte av denna värld, men jag försökte ändå vara nära min son och jag ammade honom.

En kväll satt jag i köket och ammade min son och jag tittade på honom och våra blickar möttes, då upplevde jag det som att han förmedlade till mig att jag skulle döda honom. Nu fick det va nog tänkte jag, jag fattade alltså att detta var fel, hur kunde jag ens reflektera över vad som var rätt och fel i detta läge?

“Lägg in mig! vädjade jag. Lägg in mig innan jag tappar kontrollen.”

Jag bad min sons pappa att packa väskorna och skjutsa mig till psykakuten, väl därinne tyckte dom att jag skulle avvakta under natten och försöka få lite vila men återkomma dagen därpå, och jag ifrågasatte hur dem resonerar när de säger att jag ska vila? jag har tankar på att skada min egen son, jag mår så otroligt dålig. “Lägg in mig! vädjade jag. Lägg in mig innan jag tappar kontrollen.”

Dem lade in mig den natten på avdelningen, jag sa hejdå till min son som satt i sin bilbarnstol. Jag tog upp honom och kramade om honom och sa att mamma kommer hem snart igen, va en snäll kille! Tårarna forsade ner för mina kinder och jag ville hålla honom för alltid men vi fick skiljas åt där och då och hans pappa tog med honom hem. Jag stog kvar i korridoren och tittade när dem gick iväg och jag minns att jag tänkte att stackars min son som har en sån sjuk mamma, varför just han, eller jag, eller vi?

Jag fick komma in på mitt rum, där fanns en säng, ett bord, en stol och smala fönster med galler. På toaletten var spegeln utbytt mot något annat material som man kunde spegla sig i , antagligen för att man inte skulle kunna skada sig. Det fanns inget duschdraperi heller , just av samma anledning , för att ej kunna skada sig eller hänga sig.

“Där stod jag mellan två sköterskor med händerna i luften och drogs åt höger och vänster med den tommaste blicken man kan tänka sig. Jag var tom. När dem gick så gick jag in på toaletten och kollade mig i spegeln med bandaget runt brösten, och jag tänkte att om det är såhär livet ska se ut nu så kommer jag att ta mitt liv.”

Sköterskorna kom in till mig och gav mig min medicin samt en tablett som skulle få mjölkproduktionen att stanna av, dem lindade mina bröst och dem drog och slet och spände och en utav dem tittade på mig och sa “det är helt normalt att ha lite konstiga tankar när man är trött “. och jag kände bara hur jag inte ens orkade reagera på hennes otroliga dumma kommentar. Där stod jag mellan två sköterskor med händerna i luften och drogs åt höger och vänster med den tommaste blicken man kan tänka sig. Jag var tom.

När dem gick så gick jag in på toaletten och kollade mig i spegeln med bandaget runt brösten och jag tänkte att om det är såhär livet ska se ut nu så kommer jag att ta mitt liv. När jag varit inlagd ett tag och medicineringen inte hade börjat hjälpa bestämde man sig för att prova nya mediciner, och såhär höll det på. Jag träffade läkare efter läkare som bytte mediciner var och varannan vecka, och någon samtalskontakt fick jag inte heller. Det hade jag verkligen behövt då och jag hade behövt att få vara mer med min son, för trots depression och konstiga tankar så behövde vi bygga på våran anknytning till varandra.

Jag medicinerades med antipsykotiska samt antidepressiva mediciner, men konstigt nog mådde jag inte bättre och jag började själv ifrågasätta min medicinering. Jag fick fortfarande heller ingen samtalshjälp.

Efter några veckors tid fick jag så kallade permissioner. Så sjukt det låter nu i efterhand, att jag fick permission för att åka och träffa min son? Hur som helst så åkte jag hem men jag kände bara panikångesten krypa inpå mig så fort jag närmade mig huset, jag ville inte kliva innanför dörren till den lägenhet där allt hade börjat och framförallt inte till min son då jag fortfarande inte litade på mig själv och jag ville skydda honom till varje pris. Dem flesta permissionerna slutade tyvärr med att jag fick åka tillbaka till avdelningen på grund av min svåra ångest och panik.

I allt det här kaoset så förlorade självklart min son sin anknytning till mig som mamma och det var det allra värsta för mig , jag kände sådan otrolig skuld och skam, tänk om han kände på sig att jag inte var där för honom? Skulle han glömma bort mig nu?

Nadja och hennes nyfödda son

Jag fick tillslut ECT behandlingar som faktiskt blev min räddning, plus att jag fick en samtalskontakt efter mina behandlingar, där min psykolog sa att det var tvångstankar jag drabbats av i samband med depressionen. De var osäkra på om jag hade haft en mindre psykos, det var oklart eftersom jag var väl medveten om att mina tankar inte var normala. Jag började en behandling som kallas för KBT (Kognitiv beteendeterapi) och jag började vara mer hemma och fick öva på att vara nära min son i köket när jag lagade mat och höll på med knivar och andra köksredskap som jag innan hade sett som ett potentiellt mordvapen. Ja, det låter helt sjukt men jag hade tankar på att skada eller ännu värre.

Jag började sakta sakta se ett ljus någonstans i slutet på tunneln och jag tänkte “Är det här sant? Håller jag på att bli frisk nu?” Jag kunde inte tro det.

“Idag har jag fortfarande viss ångestproblematik och tvångstankar. De kommer tyvärr få följa mig resten av mitt liv men efter mina KBT behandlingar så har jag hittat ett sätt att hantera dem, är idag medicinfri och har sammanlagt 3 pojkar.”

Jag separerade från min sons pappa 2 år efter att jag fick min depression, då jag kände att efter vad jag varit med om ska jag göra saker som gör mig lycklig och som jag mår bra utav, och dessvärre mådde jag ej bra i min dåvarande relation. Fick egen lägenhet och började ha min son varannan vecka, jag hade hittat tillbaka till livet

Idag har jag fortfarande viss ångestproblematik och tvångstankar. De kommer tyvärr få följa mig resten av mitt liv men efter mina KBT behandlingar så har jag hittat ett sätt att hantera dem, är idag medicinfri och har sammanlagt 3 pojkar.

Jag vågade bli mamma igen efter det jag gick igenom. Jag var såklart livrädd och helt smärtfritt var det inte efter förlossningarna. Jag hade otroligt mycket ångest och var hela tiden rädd att  falla tillbaka in i en depression, men jag såg till att ha samtalskontakt samt att min barnmorska som jag hade vid de två senaste graviditeterna visste allt som hade hänt och hon stöttade mig otroligt mycket. En stor eloge till henne! Hade även en kontakt hos spädbarnsenheten som kom på hembesök en gång i veckan för att se hur jag mådde, men det hade jag endast efter min andra förlossning, vid tredje behövdes det inte.

Jag har däremot gått KBT efter varje förlossning just på grund utav att ångesten och tvångstankarna alltid blivit värre efter förlossningarna.

“Mitt råd till dig som befinner dig i samma situation som jag gjorde är att våga be om hjälp. Även om jag inte fick den hjälpen jag hade behövt från början så tveka inte. Skäms aldrig för detta är inget du valt själv och det går att ta sig igenom det”

Idag mår jag bra. Min äldsta son fyller 9 år och han är hela mitt liv precis som hans småbröder, jag studerar till undersköterska och gör saker som förgyller min vardag, sånt som jag tycker om och gör mig glad. Mitt råd till dig som befinner dig i samma situation som jag gjorde är att våga be om hjälp. Även om jag inte fick den hjälpen jag hade behövt från början så tveka inte. Skäms aldrig för detta är inget du valt själv och det går att ta sig igenom det. Jag är ett perfekt exempel på att det går.

Träffa susanne – en medmamma i organisationen

Porträtt på Susanne 

Hej Susanne, berätta lite om dig själv – vem är du?

Jag är 57 år, trygg, målmedveten och på en plats i livet där jag trivs fantastiskt bra. Jag har man och två vuxna barn, dessutom har vi två barnbarn, 5 år och 1 månad. Mycket av min tid ägnar jag åt härliga skogspromenader med vår Boxertik Tilda. Jag arbetar som tågvärd, drömyrket när man som jag, tycker om att träffa och prata med andra människor.

Hur länge har du varit engagerad som medmamma?

Jag har varit medmamma sedan december 2020 med ett kortare uppehåll.

Hur mycket tid lägger du ungefär i veckan på arbetet?

Det varierar väldigt. Just nu ca: 5 timmar men oftast ca: 2-3 timmar.

Vad är dina egna erfarenheter av perinatal psykisk ohälsa?

Jag fick en depression efter att vi fick vårt första barn. Förlossningen var väldigt lång och svår, vår son var livlös när han kom ut och allt var ett kaos. Jag fick en chock av upplevelsen och en identitetskris efteråt. Det är lätt att tappa bort sig själv på vägen.

Vad är det bästa med att vara medmamma?

Det bästa är utan tvekan att få möjlighet att stötta alla fina mammor, pappor och anhöriga som skriver till oss. Kan jag göra livet lite lättare för en enda människa så var min upplevelse värd det.

Vad tror du är den viktigaste egenskapen att ha om man vill bli medmamma?

Man måste självklart vara empatisk, lyssnande och inte dömande.
Jag tror det kan vara en stor fördel att man själv kommit ut på andra sidan, lämnat sin egen psykiska ohälsa bakom sig och sedan kunna ta med sig erfarenheterna som något positivt på vägen.

Vad skulle du vilja säga till den som funderar på att kanske ansöka men är osäker på om man klarar det?

Jag säger bara…..gör det! du kommer inte att ångra dig. Känner du att du har erfarenheter som skulle kunna få någon annan att må bättre, då är det rätt. Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon. I Mamma till mamma, stöttar man mammor eller anhöriga med den typen av problem som man känner sig bekväm med, då blir det som bäst.

Och vad skulle du vilja säga till den som funderar på att söka stöd av en medmamma, men kanske tvekar?

Skriv till oss, vi finns här för att vi förstår, vi bryr oss om, och vi kan tillsammans försöka hitta en väg för att må bättre. Det är en stor omställning att få barn och det finns inga känslor som är fel, dom är bara olika.

Sist men inte minst, vad tror du är den allra viktigaste faktorn för ett tillfrisknade hos den förälder som drabbats?

Det viktigaste är att få avlastning, så att man får sova och får möjlighet till egentid.

 

“Det var ibland som att leva i två parallella värdlar” – julias berättelse om sin förlossningsdepression

“Graviditeten blev för mig långa och svåra månader som bitvis kändes som en omöjlig uppgift att klara av.”

Hela graviditeten hade jag ett illamående med kräkningar som vägrade att släppa och jag mådde fruktansvärt dåligt,både fysiskt och psykiskt. Allt det jobbiga började i graviditetsvecka 5 och slutade med igångsättning i vecka 38. Tidigt i graviditeten blev jag diagnostiserad med ett tillstånd som kallas Hyperemesis gravidarum (HG), det är en svår form av illamående och kräkningar som ofta leder till påverkat allmäntillstånd, viktnedgång och uttorkning. HG för mig innebar kräkningar, ett konstant illamående, feberkänsla, yrsel, ångest, nedstämdhet, en fruktansvärd trötthet, huvudvärk, skuldkänslor, rädsla och existentiell ångest.

En bild från kvinnokliniken

I min sjätte graviditetsvecka blev jag för första gången inlagd på kvinnokliniken. Då hade illamående och kräkningar pågått i ungefär en vecka. Från ingenstans började jag att kräkas. Jag kräktes och kräktes och all min aptit försvann. Efter flera dagar utan mat och bara lite vätska trodde jag att jag var allvarligt sjuk. Jag hade mycket orostankar kring hur ett litet liv skulle kunna växa inom mig under de här omständigheterna. Jag förstod inte hur det skulle gå till. Om inte jag får i mig näring hur ska då ett barn kunna växa?

Sköterskan som mötte upp mig på avdelningen erbjöd en rullstol och jag fick lämna prover. Jag skulle få stanna över natten och få dropp. Infarten lyckades de sätta på det sjunde försöket, jag var uttorkad sa de. Jag har svaga minnesbilder från den här dagen. Jag grät, frös, och minns att jag kände mig illa till mods över att behöva sova med dropp. Jag minns att jag försökte samla ihop mina tankar. En oro fanns över vad som höll på att hända? Var det någon fara för graviditeten att min kropp var så svag?

 “Så fort jag försökte äta eller dricka drog det igång en vev av illamående i hela mitt bröst” 

Jag fick komma hem dagen efter med läkemedel utskrivna och rådet att äta det som går men att framför allt att försöka få i mig vätska. Det gick inte alls. Jag fick definitivt inte i mig mat och knappt någon vätska. Så fort jag försökte äta eller dricka drog det i gång en vev av illamående i hela mitt bröst. Ett konstant illamående som stegrade så fort jag stoppade något i munnen. Annat jag undvek var lukter. Särskilt kaffe och vitlök. Jag minns en natt när jag vaknade och kände att allt luktade vitlök, min man hade ätit en kebabrulle kvällen innan och hans andedräkt fick mig att kräkas rakt ut där mitt i natten. Det var hans sista kebabrulle på hela graviditeten och kaffet fick han dricka ute i förrådet.

En dag när jag satt i duschen och försökte tvätta håret kräktes jag rakt ut. Kaffelukten från köket hade letat sig in i badrummet där jag satt. Allt möjligt triggade mina kräkningar. Jag hade alltid en hink eller påse som stod nedanför sängen eller i väskan. Jag var alltid beredd. Ofta kräktes jag, ibland inte. Ibland var det bara hulkningar som aldrig ville sluta. Flera i rad som tog över hela min kropp. Det fanns inget slut, det var bara att vänta ut eländet och försöka andas.

I slutet av graviditetsvecka 7 var jag tillbaka på sjukhuset, akut-inläggning igen. Uttorkad, svag och väldigt skör. Jag grät utan stopp när jag kom in på rummet på avdelningen. Sköterskan sa några tröstande ord om att jag såg helt slut ut och att de nu skulle ta hand om mig. Jag fick återigen dropp och läkemedel och näringsdryck skrevs ut på recept av en dietist. Det planerades för en till inläggning med dropp innan jag fick åka hem dagen efter. Jag skulle komma tillbaka om fyra dagar. Dagarna gick och jag fick komma in som planerat en tredje gång för att få dropp. Jag sov mest den dagen och fick åka hem på kvällen. Jag var nu framme vid min nionde graviditetsvecka och kunde konstatera att jag haft en tuff början på graviditeten. Läkarnas ord snurrade i huvudet, ”för de allra flesta släpper illamåendet runt vecka 12 och för de som har riktigt otur kan det hålla i sig till runt vecka 20”. Det var ord som skulle visa sig inte gällde mig.

Resten av min graviditet fortsatte på samma sätt. Jag åt max dos av de mediciner som fanns att få, åkte in vid behov för att fylla på med dropp och däremellan försökte jag dricka näringsdrycker och få i mig det som gick. Blåbärssoppan var min bästa vän. Jag försökte kämpa på hemma med att få i mig vad som helst. Min man lagade mat efter nya recept och vi provade allt. Men ingenting fungerade. Varje dag var en kamp och efter ett par dagar hemma utan dropp slutade det alltid med akut-inläggning. Det sista jag ville var att vara ensam på sjukhuset. Det var en pågående pandemi och totalt besöksförbud. Runt graviditetsvecka 22 fick jag träffa en fantastisk läkare. Hon var ärlig och realistisk och en väldigt varm person. Hon trodde inte på en vändning sa hon. Läkaren sa att vi nu behövde tänka långsiktigt inför stundande förlossning och att jag därför kontinuerligt skulle behöva få dropp. Jag skulle inte behöva kämpa mer än vad jag redan gjorde. Det kändes så fint att bli sedd av henne, hon förstod hur jag kämpade och ville hjälpa mig. Därefter åkte jag in på kontinuerliga dropp 2 gånger i veckan ända fram till förlossningen. Det kändes bra att vi nu hade en långsiktig plan.

“Jag mötte även en hel del personal, framför allt manliga läkare och sköterskor som totalt misslyckades med sin uppgift. Som uttryckte att graviditet minsann inte är något sjukdomstillstånd, och som hade vassa uppmaningar om att jag inte skulle glömma bort att vicka på tårna där jag låg så att jag inte fick blodpropp, som vägrade lyssna till vilken storlek på nålen jag behövde för att lyckas sätta infarten.”

Under min graviditet mötte jag väldigt många olika vårdpersonal. Så många fantastiska människor som med enkla medel kunde göra min dag. Att lägga en hand på min axel, lyssna, säga några stärkande ord, ta sig tid att möta min blick. Jag mötte även en hel del personal, framför allt manliga läkare och sköterskor som totalt misslyckades med sin uppgift. Som uttryckte att graviditet minsann inte är något sjukdomstillstånd, som hade vassa uppmaningar om att jag inte skulle glömma bort att vicka på tårna där jag låg så att jag inte fick blodpropp, som vägrade lyssna till vilken storlek på nålen jag behövde för att lyckas sätta infarten.

Det var i slutet av graviditeten och vi hade då under flera veckor diskuterat alternativet för mig att kunna få en fast infart i stället, en PICC-line. Anledningen var att jag så ofta behövde få infart för att få dropp och jag var svårstucken på grund av uttorkning. Det var en ny läkare varje gång och de alla tyckte olika huruvida PICC-line var en bra idé eller inte. Sista ordet hade en manlig otrevlig läkare som nekade mig det, till följd av risk för infektion. Jag minns att det beslutet kändes fruktansvärt. Det var psykiskt betungande att utstå alla försök till att sätta infart, ofta krävdes många försök. Tanken på att droppet var det som skulle få mig att orka fram till förlossningen var hemsk.

Att kämpa på hemma med maten var lönlöst, jag visste att det skulle sluta med dropp och infart ändå. Därför var beskedet om att inte få en PICC-line väldigt jobbigt eftersom det innebar att jag skulle behöva bli stucken onödigt många gånger till innan graviditeten var över. Att inte ha kontroll var en fruktansvärd känsla. Jag var så färdig med allt vad gällde sjukhus, nålar, droppställningar, uppmaningar om att försöka äta, sterila handskar och munskydd som stängde ute all mänsklig kontakt och värme. Jag minns särskilt en sköterska som ofta hade nya idéer om vad jag skulle kunna prova äta från sjukhusmenyn. Bara namnet omelett och Janssons frestelse fick det att vända sig i magen. Sköterskans idéer precis som alla goda husmors-tips jag fått från omgivningen har såklart bara sagts i bästa välmening men stundtals har det känts som ett hån. ”Ja jag har provat att äta kex innan jag kliver upp på morgonen och det får mig att vilja kräkas rakt ut” ville jag skrika.

“Jag hade dagar då jag grät hejdlöst”

Min psykiska hälsa var på bristningsgränsen flera gånger under dessa långa månader. Jag hade dagar då jag grät hejdlöst. Grät av rädsla, oro och ensamhet. Jag kände mig i perioder inte lyssnad på och bortviftad som en fluga. Stundtals kändes det som att jag bara försökte överleva och hålla huvudet ovanför ytan. Det brast några gånger när jag upplevde arrogant bemötande och jag bet ifrån ordentligt till en manlig läkare. Jag var så trött och arg. Tidigt i graviditeten fick jag träffa en mödravårdspsykolog. En viktig person som fanns som stöd för mig i mina värsta stunder. Vi pratade mycket om min oro, för mig själv och min oro för barnet. Oro för att min kropp inte skulle orka hela vägen. Oro för att barnet inte skulle klara sig. Oro för att inte ha tillräckligt med ork när förlossningen närmade sig.

Min sista dag som gravid började med ett beslut om att sätta i gång förlossningen, det bästa beslut vi tillsammans kunnat ta. Min kropp och själ var helt slut, energi-depåerna uttömda och jag kände att gränsen var nådd. Jag orkade inte kämpa en dag till, bebisen skulle ut och det var det enda jag var inställd på. Jag fick vara ensam större delen av min förlossning på grund av pågående pandemi. Jag låg inlagd på en avdelning alldeles intill förlossningsavdelningen när jag sattes i gång, efter ca 10 timmar med värkar hade mitt vatten gått och jag skulle skjutsas ner till förlossningsavdelningen. Först då fick min man komma dit. Två timmar senare var han född, vårt lilla barn hade kommit till världen. Graviditeten var över och illamåendet som bortblåst. Jag överlevde. Han överlevde.

Julia och hennes son

Strax efter förlossningen började jag känna hopp. Hopp om att jag nu skulle få börja må bra igen. Jag kände positiva känslor och var glad. Jag hade fått min aptit tillbaka, både på livet och på maten. Men det fanns andra tankar som också gnagde. Jag hade inte hunnit reflektera så mycket under graviditeten kring vad min nya roll som mamma skulle innebära. Det hade inte funnits ork eller tid att fokusera på föräldraskapet. Jag hade haft fullt upp med att ta hand om mig själv och när jag insåg att uppgiften nu låg framför mina fötter så blev jag skrämd.

“Hur skulle jag kunna ta hand om en liten människa

samtidigt som jag själv skulle hinna läka?”

Att bli mamma är att få en ny stor uppgift i livet. För mig kändes uppgiften plötsligt övermäktig, som ett jättestort ansvar som sköljde över från en stund till en annan. Jag som själv varit sjuk under lång tid behövde nu tid för återhämtning vet jag att jag tänkte. Hur skulle jag kunna ta hand om en liten människa samtidigt som jag själv skulle hinna läka? Jag tänkte samtidigt att de tankarna var förbjudna och ingenting som det fanns utrymme för just nu. Jag ville inte ens närma mig tanken på att må mer dåligt. Nu fick det räcka. Nu skulle fokus ligga på amningen och med tiden skulle allt kännas lättare försökte jag intala mig. Amningen var tuff. Min son ville amma ofta och länge. Jag kände mig låst och trött men det spelade ingen roll. Alla är trötta tänkte jag. Det enda som fick styra var dessa ord jag fått till mig ”bröstmjölk är det bästa för barnet”. En hemsk tanke som ofta återkom var ”eftersom jag inte kunnat ge honom bra näring under graviditeten skulle han i alla fall få min bröstmjölk”, jag pressade mig och bestämde mig för att kämpa på med amningen de första tre månaderna. I mina tankar skulle jag få tid för återhämtning längre fram.

Tanken om att jag inte behövdes återkom ofta. Att min man skulle kunna göra ett minst lika bra jobb även om jag inte var en del av vår familj. På frågan om vad som var det bästa med att ha blivit mamma kunde jag inte svara. För mig var det bara svårt. Jag vet att jag hade mycket orostankar om att någonting skulle kunna skada mitt barn och tänk om det skulle vara jag? Rena katastroftankar som gjorde mig rädd. Jag kontrollerade vartenda andetag han tog och rädslan för att hans näsa skulle täppas igen vid amning var enorm. Särskilt på nätterna när jag var som tröttast. Jag hade haft ett par sömnlösa nätter i rad och kände mig totalt ur balans. Jag försökte själv söka svar på varför jag mådde som jag gjorde. Jag förstod att jag inte mådde bra men förstod inte hur jag skulle kunna må bättre.

“Min intention med samtalet var att få råd kring hur jag kunde sluta amma på bästa sätt. Ungefär tre månader hade nu gått och jag stod inte ut med att amma en dag till.

Hennes råd var att jag skulle fortsätta amma, om några månader skulle barnet äta mer varierat och amningen skulle då kännas lättare sa hon. Det var det sämsta råd jag kunnat få.”

Jag ringde BVC någon av dessa dagar och fick prata med en sköterska. Min intention med samtalet var att få råd kring hur jag kunde sluta amma på bästa sätt. Ungefär tre månader hade nu gått och jag stod inte ut med att amma en dag till. Hennes råd var att jag skulle fortsätta amma, om några månader skulle barnet äta mer varierat och amningen skulle då kännas lättare sa hon. Det var det sämsta råd jag kunnat få. Jag kände mig så låst i situationen och natten därpå sköljde en ångest över mig som jag inte längre stod ut med och inte kunde hantera. Mitt i natten lyfte jag därför luren och ringde till doktor.se. En vänlig röst på andra sidan svarade och frågade hur jag ätit och sovit de senaste dygnen. ”Jag har inte ätit för att jag mår illa, och jag vet inte hur mycket jag har sovit” svarade jag. Hennes frågor fortsatte och på frågan om jag känner livsglädje svarade jag någonting i stil med att, ”jag har tänkt tanken hur det skulle vara om jag inte längre fanns”. Hon förstod allvaret och höll min hand den natten i telefonen. Hon vägledde mig till kylskåpet för att få i mig lite yoghurt och sedan hela vägen tills att min svärfar kom och skjutsade mig till psykakuten.

 “Problemet var bara att ingen förstod. Inte heller jag. Jag svamlade om högt och lågt,

fick raseriutbrott när ingen förstod vad jag menade och var livrädd inombords.

Jag har stora minnesluckor från de här mest intensiva veckorna och har fått det mesta återberättat för mig.”

Klockan var runt fyra på morgonen när vi klev in genom dörrarna på sjukhuset. Jag var livrädd. Jag visste och kände att någonting inte stod rätt till men jag förstod inte vad. Efter ett tre timmar långt samtal senare med en skötare fick jag åka hem. Jag fick rådet att prata med min familj om hur jag kände, så skulle allt bli bättre sa han. Jag fick inte träffa någon läkare eftersom han tyckte att jag var ”för reko”. Han sa också att om jag inte hade några självmordsplaner så kunde jag vänta ut helgen och kontakta BVC på måndag. Skönt tänkte jag, då åker jag hem nu och berättar allt som pågår i mitt huvud så ska det nog bli bättre. Problemet var bara att ingen förstod. Inte heller jag. Jag svamlade om högt och lågt, fick raseriutbrott när ingen förstod vad jag menade och var livrädd inombords. Jag har stora minnesluckor från de här mest intensiva veckorna och har fått det mesta återberättat för mig. Min familj kände inte igen mig. Jag var rädd för precis allting och förvrängde det jag hörde och det som vi pratade om. Jag minns väl att jag hade en stark känsla av att någonting hemskt snart skulle hända. När kvällarna kom varvade jag i gång och kunde inte sova. Jag blev misstänksam och hade en stark oro för att det fanns otrohetsaffärer i min familj, att min mamma var sjuk och att det var henne psykiatrin ville komma i kontakt med. Inte mig. Jag kände mig övervakad och ville kontrollera minsta lilla läkemedel som min familj gav mig.

Min familj hade dagligen telefonkontakt med psykiatrin för att få vägledning och råd. Men råden de fick var knappa, det fanns ingenting mer sjukvården kunde göra förutom att uppmana till att vi kunde komma tillbaka om det skulle bli värre. Och det blev det. Inom loppet av en vecka besökte jag tillsammans med min familj psykakuten fyra gånger, vi var även på vårdcentralen vid ett tillfälle. Alla läkare som jag fick träffa ställde diagnosen förlossningsdepression, en läkare tyckte sig ana gränspsykotiska symtom. Jag gjorde kopplingar mellan att larmet på sjukhuset gick och att det gällde en patient i väntrummet. Att jag var någon slags länk mellan allt. Jag var vettskrämd. Jag hade väldigt svårt att sätta ord på allt som jag upplevde. Det var ibland som att leva i två parallella världar. Jag fick läkemedel mot sömnsvårigheter, depression och en hel del vid behovs mediciner som skulle dämpa min ångest. På vårdcentralen fick jag även lämna blodprov för att undersöka om jag hade brist på några ämnen i kroppen efter min tuffa graviditet. Det visade sig att jag hade brist på både B12 och folsyra.

Den här tuffa månaden, den värsta i mitt liv, bodde vi hemma hos våra familjer. Vi fick hjälp och stöd med allt i vardagen. Målet var att kunna flytta hem till vårt eget så snart jag mådde bättre, men vi lät det ta tid. Min man lämnade aldrig min sida under denna tid. Vårt barn togs om hand av våra familjer medan vi fokuserade på att försöka sova, ta promenader, äta mat, ta läkemedel och vila. Vi var helt slut båda två. Vid en uppföljning på vårdcentralen någon vecka senare fick jag träffa en kvinnlig läkare som jag kände igen, vi hade träffats i samband med min graviditet. Hon tog sig tid och ville lyssna. Jag försökte då med lite perspektiv på de senaste veckornas kaos förklara hur jag upplevt allt och hur jag mådde nu. Hon skrev direkt en remiss till öppenvården och lovade att förmedla att remissen bör ses över så snart som möjligt. Hon nämnde även kort att den tablett jag fått utskriven mot depression inte längre användes mot det. Hon menade att det fanns bättre alternativ men ville inte göra någon läkemedelsjustering eftersom öppenvården då skulle kunna göra avslag på remissen. Det stressade mig. Hade jag fel läkemedelsbehandling kanske allt skulle bli värre? Jag mådde väldigt dåligt om dagarna, hade stark ångest, oroskänsla i magen, hjärtklappning, en fruktansvärd spänningshuvudvärk, kände mig spänd i kroppen, nedstämd och ibland likgiltig, det susade i mina öron och jag var helt slut. Mina tankar var splittrade. Många tankar på tidigare svåra upplevelser i mitt liv återkom ofta och ångesten gnagde inom mig.

Det är ett stort steg att ta, det där första steget.

Att våga erkänna för sig själv och högt för någon annan

att ”jag behöver hjälp”.

Kallelsen till öppenvården kom per post några dagar senare. Det var en kallelse om en månad och jag kände inte att jag kunde vänta. Jag stod inte ut i min egen kropp. Det är ett stort steg att ta, det där första steget. Att våga erkänna för sig själv och högt för någon annan att ”jag behöver hjälp”. Men vem vänder man sig till när psykiatrin, de som utifrån utbildning och erfarenhet ska förstå psykisk ohälsa säger att man är för reko för att må dåligt? När man inser att ingen möter upp i det svåra, att det inte alls finns någon hjälp att få? Man klandrar sig själv och ångesten och skammen blir ännu större. Jag förväntas klara av det här på egen hand men det gör jag inte, livet kändes övermäktigt.

Min mamma är en kvinna med handlingskraft, en kvinna som kliver fram när saker och ting ställs på sin spets. Hon tog därför kontakt med ledningen och ansvariga politiker inom vår region och frågade vad det är som händer. Varför fick vi inte den hjälp vi behövde och vart finns stödet när man behöver det som allra mest frågade hon. Hon har beskrivit situationen som den värsta ångest hon sett hos en människa, hon såg hur jag plågades och förstod hur viktigt det var att få rätt hjälp. Ledningen beklagade och ordnade en tidigare tid till öppenvården och uppmanade samtidigt till att åka till psykakuten igen för att den här gången få träffa en bra läkare som var i tjänst just då, för att få snabb hjälp. Jag lyssnade och följde med mamma dit. Jag bestämde mig där och då för att försöka ha tillit till denna läkare. Jag skulle berätta allt som jag upplevde och kände. Det fick bära eller brista. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag var jätterädd för att berätta, rädd att någon skulle ta mitt barn ifrån mig. Rädd för att bli missförstådd eller bortviftad ännu en gång.

När jag kom dit (för femte gången denna tuffa tid) fick jag träffa en fantastisk läkare, Jennifer. Hon var varm, lyssnade och ställde bra frågor som jag kunde svara på. Efter ett långt samtal sa hon, ”Julia, du behöver få sova, du behöver få äta och få gråta. Kan du låta oss få ta hand om dig några dagar? Jag lovar dig att vi kan göra underverk om du bara ger mig några få dagar”. Jag grät och förstod att det här kunde bli en vändning. Jag var rädd för att vara på sjukhuset och framför allt på en psykiatrisk avdelning, det kändes obehagligt att vårdas med andra som mådde psykiskt dåligt. Men det andra vägde över, det hade varit en tuff månad med mycket ångest, oro, stark rädsla för nästan allt och väldigt lite sömn. Det var dags att ta emot hjälpen som erbjöds. Om alternativet var att åka hem och fortsätta må så här såg jag inget annat val än att stanna. Vi beslutade tillsammans att inläggning var det bästa just nu, ett steg i rätt riktning på resan med målet att må bra igen. Jag skulle stanna för att bli mig själv igen, för att orka vara mamma. Och jag fick åka hem när jag ville. Det här beslutet kom att bli början på slutet av denna tuffa tid.

Med gråten i halsen och ögonen tårfyllda vädjade hon till de två personerna som skulle leda mig till avdelningen, ”Ta nu hand om min Julia, hon är det finaste jag har.”

Min mamma som så tryggt satt och väntade i vänthallen såg alldeles förtvivlad och sorgsen ut när jag kom ut från läkarsamtalet. Läkaren Jennifer hade redan meddelat henne att jag skulle läggas in och när jag mötte min mammas blick kunde jag bakom hennes tårar också utläsa en lättnad. Hon var lättad över att jag tagit beslutet tillsammans med läkaren och instämde varmt och kärleksfullt i att det här var det bästa för mig just nu. Jag var värd att må bra sa hon och jag skulle ta tiden som nu gavs till att återhämta mig och se det som en investering i mig själv. Jag kramade mamma hejdå med tårar i ögonen. Med gråten i halsen och ögonen tårfyllda vädjade hon till de två personerna som skulle leda mig till avdelningen, ”Ta nu hand om min Julia, hon är det finaste jag har”. När vi kom till avdelningen gick de två personerna igenom mina saker. Jag hade en öppnad festis-flaska som jag fick dricka upp och vassa föremål såsom mina nycklar låstes in i ett skåp. Jag fick en bra känsla för de båda och frågade hur länge de hade jobbat här, 1 år respektive 9 år svarade de och jag kände en lättnad. De visste vad de gjorde och jag valde att känna tillit. Det här skulle bli bra.

Väl på avdelningen fick jag träffa fantastisk personal. Första natten sov jag 14 timmar i sträck. Dagen efter kom sjuksköterskan som arbetade fram till mig. ”Carola heter jag” sa hon och jag förstod snabbt att det här var en kvinna med erfarenhet. Allt som Carola sa träffade rakt i mitt hjärta och jag förstod att jag hade kommit rätt. Jag bara grät medan Carola förklarade för mig att allt som jag känner är helt normalt. ”Förlossningsdepression är vanligare än man tror, dessvärre är det inte så många som pratar om det” sa Carola med en vänlig och varm röst. Du är modig som är här Julia sa hon, och jag kände hennes stöd. Jag hade kommit rätt. Det var här jag skulle få tid för vila ett par dagar och få ordentligt med sömn. Snart skulle jag kunna återvända hem till min älskade son och man, starkare än någonsin. Jag var inskriven en vecka innan jag bestämde mig för att åka hem. Den här veckan rymde väldigt mycket. Jag sov i snitt 12 timmar per natt, åt massor av mat och fika, på helgen tittade vi på film och åt chips och jag hade en fantastisk rumskompis som var i ungefär samma ålder som jag. Jag fick rensa i rabatter, gå förbi BB och förlossningen som en KBT-övning, måla, lägga hårinpackning, lyssna på ljudböcker, promenera och prata med utbildad personal. Den här veckan stärkte mitt självförtroende och min självkänsla som människa och mamma. Det är en vecka som jag ser tillbaka på med värme. Ett slags på-nytt-födelse.

“Om en nybliven mamma dyker upp på psykakuten mitt i natten måste det finnas människor som är redo att ta emot”

Under mitt utskrivningssamtal sa jag så här till läkarna ”kom ihåg att ni har ett livsviktigt uppdrag, ni är riktiga stjärnor som ägnar er åt det här”. För det har de verkligen, ett livsviktigt uppdrag. Kanske det viktigaste uppdraget av alla. Uppdraget att möta människor med psykisk ohälsa. Ett uppdrag som kräver en stor medmänsklighet, närvaro och kompetens. Om en nybliven mamma dyker upp på psykakuten mitt i natten måste det finnas människor som är redo att ta emot. Handplockade eldsjälar som vill lyssna, ställa frågor och förstå. Som ser skammen och skulden bakom orden. De som kan lägga ihop 1 plus 1 och förstå det som jag själv inte förstod.

 

“Men lilla gumman, hur mår du?” – alexandras berättelse om sin förlossningspsykos

“9 dagar efter BF föddes min son Theodor. Halv sex på morgonen kom första värken och 22.00 kom han till världen. Förlossningen gick bra, så pass bra att jag känner att “wow det där vill jag göra igen”.

Där låg vårat lilla mirakel på mitt bröst och allt jag kunde tänka var ”är det meningen att jag ska älska honom nu?”. Jag höll detta för mig själv eftersom allt alla pratar om är vilken lycka man känner, den enorma kärleken – och jag kände inte alls så. Ångest.

Till och från under våra fem dagar på bb så kom stunder där jag inte kunde titta på min son på grund av tankar som “skulle jag kunna skada honom?” dök upp. Jag vägrade hålla i honom tills känslan/ångesten gick över. Min hjärna gick på högvarv och kroppen kunde inte slappna av. Var inne på sjätte dagen med nästintill ingen sömn.

Ungefär sju dagar efter hans födelse slog en bomb ner. Kunde inte längre trycka undan mitt barndomstrauma som jag gjort i nästan 20 år. Jag hade blivit sexuellt utnyttjad. Detta gav mig en ångest jag aldrig någonsin upplevt. Skakningar i hela kroppen som gjorde det svårt för mig att prata. En känsla av att kvävas varje gång jag försökte äta något. Total panik. In till psykakuten då jag var i desperat behov av att få hjälp, i form av stark medicin – men blev hemskickad utan. Levde på näringsdryck och så fort den värsta ångesten släppte i någon minut så tryckte jag i mig det jag hade närmast till hands. Sömnen var fortfarande obefintlig.

Helt plötsligt såg och hörde jag döda människor.

Dag 10, nu kom manin. Jag hade energi som aldrig förr. Helt plötsligt såg och hörde jag döda människor. Jag kunde även kommunicera med dem. Förmågan att kunna höra andra människors tankar kom också på köpet. Jag blev övertygad om att jag hade en stalker och att han var på väg för att mörda mig, min familj och mina barn (Jag har även 2 st bonusbarn). Jag hade tydliga bilder i mitt huvud på barnen som blivit knivhuggna till döds. Min stalker gömde sig på vinden och väntade på sitt tillfälle. Ren panik sköljde över mig. Skrek på min sambo som inte riktigt visste hur han skulle hantera allt. Tvingade upp han på vinden för att kika om han kunde se någon där. Han inser att jag aldrig kommer kunna somna så han kör mig till min bror. Med mig har jag min son. Jag lovar honom att jag ska sova och min bror lovar att ta Theodor den natten.

Dag 11. Klockan är strax efter sju och jag har varit vaken hela natten. Pratar med min sambo i telefon och han undrar såklart om jag sovit något. Han undrar även om han ska köra mig till psykakuten. Jag svarar nej och lovar att jag ska lägga mig och sova. Kort därefter bryter jag ihop och känner hur jag totalt går in i väggen. En röst i mitt huvud säger åt mig att döda min son och min bror. Skriker åt min bror att låsa in sig med Theodor då jag känner att jag snart inte kommer kunna kontrollera mig. I väntan på att min sambo ska komma för att ta mig till akuten i köping så pratar jag med min vän i telefon som pratar mig igenom det värsta. Någon gång under samtalet är jag även på väg ut mot balkongen för att hoppa. Tar farväl av min son i tårar då jag vet att jag inte kommer komma hem på ett tag.

Sjuksköterskorna på akuten tittar på mig och säger

”Men lilla gumman hur mår du?

Min sambo har fått en förlossningspyskos och kommer inte klara av bilfärden till psykakuten i Västerås”. Sjuksköterskorna på akuten tittar på mig och säger ”Men lilla gumman hur mår du?”. Jag svarar att jag kommer att ta mitt liv idag, typ nu. Dock är detta inte ett tillstånd som prioriteras av ambulans.

Tillslut kommer jag in på psykakuten där jag får träffa en läkare och det bestäms att jag ska läggas in på avdelning 96 (psykosavdelning).  Jag har tur och får ett enkelrum. En säng, två stolar, ett bord och ett litet skåp är det som finns, så opersonligt som det kan bli. Utanför mitt fönster ser jag rastgården med ett högt staket av trä. Galler utanför fönstret utifall att man får iden att försöka rymma.

Mitt i allt detta kaos så har jag såna smärtor i min livmoder och ber om att få träffa en gynekolog då jag känner att det är nått som inte stämmer. I min journal så står det ”patient klagar på smärtor i livmoder men svårt att veta vad som är sant”. Nu kom dödsångesten. Tänk om jag dör här inne för att dom inte vill skicka mig till en gynekolog. Vågade knappt ta mina sömntabletter på grund av rädsla att jag inte skulle vakna upp igen. Efter någon dag skickas jag till slut till gynakuten (efter tjat och en sambo som tillslut säger åt läkaren att skriva remiss). Där det konstateras att det finns rester kvar av moderkakan i min livmoder. Herregud vilken lättnad att få veta att man hade rätt. Att få det bekräftat.

Under mina 10 dagar på psyk så blev jag insatt på medicin mot psykos, depression, ångest, sömnproblem. Kan inte riktigt säga hur lång tid det tog för psykosen att försvinna, men skulle säga att det kanske tog två, tre månader. Klarade inte av att gå ut utan musik i öronen då det hjälpte mig att dämpa rösterna. När det blev för jobbigt hade jag behovsmedicin som tonade ner rösterna.

Ungefär en månad efter att jag kommit hem så vaknar jag en dag av att det känns som att någon dragit bort golvet under mina fötter. Hade ingen lust att göra nått. Allt kändes jobbigt. Det enda jag ville göra var att ligga i sängen. Jag hade ångest från att jag vaknade tills att jag la mig för att sova på kvällen. Jag räknade ner timmarna. När klockan var tillräckligt mycket tog jag två, tre stycken sömntabletter för att kunna sova. Jag ville inte umgås med någon. 

Det var antingen att ta mitt liv eller hans – och hans var aldrig ett alternativ.

Jag tänkte konstant på livet innan barn och önskade att jag aldrig hade fått barn. Hur kunde jag vara så dum att jag ens skaffade barn. Mitt liv är över. Kan inte han bara dö, eller kan jag kanske adoptera bort honom utan att min sambo vet. Jag kanske bara ska ta och lämna allt och börja om utan dem.  Jag började få självmordstankar, men det var inte bara tankar, jag ville göra det. Jag orkade inte må så dåligt, det gick aldrig över. Jag kunde hålla i min son och tänka att jag hur lätt som helst skulle kunna ta hans liv. Vid något tillfälle satte jag min hand mot hans hals och började trycka. Blev så rädd för mig själv men yttrade aldrig ett ord om detta till någon. Ville inte tillbaka till psyket. Det var antingen att ta mitt liv eller hans – och hans var aldrig ett alternativ.

Min son är född i februari och vi är nu inne i juni. Läkaren vill att jag ska lägga in mig på psyket igen. Jag går med på detta (enbart för att jag ville bort från min son) men ångrar mig i samma stund som jag sätter min fot på avdelningen. Gråter mängder för det enda jag vill är att komma hem. Jag får dela rum med en främling och får inte ens gå ut (denna avdelning har inte rastgård). Tiden går så sakta och kan inte fatta att jag frivilligt satte min fot där.

I denna veva så börjar mitt mående vända. Jag börjar kunna känna glädje igen, känna kärlek till mitt barn och den där dimman jag var i den börjar sakta men säkert försvinna.

Efter 10 dagar blir jag utskriven och är satt på nya antidepressiva (tredje medicinen jag provar). I juli åker jag, min sambo och våran son ner till serbien två veckor. Vi bor i mina föräldrars hus där nere tillsammans med dem. Dom tar i princip hand om Theodor dessa två veckor. Jag får sova hur mycket jag vill och bara vara. I denna veva så börjar mitt mående vända. Jag börjar kunna känna glädje igen, känna kärlek till mitt barn och den där dimman jag var i den börjar sakta men säkert försvinna.

Min sambo var hemma föräldraledig med våran son från det att han föddes till mitten på september. Han var till största delen ensamstående för jag var inte där (psykiskt). Min svärmor tvättade åt oss under denna tid och mina föräldrar tog Theodor så mycket som de orkade. Vi fick även mat av min svärmor annars var det oftast hämtmat. Alla våra sparpengar vi hade gick åt under denna tiden.

Jag lever idag tack vare att jag hade så mycket stöd runt omkring mig. Inte bara familj men vänner. Att få ett sms från någon med ett hej hur mår du, räcker så långt. Att visa att man finns där. Min familj hälsade på mig varje dag som jag var inlagd, båda gångerna. Det var besöken jag levde för.  Mina föräldrar hittade en psykolog till mig som jag gick hos varannan vecka ganska länge. Min pappa körde mig varje gång jag hade tid och väntade på mig utanför.

Det viktigaste av allt är att komma ihåg att man inte är ensam och att det bästa man kan göra är att prata om det.

Min son blev två år nu i februari. Jag kan inte säga att jag är helt återställd för det är jag inte och jag vet inte om jag någonsin kommer bli det. Redo för ett till barn då? Nej, psykiskt så klarar jag inte av ett till barn och vet helt ärligt talat inte om jag ens skulle våga för jag vet att risken är ganska stor att jag hamnar där jag en gång varit. Båda sakerna är hemska att gå igenom men om jag var tvungen att välja så skulle jag ta psykosen alla dagar i veckan.

Det viktigaste av allt är att komma ihåg att man inte är ensam och att det bästa man kan göra är att prata om det. Finns absolut inget att skämmas för, för vi är så många som gått/går igenom det som kallas för förlossningsspsykos & förlossningsdepression.

psykolog eva lyberg om varför begreppet “förlossningsdepression” är problematiskt

Hon ser in i kameran och ler, med bebisen i famnen. Allt ser bra ut. På ytan. Hon är mån om att det inte ska synas, det som rör sig på insidan. Känslan av att något är så fel. Hon tänker: ”Jag känner inte att jag älskar mitt barn”. Känslan och tanken ger ringar på vattnet.

Först kommer oron: ”Det måste vara något fel på mig”.
Sen skuldkänslorna: ”Hur är det för min bebis att ha en mamma som inte älskar henne? Tänk om det skadar henne…”.
Sedan skammen: ”Vad är jag för mamma som inte kan älska mitt barn?”
Oro kring anknytningen ”Kommer hon bli otryggt anknuten nu?”.
Oron för framtiden: ”Tänk om jag aldrig kommer känna att jag älskar henne?” 

Eva Lyberg
Eva Lyberg, leg. psykolog & leg. terapeut är författaren bakom detta blogginlägg.

Djupast i hennes inre finns den mörkaste tanken. Hon ångrar att hon blev mamma och känner att det är någon, något som tagit hennes liv ifrån henne och det kan aldrig komma tillbaka.

Hon undrar: ”Vad är det för fel på mig? Varför är jag inte glad och nöjd med att vara mamma? De andra, de glada mammorna, hur gör de? Alla verkar tro att bebisen och att bli mamma är bästa som hänt mig. Men det är ju precis tvärtom! Det här är det värsta som hänt mig! Vem ska jag berätta det för? Hur säger jag det? När alla andra säger: Passa på att njut nu, den här fantastiska tiden med din bebis kommer aldrig tillbaka! 

Skuldkänslorna får ännu mer näring av att känna sig som den som misslyckas med att njuta, känna sig glad, trivas. 

“Det vi i allmänhet och ofta även offentligt kallar FÖRLOSSNINGSDEPRESSION, ett ord som signalerar att det är ett tillstånd som beror på att en kvinna varit med om en förlossning.
Men väldigt sällan är det själva förlossningen som är den direkta orsaken till depressionen.”

– Eva Lyberg

Söker hon vård är det troligt att hon får en depressionsdiagnos. Det vi i allmänhet och ofta även offentligt kallar FÖRLOSSNINGSDEPRESSION, ett ord som signalerar att det är ett tillstånd som beror på att en kvinna varit med om en förlossning. Men väldigt sällan är det själva förlossningen som är den direkta orsaken till depressionen. Dessutom finns ett ökande intresse och forskningsfokus på att även icke-födande nyblivna föräldrar blir deprimerade vilket gör att sambandet mellan själva förlossningen och depressionen blir ännu svagare. 

Många blir deprimerade under bebistiden. Ofta uppges det vara 10-15%. Personligen tror jag att finns ett stort mörkertal, för även om BVH screenar för depression så kommer tyvärr inte allt fram där. Jag har träffat alltför många kvinnor som upplevt ett inre mörker i flera månader under bebistiden som inte fångats upp av screening eller under BHV-besöken.

Det egentliga ordet för detta tillstånd är Postpartum depression, vilket inte innebär att det har men förlossningen att göra utan säger något om tidpunkten när den händer.

Skillnader mellan postpartum depression och “vanlig” depression

Det finns några viktiga skillnader mellan en postpartum depression och en ”vanlig” depression varav några är: 

  • Att det finns en skamproblematik med att vara deprimerad om det finns en frisk, välmående bebis i familjen
  • Att den deprimerade föräldern ofta är orolig över hur depressionen/ nedstämdheten påverkar barnets anknytning, en oro som lätt kan fördjupa depressionen
  • Att fr a förstagångsföräldern är i ett identitetsskapande som förälder och depressionen bidrar till en negativ upplevelse av sin förmåga att vara en tillräckligt bra förälder. 
  • Att den deprimerade föräldern är i samspel med sin bebis och depressionen påverkar hur föräldern är i det samspelet vilket kan påverka barnets beteende och utveckling.
  • Att den deprimerade föräldern ofta är ensam med barnet hela dagarna vilket gör det svårt att hitta tid att kontakta och uppsöka vårdkontakter 

varför blir man som nybliven förälder deprimerad?

Vad beror det då på att en nybliven förälder blir deprimerad? Mycket forskning finns kring detta och vi vet att tidigare psykisk ohälsa, en instabil social situation och komplikationer runt graviditet och födande är riskfaktorer. Vad jag ofta sett i möten med kvinnor som drabbas av detta är att många: 

  • Har odiagnostiserade och obehandlade förlossningstrauman där PTSD-diagnos och traumabehandling behövs. 
  • Har stort ensamt ansvar för omsorg och vakande över bebisen och ofta stor brist på möjlighet till återhämtning under lång tid.  Det leder till stressymptom, som för en person som arbetar utan tvekan skulle medfört diagnosen Utmattningssyndrom. Med sjukskrivning och stressrehabilitering som lämpliga åtgärder.
  • Har outhärdliga smärttillstånd beroende på felbehandlade förlossningsskador.  Som kan vara så intensiva och ihållande att kvinnan inte klarar av grundläggande saker som att ta en promenad eller lyfta sin bebis. Under lång tid. Med invaliderande och bristande stöd från vårdgivare, ofta med kommentaren #alltserfintut. 
  • Har tänkt och velat amma och men fått alldeles för lite stöd med det, kämpat ensamma för mycket och för länge och till slut gett upp i en känsla av sorg och misslyckande.
  • Har ångesttillstånd som till exempel OCD som inte diagnosticeras eller behandlas (ofta kopplade till PTSD).
  • Är socialt isolerade större delen av sin vardag. Ovald ensamhet är en av de vanligaste faktorerna bakom psykisk ohälsa.
  • Får alldeles för lite sömn. Sömnbrist är som näringslösning för all psykisk ohälsa. 
  • Har en sömnstörning som inte beror på bebisen och som kan hålla i sig betydligt längre än de första kaotiska spädbarnsmånaderna. 
  • Får alldeles för lite fysisk aktivitet, vilket också skapar grogrund för psykisk ohälsa. 
  • Har bebisar med extra behov som till exempel för tidigt född, mat- eller sömnstörning eller svårreglerad.

“Jag har inga enkla svar och inga magiska trollspön, men jag vet att ord är betydelsebärande.”

Jag har inga enkla svar och inga magiska trollspön, men jag vet att ord är betydelsebärande. Så mitt förslag är 

  • Att vi här och nu slutar prata om och använda ordet Förlossningsdepression. Att vi i stället säger Postpartum depression (PPD), eller i folkmun kallar det något annat. Föräldradepression? Eftersom detta depressiva tillstånd verkar kopplat till omställningen och utmaningen med att bli förälder, men inte beror på att man har ”fött barn”? 
  • Att vi mer noggrant undersöker om det finns annan obalans som ger näring till depressionen. Så att underliggande faktorer upptäcks, erkänns och i bästa fall också åtgärdas och behandlas. 
  • Att vi mer borde problematisera över depression under spädbarnstiden som ett symtom på en djup obalans i vårt samhälle, hur livet runt nyblivna familjer är organiserat. När vi slutar prata om Förlossningsdepression är det lättare att lyfta blicken och se det större perspektivet. 

Eva Lyberg är leg. psykoterapeut, leg. psykolog, EMDR samt sexolog och har idag en verksamhet som innefattar en samtalsmottagning med psykologisk och psykoterapeutisk behandling, workshops och samtalsgrupper, handledning för barnmorskemottagningar, föreläsningar för vårdpersonal och förskolepersonal m.m.

Det Eva brinner lite extra för är just kvinnor med eventuella partners som kämpar med sådant som hör till tiden runt graviditeten, att föda barn samt att vara nybliven förälder. Hon har även ett särskilt hjärtslag för personer som varit med om trauman, särskilt sexuella eller kopplade till förlossningen, prematur-barns-föräldrar samt par som behöver stöd och hjälp kring sitt sexliv.

Läs mer om Eva på www.evalyberg.se eller via hennes Facebook (Psykolog Eva Lyberg AB) eller Instagram @mammapsykologi

Utanför rummet står det “tove” på skylten – en berättelse om min förlossningpsykos

Jag blev mamma för två månader sedan, efter en lugn graviditet och en fin förlossning, till en stadig och underbar liten dotter. Men nu har jag tappat orden, jag kan inte prata. Nyss har jag försökt förklara att jag aldrig velat skada mitt barn, utan att jag bara varit rädd för att bli knäpp. Det var något med det resonemanget som var extremt viktigt att jag lyckades få alla att förstå, men det går dåligt. Jag är inte ens säker på om jag lyckades komma längre än till att “jag är rädd att skada min bebis”? Och nu, efter att jag trasslat in mig i allt det där viktiga jag verkligen måste förklara, så tar ångesten över och min förmåga att prata försvinner. Det enda jag lyckas få ur mig är ett mekaniskt upprepande av:  “Hjälp. Hjälp. Hjälp. Hjälp.”

Jag befinner mig i en korridor på på en psykiatrisk avdelning, där nattpersonalen sitter och tittar på teve, och jag kan se på dem att det jag säger och gör nu är obehagligt, att jag är obehaglig. Hur kan det här hända? Hur kan det vara jag som är med om det här?

“Man kan knappast anses lämplig som förälder när man sitter här mitt i natten på psyket och pratar osammanhängande om att skada sitt barn”

Jag förstår att  det är över nu, mitt föräldraskap. Det här måste vara game over. Man kan knappast anses lämplig som förälder när man sitter här mitt i natten på psyket och pratar osammanhängande om att skada sitt barn. Mina chanser att få behålla henne är borta, jag har förstört allting.

Jag blir tillbakaledd till mitt rum. Morgonen efter träffar  jag överläkaren som beslutar om tvångsvård och mediciner. Jag gråter och försöker förklara hur allt hänger ihop, missförstånden som lett till att jag hamnat här, och ber om att snälla, snälla få försöka utan mediciner först. Jag vet helt säkert att om jag tar mediciner kommer jag förlora vårdnaden om min dotter. Men läkaren vägrar. Han blir bara irriterad på att jag avbryter honom hela tiden och inte lyssnar

 “Tove, du kommer få komma hem till din familj igen” säger en av sjuksköterskorna när jag blir utsläppt ur läkarrummet.  “Nej”, svarar jag,  för jag vet ju att hon har fel.

Hur det hela började

I början gick allt bra. Min förlossning var så fin. Och min dotter! Stadig, pålitlig, bestämd och vår alldeles egna bebis. Sen började  det bli struligt med min dotters sömn. Det var inget exceptionellt egentligen, men vardagen handlade efter ett tag bara om att få sova. Jag märker inte ens att jag börjar må dåligt. Situationen känns övermäktig och glädjen försvinner sakta. Men jag känner ingen direkt ångest, det är inget som får mig att tänka att jag mår psykiskt dåligt. 

Så en natt när min dotter är 8 veckor bryter stressen ut. Den kommer som i någon sorts attack. Där och då inser jag att jag mår psykiskt dåligt och vi ringer våra familjer omedelbart, som på ett  fantastiskt sätt sluter upp kring oss. De flyttar in hos oss och hjälper oss med allt. Men det är för sent då. Av någon orsak så är det redan för sent för mig. 

Efter den där natten så kommer jag aldrig ur stressen igen. Min kropp varvar inte ner. Jag kan inte sova. Inte alls. Jag slutar amma, får en egen säng i eget rum, har öronproppar och sovmask, min sambo högläser för mig på kvällarna som för ett barn man lägger, men ändå somnar jag inte. Vi går på långpromenader, jag förklarar för min sambo att han måste hoppa av skolan, vi får hjälp med allt i hemmet. Men stressen och ångesten växer ändå exponentiellt för varje dag, helt frånkopplat de yttre omständigheterna. Trots att jag kämpar med allt jag har för att hitta strategier att lugna mig så blir det bara värre och värre.

Jag ringer till min vårdcentral och gråter tills jag får en läkartid samma dag, på en måndag, fem dagar efter den där första stressattacken. Läkaren är inte orolig för mig, men hon skriver ut sömntabletter.

“Dagen efter får jag en ångestattack som skrämmer mig så mycket att jag ringer psykakuten”


Dagen efter får jag en ångestattack som skrämmer mig så mycket att jag ringer psykakuten. Jag pratar länge med dem, och fort, utan avbrott, jag måste förklara allt. De är så vänliga. De är inte heller oroliga, de tycker att jag kan fortsätta via vårdcentralen. Efteråt känns allt mycket bättre. Jag blir alldeles lycklig, allt kommer bli bra ändå. 

Men jag är samtidigt orolig för min hjärna. Det känns som den bara kör och kör, i minst 300 km / h, utan att någonsin bromsa in, utan tvärtom så accelererar den.  Är det inte väldigt påfrestande? Orkar en hjärna verkligen det här hur länge som helst? Borde den inte snart krascha i någon sorts utbrändhet? Jag ringer vårdcentralen på nytt och ber om ett till läkarbesök, på en psykiatrisk avdelning. Jag har med massa post it-lappar där jag skrivit ner allt jag måste komma ihåg att säga till läkaren. Jag har ritat pilar mellan tankespåren som visar hur allt hänger ihop. Men inte heller den här läkaren är orolig, jag ska fortsätta hos vårdcentralen.

Dagarna som följer jag är så  bubbligt glad att äntligen få må bra. Ångesten är definitivt inte borta, den kommer i cykler och fortfarande allt mer intensivt och skrämmer mig på nätterna. Skrämmer mig för att det känns som att jag håller på att spåra ut, tänk om jag får för mig att ta mitt liv? (Eller den ännu värre skräcken för vad som kan hända om jag blir knäpp. Den som finns där hela tiden men som jag inte ens vågar formulera).  Men jag är samtidigt så lycklig och lättad. Jag vill göra tusen grejer, jag tycker så mycket om alla.

Min sambo blir mer och mer frustrerad. Han förstår mig inte, han kan inte relatera till mina känslor i allt som hänt.  Mina svärföräldrar kommer för att fika och beter sig på samma vis som min sambo. De blir obekväma och byter blickar med varandra så fort jag pratar. Det slutar med att min sambo går iväg och ringer psykakuten för att få råd. När han kommer tillbaka är han väldigt upprörd. Vi måste åka in direkt. Han verkar hemskt upprörd och jag tänker att jag måste åka med, så de kan lugna ner honom på psykakuten.

“De sa att vi måste åka in direkt, för “annars kan det vara farligt för er alla tre

I efterhand har han berättat vad de sa som gjorde honom så skakad. De sa att vi måste åka in direkt, för “annars kan det vara farligt för er alla tre”. Ville jag inte komma med skulle han försöka lura med mig. Gick inte det heller skulle han ringa tillbaka så skulle de tydligen hjälpa till. 

Så sitter jag där. I ett litet rum på St Görans psykakut framför en läkare som hävdar att jag dessvärre  är manisk och förklarar att han kommer lägga in mig nu. Han säger det i en bestämd ton som klargör att det inte är uppe för diskussion, att det inte är något jag kan säga nej till. Mediciner kan jag neka till fram tills jag träffar överläkaren imorgon bitti, men stanna kvar kommer jag att göra. Händer det här på verkligen mig? Jag som är världens vanligaste människa? Finns det liksom inga gränser man först måste passera för att bli tvångsvårdad? Jag har aldrig ens träffat en psykolog! För två veckor sen hade jag ingen erfarenhet av varken sömnproblem eller ångestattacker. 

 Jag överväger över huvud taget inte att läkaren skulle ha rätt i sitt påstående om mitt tillstånd, utan jag lugnar mig med att en överläkare måste vara kompetent nog att förstå att det blivit fel. Så jag får helt enkelt finna mig i att spendera en natt här, jag saknar uppenbarligen val. 

Två sköterskor kommer och hämtar oss, mig och min sambo.  Allt det här är så oerhört konstigt. När placerades jag ens i den kategorin människor som personal helst inte ska vistas ensam med? Vi går genom långa korridorer under mark och det känns som den märkligaste resa jag någonsin gjort. Till sist kommer  vi upp till en avdelning. Sköterskorna visar runt. “Här kan du tvätta kläderna”, säger dem.  Som att jag  skulle flytta in här, jag som ska hem imorgon bitti. Utanför rummet som de visar mig har någon skrivit “Tove” på skylten bredvid dörren.

En dörr till ett rum


Det är som att hela min världsbild kränger till när jag ser det där rummet. Mitt rum. På psyket. Sköterskorna är dock i en annan sinnesstämning än jag.  De här människorna har alltså just bokstavligt talat låst in mig på sjukhuset och konstaterat att de anser att jag är psykiskt sjuk.  I nästa stund föreslår de att vi ska “ta lite kvällsfika”. Jag vet inte riktigt var jag fått min tidigare bild av psyket ifrån. Filmer, teveserier och skräckhistorier antagligen. Men det är betydligt mindre dramatik och betydligt mer “kvällsfika” än vad som gör sig gör sig bra på teve.

Ett patientrum inne på sjukhuset


Efter den första mardrömsnatten, den jag berättade om inledande, så blir det bättre. Personalen är vänlig. De hälsar alltid med mitt namn, frågar hur familjen mår. Många är noggranna med att prata med en som en vanlig, jämbördig person, vilket är något jag plötsligt känner ett omättligt behov av.  De frågar om vardagliga saker, om vad jag gör på jobbet. På sätt och vis är det en ganska mysig plats (jo, faktiskt).  Det är också så oerhört lugnande. Jag har varit så rädd att bli knäpp, vilket såklart alltid är skrämmande, men bidrar till en särskild form av fullkomlig skräck när man samtidigt ansvarar för en alldeles nyfödd bebis man ska skydda mot allt ont i världen. Här är känslan den motsatta. Vad gör det om jag blir knäppt här? Absolut ingenting! Alla här är ju proffs på sånt. Hela stället är ju inrättat efter det, jag får ju  inte ens ha en pennvässare på rummet. 

Och det växer ett hopp i mig om att det ska bli bra nu för oss, ett hopp som jag inte känt på länge. Jag kommer bli sjukskriven och min sambo har redan tagit en paus från skolan. Vi kommer få vara hemma tillsammans. Våra familjer har slutit upp omkring oss, det kommer finnas hjälp att få, jag kommer inte behöva vara ensam längre, vi klarar det här.  

Jag ägnar dagarna åt att varva ner. Jag ritar en teckning som föreställer min dotters dopfika. Det är min målbild som jag tröstar mig med.  Då ska allt vara bra igen. Det ska inte vara något snyggt instagramdop, utan ett alldeles, alldeles vanligt bygdegårdsdop med termoskaffe och marsipantårta. Jag vill så oändligt gärna komma dit. 

Samtidigt är allt så himla märkligt. Hela min rätt att bestämma över mig själv, min kropp och mitt eget liv är borta i en handvändning. Samhället anser tydligen plötsligt att det ansvaret ligger bättre hos en främmande, äldre herre som var rätt irriterad på mig sist vi sågs. Jag vågar inte fråga hur länge jag kommer vara kvar,  för om han tycker jag verkar skeptisk och blir blir irriterad kanske jag blir tvungen att stanna längre. På morgnarna vaknar jag klockan 4 men låtsas sova till klockan 6 för att de inte ska skriva i min journal att jag sovit dåligt.

Jag är hemma på permission varje kväll, blir skjutsad fram och tillbaka till Kungsholmen av min svärfar. Under de här kvällarna hemma är så trött. Jag vill oftast bara tillbaka till sjukhuset. Jag känner mig konstig som känner så, som att det måste vara något fel på mig. Vilken nybliven mamma ligger där med sin bebis i famnen och längtar tillbaka till sitt  rum på psyket? Borde jag inte istället längta gränslöst efter mitt barn när jag är ifrån henne? Det gör jag inte, jag är ganska obrydd om att lämna henne. En sjuksköterska ser att jag är ledsen när jag kommer tillbaka och tröstar mig. Han säger att de ger mig rätt starka mediciner, att man kan bli avtrubbad. Och jag är ju så trött. 

En kväll  hemma lägger min sambo min dotter i min famn. Jag skumpar henne så hon ska somna. “Hon kommer inte somna aldrig sådär, det gör hon ju aldrig” säger han. Men hon gör faktiskt det. Och det är så fint att han har fel. Att jag får veta bäst om henne igen. Och att jag kan göra något för henne bara genom att ligga där och låta henne sova på mig.

Jag träffar läkaren igen efter en vecka, och då kan jag föra ett normalt samtal utan att avbryta honom, även om det tar mitt fulla fokus att låta bli.  När jag träffar honom åter igen nästa vecka ha vi en helt vanligt konversation som han avslutar med att plocka bort tvångsvården. Jag kan ta bussen hem när jag ska på permission, vilket är en fantastisk frihetskänsla. Efter 11 dagar blir jag helt utskriven.

Allt blir faktiskt bra igen för mig och min familj, fast jag trodde att det var slut på föräldraskap den där första dagarna.  Socialtjänsten ringer oss när vi är ute på en vinterpromenad. Man blir som rutin anmäld när man som förälder till en minderårig blir inlagd för psykiatrisk slutenvård, men de vill inte starta någon utredning utan frågar bara om vi vill ha hjälp. Vi tackar nej, vi behöver det inte längre. 

Tiden efteråt

Efteråt  undviker jag länge alla typer av berättelser om föräldraskap. I böckerna jag köpte när jag väntade barn vill jag bara bläddra till kapitlet om hur det känns att bli inlagd på psyket när man har en nyfödd bebis. Men det finns ju aldrig något sådant kapitel. Jag känner mig ensam. Jag har ingen att spegla mig i.

Istället läser jag min journal.  Igen och igen. I timmar läser jag anteckningarna medan min dotter sover i min famn och min sambo är tillbaka i skolan igen. Jag kan den nästan utantill.  Mani, tankestörningar, LPT, mediciner och behov av övervakning. Postpartum psykos. 

Det är inte jobbigt läsa om det, eller att prata om det. Det som är jobbigt är faktiskt tvärtom: Att jag inte kan sluta prata om det.  Länge planerar  jag mina dagar för att optimera mina chanser att få prata om det. Jag lägger stor tankekraft på hur jag ska skapa så många tillfällen som möjligt att få berätta vad som hänt. Jag bokar in träffar med alla vänner och bekanta jag kan komma på och berättar för alla. När jag betat av både hela min egen och min sambos vänskapskrets fortsätter jag med min mammas alla vänner och bekanta. Jag berättar om det för alla jag möter, välkända som främlingar, ofta innan vi ens hunnit lämna farstun. 


De första dagarna jag var inlagd vill jag absolut inte identifiera mig som psykiskt sjuk. Jag ville  undvika all typ av samröre med andra patienter, jag passade inte bland dem. Efter några dagar tänkte jag om: jag har ingenting att skämmas för, och då har ingen annan det här det heller. Jag bestämmde mig för att suta vara rädd för andra patienter, och för att sluta skämmas. Och den känslan håller i sig även efteråt. Jag har ingenting att skämmas för, jag har ingenting att dölja, och den som inte förstår kan faktiskt ta och dra åt helvete.  Jag pratar högt med en vän om vad som hänt på tunnelbanan, och när jag ser att andra tittar pratar jag bara ännu högre. Jag fikar med min bebis på jobbet, sådär som folk brukar göra,  och berättar allt. Inte bara för några få kollegor, utan för exakt alla som stannar till i lunchrummet och frågar något vänligt om allt gått bra. Då svarar jag, “Nej tyvärr, jag fick en psykos och blev inlagd på psyket”. De frågade ju faktiskt! 

…exakt alla som stannar till i lunchrummet och frågar något vänligt om allt gått bra. Då svarar jag, “Nej tyvärr, jag fick en psykos och blev inlagd på psyket”

Under ett uppföljningsmöte hos psykiatrin klagar jag på att jag inte kan sluta prata om det, att jag tänker på det dygnet runt. Visst har det varit skönt att dela med mig, men ibland har det kanske ändå urartat. Jag hade väl faktiskt kunnat låta alla hälla upp en kopp kaffe på det där mammafikat innan jag drog hela historien. Varför tänker jag tiotusen gånger oftare på dagen jag blev inlagd än dagen då min dotter föddes? Efter besöket ser jag att sjuksköterskan antecknat i min journal att jag “uppvisar tecken på fungerande traumabearbetning”. Det borde kanske inte vara någon särskilt förvånande slutsats, men för mig faller något på plats när jag förstår att det är det jag håller på med. 

Till sist, efter drygt ett halvår, kommer det en dag när jag faktiskt tänker på ganska många andra saker också. Och sen kommer det bara fler och fler sådana dagar.