); ga('send', 'pageview');

“Men lilla gumman, hur mår du?” – alexandras berättelse om sin förlossningspsykos

“9 dagar efter BF föddes min son Theodor. Halv sex på morgonen kom första värken och 22.00 kom han till världen. Förlossningen gick bra, så pass bra att jag känner att “wow det där vill jag göra igen”.

Där låg vårat lilla mirakel på mitt bröst och allt jag kunde tänka var ”är det meningen att jag ska älska honom nu?”. Jag höll detta för mig själv eftersom allt alla pratar om är vilken lycka man känner, den enorma kärleken – och jag kände inte alls så. Ångest.

Till och från under våra fem dagar på bb så kom stunder där jag inte kunde titta på min son på grund av tankar som “skulle jag kunna skada honom?” dök upp. Jag vägrade hålla i honom tills känslan/ångesten gick över. Min hjärna gick på högvarv och kroppen kunde inte slappna av. Var inne på sjätte dagen med nästintill ingen sömn.

Ungefär sju dagar efter hans födelse slog en bomb ner. Kunde inte längre trycka undan mitt barndomstrauma som jag gjort i nästan 20 år. Jag hade blivit sexuellt utnyttjad. Detta gav mig en ångest jag aldrig någonsin upplevt. Skakningar i hela kroppen som gjorde det svårt för mig att prata. En känsla av att kvävas varje gång jag försökte äta något. Total panik. In till psykakuten då jag var i desperat behov av att få hjälp, i form av stark medicin – men blev hemskickad utan. Levde på näringsdryck och så fort den värsta ångesten släppte i någon minut så tryckte jag i mig det jag hade närmast till hands. Sömnen var fortfarande obefintlig.

Helt plötsligt såg och hörde jag döda människor.

Dag 10, nu kom manin. Jag hade energi som aldrig förr. Helt plötsligt såg och hörde jag döda människor. Jag kunde även kommunicera med dem. Förmågan att kunna höra andra människors tankar kom också på köpet. Jag blev övertygad om att jag hade en stalker och att han var på väg för att mörda mig, min familj och mina barn (Jag har även 2 st bonusbarn). Jag hade tydliga bilder i mitt huvud på barnen som blivit knivhuggna till döds. Min stalker gömde sig på vinden och väntade på sitt tillfälle. Ren panik sköljde över mig. Skrek på min sambo som inte riktigt visste hur han skulle hantera allt. Tvingade upp han på vinden för att kika om han kunde se någon där. Han inser att jag aldrig kommer kunna somna så han kör mig till min bror. Med mig har jag min son. Jag lovar honom att jag ska sova och min bror lovar att ta Theodor den natten.

Dag 11. Klockan är strax efter sju och jag har varit vaken hela natten. Pratar med min sambo i telefon och han undrar såklart om jag sovit något. Han undrar även om han ska köra mig till psykakuten. Jag svarar nej och lovar att jag ska lägga mig och sova. Kort därefter bryter jag ihop och känner hur jag totalt går in i väggen. En röst i mitt huvud säger åt mig att döda min son och min bror. Skriker åt min bror att låsa in sig med Theodor då jag känner att jag snart inte kommer kunna kontrollera mig. I väntan på att min sambo ska komma för att ta mig till akuten i köping så pratar jag med min vän i telefon som pratar mig igenom det värsta. Någon gång under samtalet är jag även på väg ut mot balkongen för att hoppa. Tar farväl av min son i tårar då jag vet att jag inte kommer komma hem på ett tag.

Sjuksköterskorna på akuten tittar på mig och säger

”Men lilla gumman hur mår du?

Min sambo har fått en förlossningspyskos och kommer inte klara av bilfärden till psykakuten i Västerås”. Sjuksköterskorna på akuten tittar på mig och säger ”Men lilla gumman hur mår du?”. Jag svarar att jag kommer att ta mitt liv idag, typ nu. Dock är detta inte ett tillstånd som prioriteras av ambulans.

Tillslut kommer jag in på psykakuten där jag får träffa en läkare och det bestäms att jag ska läggas in på avdelning 96 (psykosavdelning).  Jag har tur och får ett enkelrum. En säng, två stolar, ett bord och ett litet skåp är det som finns, så opersonligt som det kan bli. Utanför mitt fönster ser jag rastgården med ett högt staket av trä. Galler utanför fönstret utifall att man får iden att försöka rymma.

Mitt i allt detta kaos så har jag såna smärtor i min livmoder och ber om att få träffa en gynekolog då jag känner att det är nått som inte stämmer. I min journal så står det ”patient klagar på smärtor i livmoder men svårt att veta vad som är sant”. Nu kom dödsångesten. Tänk om jag dör här inne för att dom inte vill skicka mig till en gynekolog. Vågade knappt ta mina sömntabletter på grund av rädsla att jag inte skulle vakna upp igen. Efter någon dag skickas jag till slut till gynakuten (efter tjat och en sambo som tillslut säger åt läkaren att skriva remiss). Där det konstateras att det finns rester kvar av moderkakan i min livmoder. Herregud vilken lättnad att få veta att man hade rätt. Att få det bekräftat.

Under mina 10 dagar på psyk så blev jag insatt på medicin mot psykos, depression, ångest, sömnproblem. Kan inte riktigt säga hur lång tid det tog för psykosen att försvinna, men skulle säga att det kanske tog två, tre månader. Klarade inte av att gå ut utan musik i öronen då det hjälpte mig att dämpa rösterna. När det blev för jobbigt hade jag behovsmedicin som tonade ner rösterna.

Ungefär en månad efter att jag kommit hem så vaknar jag en dag av att det känns som att någon dragit bort golvet under mina fötter. Hade ingen lust att göra nått. Allt kändes jobbigt. Det enda jag ville göra var att ligga i sängen. Jag hade ångest från att jag vaknade tills att jag la mig för att sova på kvällen. Jag räknade ner timmarna. När klockan var tillräckligt mycket tog jag två, tre stycken sömntabletter för att kunna sova. Jag ville inte umgås med någon. 

Det var antingen att ta mitt liv eller hans – och hans var aldrig ett alternativ.

Jag tänkte konstant på livet innan barn och önskade att jag aldrig hade fått barn. Hur kunde jag vara så dum att jag ens skaffade barn. Mitt liv är över. Kan inte han bara dö, eller kan jag kanske adoptera bort honom utan att min sambo vet. Jag kanske bara ska ta och lämna allt och börja om utan dem.  Jag började få självmordstankar, men det var inte bara tankar, jag ville göra det. Jag orkade inte må så dåligt, det gick aldrig över. Jag kunde hålla i min son och tänka att jag hur lätt som helst skulle kunna ta hans liv. Vid något tillfälle satte jag min hand mot hans hals och började trycka. Blev så rädd för mig själv men yttrade aldrig ett ord om detta till någon. Ville inte tillbaka till psyket. Det var antingen att ta mitt liv eller hans – och hans var aldrig ett alternativ.

Min son är född i februari och vi är nu inne i juni. Läkaren vill att jag ska lägga in mig på psyket igen. Jag går med på detta (enbart för att jag ville bort från min son) men ångrar mig i samma stund som jag sätter min fot på avdelningen. Gråter mängder för det enda jag vill är att komma hem. Jag får dela rum med en främling och får inte ens gå ut (denna avdelning har inte rastgård). Tiden går så sakta och kan inte fatta att jag frivilligt satte min fot där.

I denna veva så börjar mitt mående vända. Jag börjar kunna känna glädje igen, känna kärlek till mitt barn och den där dimman jag var i den börjar sakta men säkert försvinna.

Efter 10 dagar blir jag utskriven och är satt på nya antidepressiva (tredje medicinen jag provar). I juli åker jag, min sambo och våran son ner till serbien två veckor. Vi bor i mina föräldrars hus där nere tillsammans med dem. Dom tar i princip hand om Theodor dessa två veckor. Jag får sova hur mycket jag vill och bara vara. I denna veva så börjar mitt mående vända. Jag börjar kunna känna glädje igen, känna kärlek till mitt barn och den där dimman jag var i den börjar sakta men säkert försvinna.

Min sambo var hemma föräldraledig med våran son från det att han föddes till mitten på september. Han var till största delen ensamstående för jag var inte där (psykiskt). Min svärmor tvättade åt oss under denna tid och mina föräldrar tog Theodor så mycket som de orkade. Vi fick även mat av min svärmor annars var det oftast hämtmat. Alla våra sparpengar vi hade gick åt under denna tiden.

Jag lever idag tack vare att jag hade så mycket stöd runt omkring mig. Inte bara familj men vänner. Att få ett sms från någon med ett hej hur mår du, räcker så långt. Att visa att man finns där. Min familj hälsade på mig varje dag som jag var inlagd, båda gångerna. Det var besöken jag levde för.  Mina föräldrar hittade en psykolog till mig som jag gick hos varannan vecka ganska länge. Min pappa körde mig varje gång jag hade tid och väntade på mig utanför.

Det viktigaste av allt är att komma ihåg att man inte är ensam och att det bästa man kan göra är att prata om det.

Min son blev två år nu i februari. Jag kan inte säga att jag är helt återställd för det är jag inte och jag vet inte om jag någonsin kommer bli det. Redo för ett till barn då? Nej, psykiskt så klarar jag inte av ett till barn och vet helt ärligt talat inte om jag ens skulle våga för jag vet att risken är ganska stor att jag hamnar där jag en gång varit. Båda sakerna är hemska att gå igenom men om jag var tvungen att välja så skulle jag ta psykosen alla dagar i veckan.

Det viktigaste av allt är att komma ihåg att man inte är ensam och att det bästa man kan göra är att prata om det. Finns absolut inget att skämmas för, för vi är så många som gått/går igenom det som kallas för förlossningsspsykos & förlossningsdepression.

psykolog eva lyberg om varför begreppet “förlossningsdepression” är problematiskt

Hon ser in i kameran och ler, med bebisen i famnen. Allt ser bra ut. På ytan. Hon är mån om att det inte ska synas, det som rör sig på insidan. Känslan av att något är så fel. Hon tänker: ”Jag känner inte att jag älskar mitt barn”. Känslan och tanken ger ringar på vattnet.

Först kommer oron: ”Det måste vara något fel på mig”.
Sen skuldkänslorna: ”Hur är det för min bebis att ha en mamma som inte älskar henne? Tänk om det skadar henne…”.
Sedan skammen: ”Vad är jag för mamma som inte kan älska mitt barn?”
Oro kring anknytningen ”Kommer hon bli otryggt anknuten nu?”.
Oron för framtiden: ”Tänk om jag aldrig kommer känna att jag älskar henne?” 

Eva Lyberg
Eva Lyberg, leg. psykolog & leg. terapeut är författaren bakom detta blogginlägg.

Djupast i hennes inre finns den mörkaste tanken. Hon ångrar att hon blev mamma och känner att det är någon, något som tagit hennes liv ifrån henne och det kan aldrig komma tillbaka.

Hon undrar: ”Vad är det för fel på mig? Varför är jag inte glad och nöjd med att vara mamma? De andra, de glada mammorna, hur gör de? Alla verkar tro att bebisen och att bli mamma är bästa som hänt mig. Men det är ju precis tvärtom! Det här är det värsta som hänt mig! Vem ska jag berätta det för? Hur säger jag det? När alla andra säger: Passa på att njut nu, den här fantastiska tiden med din bebis kommer aldrig tillbaka! 

Skuldkänslorna får ännu mer näring av att känna sig som den som misslyckas med att njuta, känna sig glad, trivas. 

“Det vi i allmänhet och ofta även offentligt kallar FÖRLOSSNINGSDEPRESSION, ett ord som signalerar att det är ett tillstånd som beror på att en kvinna varit med om en förlossning.
Men väldigt sällan är det själva förlossningen som är den direkta orsaken till depressionen.”

– Eva Lyberg

Söker hon vård är det troligt att hon får en depressionsdiagnos. Det vi i allmänhet och ofta även offentligt kallar FÖRLOSSNINGSDEPRESSION, ett ord som signalerar att det är ett tillstånd som beror på att en kvinna varit med om en förlossning. Men väldigt sällan är det själva förlossningen som är den direkta orsaken till depressionen. Dessutom finns ett ökande intresse och forskningsfokus på att även icke-födande nyblivna föräldrar blir deprimerade vilket gör att sambandet mellan själva förlossningen och depressionen blir ännu svagare. 

Många blir deprimerade under bebistiden. Ofta uppges det vara 10-15%. Personligen tror jag att finns ett stort mörkertal, för även om BVH screenar för depression så kommer tyvärr inte allt fram där. Jag har träffat alltför många kvinnor som upplevt ett inre mörker i flera månader under bebistiden som inte fångats upp av screening eller under BHV-besöken.

Det egentliga ordet för detta tillstånd är Postpartum depression, vilket inte innebär att det har men förlossningen att göra utan säger något om tidpunkten när den händer.

Skillnader mellan postpartum depression och “vanlig” depression

Det finns några viktiga skillnader mellan en postpartum depression och en ”vanlig” depression varav några är: 

  • Att det finns en skamproblematik med att vara deprimerad om det finns en frisk, välmående bebis i familjen
  • Att den deprimerade föräldern ofta är orolig över hur depressionen/ nedstämdheten påverkar barnets anknytning, en oro som lätt kan fördjupa depressionen
  • Att fr a förstagångsföräldern är i ett identitetsskapande som förälder och depressionen bidrar till en negativ upplevelse av sin förmåga att vara en tillräckligt bra förälder. 
  • Att den deprimerade föräldern är i samspel med sin bebis och depressionen påverkar hur föräldern är i det samspelet vilket kan påverka barnets beteende och utveckling.
  • Att den deprimerade föräldern ofta är ensam med barnet hela dagarna vilket gör det svårt att hitta tid att kontakta och uppsöka vårdkontakter 

varför blir man som nybliven förälder deprimerad?

Vad beror det då på att en nybliven förälder blir deprimerad? Mycket forskning finns kring detta och vi vet att tidigare psykisk ohälsa, en instabil social situation och komplikationer runt graviditet och födande är riskfaktorer. Vad jag ofta sett i möten med kvinnor som drabbas av detta är att många: 

  • Har odiagnostiserade och obehandlade förlossningstrauman där PTSD-diagnos och traumabehandling behövs. 
  • Har stort ensamt ansvar för omsorg och vakande över bebisen och ofta stor brist på möjlighet till återhämtning under lång tid.  Det leder till stressymptom, som för en person som arbetar utan tvekan skulle medfört diagnosen Utmattningssyndrom. Med sjukskrivning och stressrehabilitering som lämpliga åtgärder.
  • Har outhärdliga smärttillstånd beroende på felbehandlade förlossningsskador.  Som kan vara så intensiva och ihållande att kvinnan inte klarar av grundläggande saker som att ta en promenad eller lyfta sin bebis. Under lång tid. Med invaliderande och bristande stöd från vårdgivare, ofta med kommentaren #alltserfintut. 
  • Har tänkt och velat amma och men fått alldeles för lite stöd med det, kämpat ensamma för mycket och för länge och till slut gett upp i en känsla av sorg och misslyckande.
  • Har ångesttillstånd som till exempel OCD som inte diagnosticeras eller behandlas (ofta kopplade till PTSD).
  • Är socialt isolerade större delen av sin vardag. Ovald ensamhet är en av de vanligaste faktorerna bakom psykisk ohälsa.
  • Får alldeles för lite sömn. Sömnbrist är som näringslösning för all psykisk ohälsa. 
  • Har en sömnstörning som inte beror på bebisen och som kan hålla i sig betydligt längre än de första kaotiska spädbarnsmånaderna. 
  • Får alldeles för lite fysisk aktivitet, vilket också skapar grogrund för psykisk ohälsa. 
  • Har bebisar med extra behov som till exempel för tidigt född, mat- eller sömnstörning eller svårreglerad.

“Jag har inga enkla svar och inga magiska trollspön, men jag vet att ord är betydelsebärande.”

Jag har inga enkla svar och inga magiska trollspön, men jag vet att ord är betydelsebärande. Så mitt förslag är 

  • Att vi här och nu slutar prata om och använda ordet Förlossningsdepression. Att vi i stället säger Postpartum depression (PPD), eller i folkmun kallar det något annat. Föräldradepression? Eftersom detta depressiva tillstånd verkar kopplat till omställningen och utmaningen med att bli förälder, men inte beror på att man har ”fött barn”? 
  • Att vi mer noggrant undersöker om det finns annan obalans som ger näring till depressionen. Så att underliggande faktorer upptäcks, erkänns och i bästa fall också åtgärdas och behandlas. 
  • Att vi mer borde problematisera över depression under spädbarnstiden som ett symtom på en djup obalans i vårt samhälle, hur livet runt nyblivna familjer är organiserat. När vi slutar prata om Förlossningsdepression är det lättare att lyfta blicken och se det större perspektivet. 

Eva Lyberg är leg. psykoterapeut, leg. psykolog, EMDR samt sexolog och har idag en verksamhet som innefattar en samtalsmottagning med psykologisk och psykoterapeutisk behandling, workshops och samtalsgrupper, handledning för barnmorskemottagningar, föreläsningar för vårdpersonal och förskolepersonal m.m.

Det Eva brinner lite extra för är just kvinnor med eventuella partners som kämpar med sådant som hör till tiden runt graviditeten, att föda barn samt att vara nybliven förälder. Hon har även ett särskilt hjärtslag för personer som varit med om trauman, särskilt sexuella eller kopplade till förlossningen, prematur-barns-föräldrar samt par som behöver stöd och hjälp kring sitt sexliv.

Läs mer om Eva på www.evalyberg.se eller via hennes Facebook (Psykolog Eva Lyberg AB) eller Instagram @mammapsykologi

Utanför rummet står det “tove” på skylten – en berättelse om min förlossningpsykos

Jag blev mamma för två månader sedan, efter en lugn graviditet och en fin förlossning, till en stadig och underbar liten dotter. Men nu har jag tappat orden, jag kan inte prata. Nyss har jag försökt förklara att jag aldrig velat skada mitt barn, utan att jag bara varit rädd för att bli knäpp. Det var något med det resonemanget som var extremt viktigt att jag lyckades få alla att förstå, men det går dåligt. Jag är inte ens säker på om jag lyckades komma längre än till att “jag är rädd att skada min bebis”? Och nu, efter att jag trasslat in mig i allt det där viktiga jag verkligen måste förklara, så tar ångesten över och min förmåga att prata försvinner. Det enda jag lyckas få ur mig är ett mekaniskt upprepande av:  “Hjälp. Hjälp. Hjälp. Hjälp.”

Jag befinner mig i en korridor på på en psykiatrisk avdelning, där nattpersonalen sitter och tittar på teve, och jag kan se på dem att det jag säger och gör nu är obehagligt, att jag är obehaglig. Hur kan det här hända? Hur kan det vara jag som är med om det här?

“Man kan knappast anses lämplig som förälder när man sitter här mitt i natten på psyket och pratar osammanhängande om att skada sitt barn”

Jag förstår att  det är över nu, mitt föräldraskap. Det här måste vara game over. Man kan knappast anses lämplig som förälder när man sitter här mitt i natten på psyket och pratar osammanhängande om att skada sitt barn. Mina chanser att få behålla henne är borta, jag har förstört allting.

Jag blir tillbakaledd till mitt rum. Morgonen efter träffar  jag överläkaren som beslutar om tvångsvård och mediciner. Jag gråter och försöker förklara hur allt hänger ihop, missförstånden som lett till att jag hamnat här, och ber om att snälla, snälla få försöka utan mediciner först. Jag vet helt säkert att om jag tar mediciner kommer jag förlora vårdnaden om min dotter. Men läkaren vägrar. Han blir bara irriterad på att jag avbryter honom hela tiden och inte lyssnar

 “Tove, du kommer få komma hem till din familj igen” säger en av sjuksköterskorna när jag blir utsläppt ur läkarrummet.  “Nej”, svarar jag,  för jag vet ju att hon har fel.

Hur det hela började

I början gick allt bra. Min förlossning var så fin. Och min dotter! Stadig, pålitlig, bestämd och vår alldeles egna bebis. Sen började  det bli struligt med min dotters sömn. Det var inget exceptionellt egentligen, men vardagen handlade efter ett tag bara om att få sova. Jag märker inte ens att jag börjar må dåligt. Situationen känns övermäktig och glädjen försvinner sakta. Men jag känner ingen direkt ångest, det är inget som får mig att tänka att jag mår psykiskt dåligt. 

Så en natt när min dotter är 8 veckor bryter stressen ut. Den kommer som i någon sorts attack. Där och då inser jag att jag mår psykiskt dåligt och vi ringer våra familjer omedelbart, som på ett  fantastiskt sätt sluter upp kring oss. De flyttar in hos oss och hjälper oss med allt. Men det är för sent då. Av någon orsak så är det redan för sent för mig. 

Efter den där natten så kommer jag aldrig ur stressen igen. Min kropp varvar inte ner. Jag kan inte sova. Inte alls. Jag slutar amma, får en egen säng i eget rum, har öronproppar och sovmask, min sambo högläser för mig på kvällarna som för ett barn man lägger, men ändå somnar jag inte. Vi går på långpromenader, jag förklarar för min sambo att han måste hoppa av skolan, vi får hjälp med allt i hemmet. Men stressen och ångesten växer ändå exponentiellt för varje dag, helt frånkopplat de yttre omständigheterna. Trots att jag kämpar med allt jag har för att hitta strategier att lugna mig så blir det bara värre och värre.

Jag ringer till min vårdcentral och gråter tills jag får en läkartid samma dag, på en måndag, fem dagar efter den där första stressattacken. Läkaren är inte orolig för mig, men hon skriver ut sömntabletter.

“Dagen efter får jag en ångestattack som skrämmer mig så mycket att jag ringer psykakuten”


Dagen efter får jag en ångestattack som skrämmer mig så mycket att jag ringer psykakuten. Jag pratar länge med dem, och fort, utan avbrott, jag måste förklara allt. De är så vänliga. De är inte heller oroliga, de tycker att jag kan fortsätta via vårdcentralen. Efteråt känns allt mycket bättre. Jag blir alldeles lycklig, allt kommer bli bra ändå. 

Men jag är samtidigt orolig för min hjärna. Det känns som den bara kör och kör, i minst 300 km / h, utan att någonsin bromsa in, utan tvärtom så accelererar den.  Är det inte väldigt påfrestande? Orkar en hjärna verkligen det här hur länge som helst? Borde den inte snart krascha i någon sorts utbrändhet? Jag ringer vårdcentralen på nytt och ber om ett till läkarbesök, på en psykiatrisk avdelning. Jag har med massa post it-lappar där jag skrivit ner allt jag måste komma ihåg att säga till läkaren. Jag har ritat pilar mellan tankespåren som visar hur allt hänger ihop. Men inte heller den här läkaren är orolig, jag ska fortsätta hos vårdcentralen.

Dagarna som följer jag är så  bubbligt glad att äntligen få må bra. Ångesten är definitivt inte borta, den kommer i cykler och fortfarande allt mer intensivt och skrämmer mig på nätterna. Skrämmer mig för att det känns som att jag håller på att spåra ut, tänk om jag får för mig att ta mitt liv? (Eller den ännu värre skräcken för vad som kan hända om jag blir knäpp. Den som finns där hela tiden men som jag inte ens vågar formulera).  Men jag är samtidigt så lycklig och lättad. Jag vill göra tusen grejer, jag tycker så mycket om alla.

Min sambo blir mer och mer frustrerad. Han förstår mig inte, han kan inte relatera till mina känslor i allt som hänt.  Mina svärföräldrar kommer för att fika och beter sig på samma vis som min sambo. De blir obekväma och byter blickar med varandra så fort jag pratar. Det slutar med att min sambo går iväg och ringer psykakuten för att få råd. När han kommer tillbaka är han väldigt upprörd. Vi måste åka in direkt. Han verkar hemskt upprörd och jag tänker att jag måste åka med, så de kan lugna ner honom på psykakuten.

“De sa att vi måste åka in direkt, för “annars kan det vara farligt för er alla tre

I efterhand har han berättat vad de sa som gjorde honom så skakad. De sa att vi måste åka in direkt, för “annars kan det vara farligt för er alla tre”. Ville jag inte komma med skulle han försöka lura med mig. Gick inte det heller skulle han ringa tillbaka så skulle de tydligen hjälpa till. 

Så sitter jag där. I ett litet rum på St Görans psykakut framför en läkare som hävdar att jag dessvärre  är manisk och förklarar att han kommer lägga in mig nu. Han säger det i en bestämd ton som klargör att det inte är uppe för diskussion, att det inte är något jag kan säga nej till. Mediciner kan jag neka till fram tills jag träffar överläkaren imorgon bitti, men stanna kvar kommer jag att göra. Händer det här på verkligen mig? Jag som är världens vanligaste människa? Finns det liksom inga gränser man först måste passera för att bli tvångsvårdad? Jag har aldrig ens träffat en psykolog! För två veckor sen hade jag ingen erfarenhet av varken sömnproblem eller ångestattacker. 

 Jag överväger över huvud taget inte att läkaren skulle ha rätt i sitt påstående om mitt tillstånd, utan jag lugnar mig med att en överläkare måste vara kompetent nog att förstå att det blivit fel. Så jag får helt enkelt finna mig i att spendera en natt här, jag saknar uppenbarligen val. 

Två sköterskor kommer och hämtar oss, mig och min sambo.  Allt det här är så oerhört konstigt. När placerades jag ens i den kategorin människor som personal helst inte ska vistas ensam med? Vi går genom långa korridorer under mark och det känns som den märkligaste resa jag någonsin gjort. Till sist kommer  vi upp till en avdelning. Sköterskorna visar runt. “Här kan du tvätta kläderna”, säger dem.  Som att jag  skulle flytta in här, jag som ska hem imorgon bitti. Utanför rummet som de visar mig har någon skrivit “Tove” på skylten bredvid dörren.

En dörr till ett rum


Det är som att hela min världsbild kränger till när jag ser det där rummet. Mitt rum. På psyket. Sköterskorna är dock i en annan sinnesstämning än jag.  De här människorna har alltså just bokstavligt talat låst in mig på sjukhuset och konstaterat att de anser att jag är psykiskt sjuk.  I nästa stund föreslår de att vi ska “ta lite kvällsfika”. Jag vet inte riktigt var jag fått min tidigare bild av psyket ifrån. Filmer, teveserier och skräckhistorier antagligen. Men det är betydligt mindre dramatik och betydligt mer “kvällsfika” än vad som gör sig gör sig bra på teve.

Ett patientrum inne på sjukhuset


Efter den första mardrömsnatten, den jag berättade om inledande, så blir det bättre. Personalen är vänlig. De hälsar alltid med mitt namn, frågar hur familjen mår. Många är noggranna med att prata med en som en vanlig, jämbördig person, vilket är något jag plötsligt känner ett omättligt behov av.  De frågar om vardagliga saker, om vad jag gör på jobbet. På sätt och vis är det en ganska mysig plats (jo, faktiskt).  Det är också så oerhört lugnande. Jag har varit så rädd att bli knäpp, vilket såklart alltid är skrämmande, men bidrar till en särskild form av fullkomlig skräck när man samtidigt ansvarar för en alldeles nyfödd bebis man ska skydda mot allt ont i världen. Här är känslan den motsatta. Vad gör det om jag blir knäppt här? Absolut ingenting! Alla här är ju proffs på sånt. Hela stället är ju inrättat efter det, jag får ju  inte ens ha en pennvässare på rummet. 

Och det växer ett hopp i mig om att det ska bli bra nu för oss, ett hopp som jag inte känt på länge. Jag kommer bli sjukskriven och min sambo har redan tagit en paus från skolan. Vi kommer få vara hemma tillsammans. Våra familjer har slutit upp omkring oss, det kommer finnas hjälp att få, jag kommer inte behöva vara ensam längre, vi klarar det här.  

Jag ägnar dagarna åt att varva ner. Jag ritar en teckning som föreställer min dotters dopfika. Det är min målbild som jag tröstar mig med.  Då ska allt vara bra igen. Det ska inte vara något snyggt instagramdop, utan ett alldeles, alldeles vanligt bygdegårdsdop med termoskaffe och marsipantårta. Jag vill så oändligt gärna komma dit. 

Samtidigt är allt så himla märkligt. Hela min rätt att bestämma över mig själv, min kropp och mitt eget liv är borta i en handvändning. Samhället anser tydligen plötsligt att det ansvaret ligger bättre hos en främmande, äldre herre som var rätt irriterad på mig sist vi sågs. Jag vågar inte fråga hur länge jag kommer vara kvar,  för om han tycker jag verkar skeptisk och blir blir irriterad kanske jag blir tvungen att stanna längre. På morgnarna vaknar jag klockan 4 men låtsas sova till klockan 6 för att de inte ska skriva i min journal att jag sovit dåligt.

Jag är hemma på permission varje kväll, blir skjutsad fram och tillbaka till Kungsholmen av min svärfar. Under de här kvällarna hemma är så trött. Jag vill oftast bara tillbaka till sjukhuset. Jag känner mig konstig som känner så, som att det måste vara något fel på mig. Vilken nybliven mamma ligger där med sin bebis i famnen och längtar tillbaka till sitt  rum på psyket? Borde jag inte istället längta gränslöst efter mitt barn när jag är ifrån henne? Det gör jag inte, jag är ganska obrydd om att lämna henne. En sjuksköterska ser att jag är ledsen när jag kommer tillbaka och tröstar mig. Han säger att de ger mig rätt starka mediciner, att man kan bli avtrubbad. Och jag är ju så trött. 

En kväll  hemma lägger min sambo min dotter i min famn. Jag skumpar henne så hon ska somna. “Hon kommer inte somna aldrig sådär, det gör hon ju aldrig” säger han. Men hon gör faktiskt det. Och det är så fint att han har fel. Att jag får veta bäst om henne igen. Och att jag kan göra något för henne bara genom att ligga där och låta henne sova på mig.

Jag träffar läkaren igen efter en vecka, och då kan jag föra ett normalt samtal utan att avbryta honom, även om det tar mitt fulla fokus att låta bli.  När jag träffar honom åter igen nästa vecka ha vi en helt vanligt konversation som han avslutar med att plocka bort tvångsvården. Jag kan ta bussen hem när jag ska på permission, vilket är en fantastisk frihetskänsla. Efter 11 dagar blir jag helt utskriven.

Allt blir faktiskt bra igen för mig och min familj, fast jag trodde att det var slut på föräldraskap den där första dagarna.  Socialtjänsten ringer oss när vi är ute på en vinterpromenad. Man blir som rutin anmäld när man som förälder till en minderårig blir inlagd för psykiatrisk slutenvård, men de vill inte starta någon utredning utan frågar bara om vi vill ha hjälp. Vi tackar nej, vi behöver det inte längre. 

Tiden efteråt

Efteråt  undviker jag länge alla typer av berättelser om föräldraskap. I böckerna jag köpte när jag väntade barn vill jag bara bläddra till kapitlet om hur det känns att bli inlagd på psyket när man har en nyfödd bebis. Men det finns ju aldrig något sådant kapitel. Jag känner mig ensam. Jag har ingen att spegla mig i.

Istället läser jag min journal.  Igen och igen. I timmar läser jag anteckningarna medan min dotter sover i min famn och min sambo är tillbaka i skolan igen. Jag kan den nästan utantill.  Mani, tankestörningar, LPT, mediciner och behov av övervakning. Postpartum psykos. 

Det är inte jobbigt läsa om det, eller att prata om det. Det som är jobbigt är faktiskt tvärtom: Att jag inte kan sluta prata om det.  Länge planerar  jag mina dagar för att optimera mina chanser att få prata om det. Jag lägger stor tankekraft på hur jag ska skapa så många tillfällen som möjligt att få berätta vad som hänt. Jag bokar in träffar med alla vänner och bekanta jag kan komma på och berättar för alla. När jag betat av både hela min egen och min sambos vänskapskrets fortsätter jag med min mammas alla vänner och bekanta. Jag berättar om det för alla jag möter, välkända som främlingar, ofta innan vi ens hunnit lämna farstun. 


De första dagarna jag var inlagd vill jag absolut inte identifiera mig som psykiskt sjuk. Jag ville  undvika all typ av samröre med andra patienter, jag passade inte bland dem. Efter några dagar tänkte jag om: jag har ingenting att skämmas för, och då har ingen annan det här det heller. Jag bestämmde mig för att suta vara rädd för andra patienter, och för att sluta skämmas. Och den känslan håller i sig även efteråt. Jag har ingenting att skämmas för, jag har ingenting att dölja, och den som inte förstår kan faktiskt ta och dra åt helvete.  Jag pratar högt med en vän om vad som hänt på tunnelbanan, och när jag ser att andra tittar pratar jag bara ännu högre. Jag fikar med min bebis på jobbet, sådär som folk brukar göra,  och berättar allt. Inte bara för några få kollegor, utan för exakt alla som stannar till i lunchrummet och frågar något vänligt om allt gått bra. Då svarar jag, “Nej tyvärr, jag fick en psykos och blev inlagd på psyket”. De frågade ju faktiskt! 

…exakt alla som stannar till i lunchrummet och frågar något vänligt om allt gått bra. Då svarar jag, “Nej tyvärr, jag fick en psykos och blev inlagd på psyket”

Under ett uppföljningsmöte hos psykiatrin klagar jag på att jag inte kan sluta prata om det, att jag tänker på det dygnet runt. Visst har det varit skönt att dela med mig, men ibland har det kanske ändå urartat. Jag hade väl faktiskt kunnat låta alla hälla upp en kopp kaffe på det där mammafikat innan jag drog hela historien. Varför tänker jag tiotusen gånger oftare på dagen jag blev inlagd än dagen då min dotter föddes? Efter besöket ser jag att sjuksköterskan antecknat i min journal att jag “uppvisar tecken på fungerande traumabearbetning”. Det borde kanske inte vara någon särskilt förvånande slutsats, men för mig faller något på plats när jag förstår att det är det jag håller på med. 

Till sist, efter drygt ett halvår, kommer det en dag när jag faktiskt tänker på ganska många andra saker också. Och sen kommer det bara fler och fler sådana dagar. 

8 tips till dig som i ditt yrke möter personer med psykisk ohälsa under den perinatala perioden

Tårarna rinner på personen som sitter framför dig, och det är inte första gången du ser detta. Framför dig finns en person som ska bli förälder, eller som precis har blivit en – och även om du vet att den där bubblan av lycka som syns på sociala medier inte är fullt representativ för hur verkligheten ser ut, så vet inte personen framför dig det. Det här är någon som kanske sett och hört om den där ofattbara lyckan som ska infinna sig när man ska få barn. Som gått och väntat dag ut och dag in på den där känslan – och som istället kraschade rakt ner i ett känsloträsk fyllt av sorg och förtvivlan, och som nu brottas med tankar som ”Vad är det för fel på mig?”,  ”Varför känner jag inte den där lyckan och kärleken som alla föräldrar pratar om?” och ”Varför älskar jag inte mitt barn?”.

Du har sett det förr, och du vet att det finns både medicin och samtalsstöd att erbjuda. Det finns screeningar, psykologiska behandlingar och resurser för att erbjuda stöd i föräldraskapet och i anknytningen till barnet. Men kanske har du också frågat dig själv: ”Vad mer kan man göra?” i stunder där behandlingarna inte fungerar så effektivt som man önskat, eller där köerna till adekvat hjälp är långa, och denna människa du möter sjunker djupare och djupare ner i sitt depressiva tillstånd.

Vi ställde följande fråga till våra följare på sociala medier: ”Vad saknade du för stöd under tiden du mådde som sämst?” Den feedback vi fick från föräldrar runt om i landet var otrolig. Och där slog det mig att detta är precis vad som behöver föras fram. Lösningarna som kanske ligger i periferin för forskningsfälten, och som istället trätt fram genom den individuella och kreativa kraften i var enskild behandlande läkare eller psykolog, som vågade gå på egen magkänsla. Och med det så kände jag också att det var min skyldighet att också föra dessa personers erfarenheter vidare, till dig som möter personer med psykisk ohälsa under den perinatala perioden i ditt yrke. För där kvantiteten givetvis behövs inom forskningen för att kunna nå pålitlig, signifikant och representativ statistik, så tror jag också att kvaliteten i den enskilda patientens upplevelse är det där lilla extra som behövs adderas i receptet för framgång med dessa behandlingar.

8 önskemål om förbättringar i vården av psykisk ohälsa under den perinatala perioden:

  1. Närmare relationer till vårdande personal
    Många upplever brist på relation till sin vårdande personal, och att man behöver någon som faktiskt lär känna en. Att få ha en och samma barnmorska hela vägen från graviditet, genom förlossningen och in i eftervården. Med denna personliga kontakt skapas också bättre förutsättningar för att snabbt upptäcka om en förälder inte mår bra. Kanske vore ett BVC-besök redan under graviditeten något att tänka på, för att börja bilda relationen till kommande BVC-sköterska i ett tidigt stadie, där man kan börja se över hur det sociala nätverket ser ut. Kanske behöver MVC följa upp föräldern tätare, i relation till de täta BVC-besöken som görs under första perioden?

  2. Fånga upp den ökade sårbarheten
    Där det finns en ökad sårbarhet i form av tidigare psykisk ohälsa, avsaknad av socialt stöd i omgivningen etc. är det oerhört viktigt att föräldern/föräldrarna följs upp tätt såväl under hela graviditeten som efter förlossningen. Att ha inplanerade hembesök eller telefonkontakter bokade redan under de första dagarna efter förlossningen kan vara en trygghet för föräldrarna.

  3. Mer proaktiv vård och stöd efter förlossningen
    Som förälder med psykisk ohälsa är det så mycket man behöver hjälp med att man ofta inte ens vet vad man behöver hjälp med. Här kan du inom vården med din kunskap och erfarenhet ta större ansvar för att vara proaktiv och agera i de fall familjen själva inte orkar. Istället för att ge telefonnummer till psykiatrin kan du kanske hjälpa till att ringa och boka en tid istället?  För många skulle det också vara hjälpsamt med en postpartum-doula eller annan stöttande person som kan finnas med i hemmet efter förlossningen, avlasta vid behov, följa upp regelbundet per telefon och stötta i föräldraskapet.

  4. Se föräldern – inte bara barnet
    Många upplever att man under graviditetens gång blir väldigt tätt uppföljd och omhändertagen av vården, för att sedan bli helt åsidosatt efter förlossningen till förmån för barnet. Och visst är det barnmorskornas och sjuksköterskornas främsta ansvar att ha koll på barnet, men glöm inte bort föräldrarna så fort barnet är på plats. Om de behövde din omtanke under graviditeten så kan behovet vara ännu större när barnet väl är på plats. Och genom föräldrarna når man även barnen.

  5. Tidigare screening
    Att det görs en screening av förälderns psykiska hälsa efter två månader är ett viktigt verktyg för att kunna fånga upp en begynnande eller pågående depression, men många upplever att två månader är alldeles för lång tid att vänta på screeningen. En del upplever också att frågeformuläret kan vara missvisande, och att man kan bedömas frisk även om känslan inte är så – varför det också ligger en stor tyngd i det samtal man har om formuläret. Här finns möjligheten att upptäcka när något inte står helt riktigt till. Våga ställa en extra fråga.

  6. Anhörigstöd
    I många berättelser får man höra om oförstående partners, icke-stöttande föräldrar eller obefintligt nätverk. Eftersom denna typ av psykisk ohälsa är en fråga som drabbar hela familjen är det också väldigt viktigt att man snabbt involverar hela familjen för att bygga upp den kunskapsbas och stöd som behövs. Anhöriga behöver få insikt och kunskap i problematiken och hjälp i hur de kan hjälpa. Många saknar också skriftligt material att kunna ge till sina anhöriga/sitt nätverk som beskriver perinatal psykisk ohälsa – då det kan vara jobbigt och ibland skamfyllt att försöka förklara det själv.  I det fall det helt saknas ett socialt nätverk behöver man koppla in socialtjänsten för att hitta ett lämpligt stöd till familjen i ett tidigt skede.

  7. Stödgrupper med likasinnade
    Många upplever en isolering och känsla av ensamhet i den perinatala psykiska ohälsan  och här skulle man kunna se över möjligheten att bilda stödgrupper där föräldrar i samma situation kan träffas tillsammans med barnen på neutral mark. Träffarna kan vara delvis organiserade med möjlighet att prata om ämnet under ledning av en utbildad psykolog/psykoterapeut, men samtidigt också en frizon att bara få träffas på.

  8. Amning eller ersättning – låt det inte bli en fråga
    De första dagarna efter förlossningen kan ofta vara svåra, och många upplever fortfarande att de hetsas till att amma istället för att aktivt bli tillfrågade om de vill prova på ersättning. Här behövs en bättre scanning av föräldrarnas hälsa och sömn direkt på plats, och personalen kan vara mer proaktiva i frågan om ersättning, särskilt om de ser att det finns problem med amningen eller att den ammande föräldern får väldigt lite sömn. Givetvis ska det fortfarande erbjudas amningshjälp på samma sätt som det görs idag också eftersom att amningen kan vara svår i början men sedan bli lättare och många är oförberedda på utmaningarna i början. Men eftersom det är komplex fråga som ofta är laddad med mycket känslor så är finkänsligheten och inkännandet gentemot de nyblivna föräldrarna/den nyblivna föräldern väldigt viktigt här.

Michaela Wallin
Kommunikationsstrateg
Mamma till Mamma

Förlossningsdepression: jordbävning och kris

En jordbävning är något av det läskigaste man kan vara med om, sägs det. Marken skakar och man fruktar att grunden för ens tillvaro ska rasa samman. Man söker något att hålla sig i, men allt och alla omkring en är lika skakiga. Efter skalvet ser man förödelse omkring sig och undrar oroligt om de man älskar kommit till skada.

 Jag heter Björn Salomonsson och är en psykoanalytiker och forskare som gillar att tänka i inre bilder. Som konsultläkare på Mama Mia BVC i Stockholm möter jag många föräldrar med förlossningsdepression. Ibland liknar deras berättelser rapporter från jordbävningsdrabbade människor. Det liv som hittills känts invant och tryggt rämnar plötsligt. De når inte fram till någon som kan stötta en. Allt är ångest, vilsenhet, nedstämdhet, skam och skuld. Ångest över att vara en dålig mor och ha gjort någon i familjen illa: spädbarnet, dess syskon, ens partner. Vilsenhet och nedstämdhet när man inte ser någon utväg. Skam över att inte vara strålande glad. Skuld över att inte nå barnet med all kärlek och omsorg man vill ge.

 Liknelsen med jordbävning säger oss något om allvaret i situationen – men också att man kan göra mycket åt den. En jordbävnings konsekvenser beror ju inte bara på skalvets styrka utan också på hur samhället och människorna förberett sig: Är byggnaderna stabilt byggda? Står de på stadig mark? Vet människor var de kan få katastrofhjälp? Kan den sättas in snabbt? Utmaningen för en deprimerad spädbarnsförälder är att man trott sig vara väl förberedd, men så kom ”skalvet” ändå! Man har gjort alla kontroller på MVC, gått på gym, ätit rätt mat, inte rökt, inte druckit alkohol, etc. Man har planerat förlossningen, gått på psykoprofylaxkurs med partnern och tänkt att ”Det ska bli underbart att vara förälder och älska vårt barn”. Varför blir det inte så alltid? För att svara vill jag föra in tre begrepp: kris, det omedvetna och reflektion.

 Kris

Ordet ”kris” betyder ursprungligen ”avgöra”, senare även ”avgörande ögonblick”. Samhället kan drabbas av kriser, ditt jobb likaså, och även ditt liv: kanske när du började skolan, dina föräldrar bråkade, bästisen flyttade från stan, du blev dumpad av din tonårskärlek, eller när du slutat skolan och inte visste vad du ville göra resten av ditt liv. En del kriser utlöses av överrumplande händelser, som när din kompis flyttade eller du blev dumpad. Andra följer på livets naturliga vändpunkter: puberteten, flytten hemifrån, klimakteriet, pensionering.

 Att bli förälder är en annan naturlig vändpunkt som många reflekterat över långt i förväg. Här döljer sig emellertid två problem. Det ena är att just denna vändpunkt även involverar en baby som är beroende av en och inte kan uttrycka sina önskningar i ord. Mer om babyn längre ner! Det andra problemet är att vi i förväg vet att pubertet, klimakterium och pensionering kan innebära en ”jordbävning” – medan vi oftast tror att bli förälder ska vara roligt, berikande och mysigt. Om i stället en förlossningsdepression skakar om oss är vi dåligt förberedda och fattar ingenting: ”Det här skulle bli den bästa tiden i mitt liv, och så blev det i stället detta helvete!”, som mamma Emma sa till mig. Varför trodde hon att allt skulle bli så bra när barnet kommit? Var hon naiv? Tanklös? Hon hade ju förberett sig väl, så varför rasade hon samman?

 Tre förklaringsmodeller

Varför drabbas man av förlossningsdepression? Jag skiljer på tre sorters förklaringar. Ibland har man råkat ut för något som man omöjligt kunde ha förberett sig för. Barnet föddes för tidigt. Förlossningen tog en evighet. Man blev arbetslös. Amningen gjorde förtvivlat ont. Barnet var svårtröstat. Partnern gav inte det stöd man väntat sig. Ibland ges en annan sorts förklaring: ”Det är hormonerna”. Visst, både hormonnivåer och mammas känslomässiga stabilitet skakas om, men den förklaringen kan inte belysa varför just DENNA mamma lider. Hon behöver förstå mer på djupet hur HENNES ”jordbävning” eller kris kunnat uppstå. Hon behöver kolla upp, själv och/eller tillsammans med en terapeut, vilka medvetna och omedvetna faktorer som spökar.

 Ett exempel: Mamma Emma kan inte förstå varför hon är så irriterad på sin baby Alice. Hon är så söt! Alla säger så, och visst tycker hon så själv. Ändå…

Emma: ”Aldrig får jag vara för mig själv. Jämt skriker hon. Och Johan kommer aldrig hem i tid från jobbet. Mina mammakompisar känner likadant, säger dom. Men dom verkar ändå glada… Jag känner mig annorlunda.”

Jag: ”Vad är annorlunda med dig?”

Emma: ”Att jag… inte älskar henne som jag trodde jag skulle göra.”

Nu vaknar Alice, mamma ler och tar upp henne, men så ser jag att mammas leende förbyts i tristess och att flickan undviker mammas ögon. Men Alice tittar på mig och verkar lyssna på oss.

Jag: ”Ni kanske är ledsna båda två.”

Emma: ”Jag skäms över att inte vara en bra mamma. Och så har jag dåligt samvete mot flickan.”

Jag: ”Det här med dåligt samvete… Känner du igen det från förr? För resten, har du lust att berätta din historia?”

I sådana här lägen blir en del mammor förvånade: ”Jag trodde du skulle ge mig verktyg så att jag kunde må bättre NU!” Andra blir förbryllade: ”Historia? Jag kommer från X-köping, en helt vanlig familj, inget att klaga på.” Då brukar jag formulera om min fråga:

Jag: ”Jag tänkte på vad det var för stämningar hemma, hur ni hade det med varandra. Du talar ju själv om en speciell stämning nu, att du har dåligt samvete och att din kärlek för Alice har tagit slut.”

 Omedvetna spöken hos förälder och barn

Så här kan ett terapisamtal inledas. Jag vill gärna komma djupare än att berätta för mamman att hon har en förlossningsdepression, för det har de flesta redan misstänkt. Min fråga blir HUR och VARFÖR just Emma har drabbats. En annan lika viktig ”patient” är Alice.

 ”I terapisammanhang rekommenderas ofta föräldern att komma utan sin bebis. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag överlämnar åt föräldern att bestämma det själv. Och jag vill gärna träffa babyn åtminstone en gång för att få en bild av hur hen verkar må och hur kontakten mellan förälder och barn ser ut.”

Om babyn deltar i samtalet kan mamma visserligen känna sig störd eller tro att babyn tar skada av att höra om hennes splittrade känslor. Men babyn funkar också som en ”motor” i samtalet. Det blir en mer intensiv och påträngande stämning som kan leda till att mamma lättare kommer upp med undertryckta ”förbjudna” känslor. De kan gälla barnet, partnern och – förbluffande ofta – relationen till hennes egen mor, alltså barnets mormor. Emma berättar att hennes mamma är snäll men ”spetsig”, att de talas vid varje dag ”om allting” men utan att Emma känner en närmare gemenskap. När jag frågar ifall hon berättat för mamma hur jobbigt hon har det svarar hon, till bådas vår förvåning, nej.

 Tripp-trall-trull: Emma upptäcker att hon känner sig som en dålig dotter till sin egen mor. Nu har hon själv fått en dotter och känner sig som en dålig mamma. Så länge Emma inte törs se detta ”känslotrassel” i ögonen blir det svårt att vara ärlig mot sig själv: Jo, hon älskar Alice men kärlek innebär inte att ALLTID älska sitt barn eller ALLTID vara en perfekt mor. Jo, hon älskar sin mor men de två har inte ALLTING gemensamt eller tycker PRECIS likadant om föräldraskap. Emma behöver hjälp att växa, från att vara dotter till att bli mamma och bli kollega med sin mor, dock inte en kopia av henne. Hon behöver vädra ut det gamla ”mamma-spöket” ur sin inre garderob.

 Vad förstår nu lilla Alice av mamma Emmas inre strider? Ingenting – och ändå anar hon något: inte vad som bokstavligen upptar mammas tankar men kanske att leendet är uppblandat med andra, omedvetna känslor. Babyn kan då reagera med att undvika mammas ögon, kanske därför att de är så svåra att förstå. Undvikandet förstärker både mammas övertygelse att hon är en dålig mor och babyns känsla av ensamhet. Därför arbetar jag gärna med både mor och barn så att de kommer samman igen till ett team. För det är väl det som föräldraskapet handlar om: att bilda ett team med sin baby och sin partner!

 Ibland kritiseras vi förälder-spädbarns-terapeuter för att skuldbelägga föräldrar. Men det stämmer inte. Vi vet idag att både föräldrarnas känslomässiga tillgänglighet, parrelationens tillstånd och babyns medfödda egenskaper kan påverka barnets senare utveckling. Om jag hade sagt till mamman ”din baby mår inte bra av din depression”, ja då skulle jag förtjäna klander. Men jag säger något helt annat: Både mor, far och baby är personligheter som reagerar på varandra. Om det nu har blivit en ”jordbävning” i mamma, och om det även blivit en fnurra på tråden mellan henne och barnet, ja varför då inte sätta igång med mor-barn-samtal? Eller, om det är pappa som mår dåligt, låta honom och babyn träffa mig gemensamt. Det är aldrig för tidigt…

 Vad göra själv?

Vad kan du då göra själv om du själv inte mår bra eller tycker att ditt barn inte gör det?

1/ KRÄV på BVC att få prata med någon som har utbildning i samtalsterapi. Jag vet att det kan låta naivt och lönlöst, men jag vill uppmana spädbarnsföräldrar att bli tuffare: ”OK, jag har blivit förälder, jag följer alla era rekommendationer – men jag mår skit och vill ha hjälp. Nu!”

2/ I väntan på denna hjälp vill jag rekommendera mitt tredje begrepp: reflektion. Föräldrar idag är splittrade: man ska vara på Instagram och FB, kvar i tjejgänget, kolla de senaste TV-serierna, sköta sitt jobb lika perfekt som förr, ha kul sex med sin partner, osv. Förutom att alla målen inte går ihop så lämnar de nästan ingen tid över för reflektion: att åka buss utan att kolla på mobilen, sitta i fönstret och titta ut, ta en promenad, ligga kvar i sängen en stund och fundera över nattens dröm. Man har visat att om mamma kan reflektera över föräldraskap och över babyn på ett rättframt sätt får barnet en tryggare anknytning. Antagligen är de mammorna inte så rädda för sina blandade känslor för barnet, och då blir barnet lugnare.

3/ Tala med barnet! Ge inte upp kontakten även om du tycker du är olämplig eller dålig som mor. För barnet är du Mamma med stort M och hen behöver hålla kontakt med dig. Pröva att med enkla ord berätta för barnet att just nu mår du inte så bra, men att du jobbar på att det ska bli bättre för er. Jag har erfarenheter av att bebisar uppmärksammar en mammas ärliga försök att komma i kontakt med barnet, oavsett hur mamman mår. Ärlighet vara längst brukar man ju säga, och det gäller även här.


Björn Salomonsson

Leg läk, psykoanalytiker, docent i barnpsykiatri.

PS Välkommen att läsa mer på www.bjornsalomonsson.se

 

Gästinlägg: Psykolog Eva Lyberg

Hanna sitter i fåtöljen i mitt mottagningsrum. Lilla Elsa, tre månader sover lugnt i hennes famn. Hon var vaken nyss, orolig efter att ha fått mat. Kanske för att magen bråkade, eller tröttheten skavde. Hanna har hållit henne nära, matat, vyssjat och småpratat lugnt med sin bebis. Vårt samtal avstannade några minuter när Hanna var helt upptagen av att lyssna in och lugna Elsa. Jag blir varm i hjärtat och känner ett lugn, en vördnad, när jag ser den lilla, nya människan så tryggt vilande i sin mammas famn.

Nu vänder Hanna tillbaka fokus till oss, till samtalet. ”Det känns som om Elsa inte tycker om mig. Hon blir så arg ibland. Skriker så högt. Jag tror hon är så besviken på mig, på att jag inte förstår vad det är som inte är bra. Jag kan inte trösta henne tillräcklig bra. Det här tänker jag på, nästan hela tiden”.

Det är som om jag har två mammor i rummet. En yttre mamma, som lyhört läser av när hennes barn signalerar oro och stress och möter upp, provar vad som kan hjälpa, hela tiden hållande barnet i trygghet, i närhet. Allt ser, för mig, välfungerande och ”normalt” ut. Jag ser hur grunden för en trygg anknytning skapas. Och så den andra, den inre mamman, som är i en annan värld. En mamma som känner sig otillräcklig, skuldtyngd, okänslig för sitt barns signaler. Som djupast inne i tänker att barnet skulle ha det bättre utan henne…

Så mörkt och märkligt kan det bli på insidan. Depressionen är som en inre demon som förvrider upplevelsen av verkligheten, ofta utan att människan det händer i förstår vad som händer.  Ångest är lätt att känna igen, ”jag har ångest”. Men depressionen kommer smygande, tar mer och mer utrymme och energi. Känslan av skam kommer som följeslagare, och med den kommer önskan att hålla sig undan, inte synas. Rädsla för att någon ser och tänker att jag inte är en bra mamma till mitt barn. Depressionen föder fram hypotesen: ”Det är något fel med mig”.  När vi har en hypotes söker vi bevis för den. Så när Elsa skriker blir det ett bevis för Hanna på att hon är en dålig mamma. Istället för att tänka att Elsa känner att något inte är bra, och eftersom hon vet att mamma brukar komma, så hon kallar på henne. Det är därför hon skriker. För att hon litar på, har erfarenhet av, att mamma finns där för henne när hon behöver.  Vilket är grunden för trygg anknytning.

Hanna och Elsa och mötet ovan är förstås ”hitte-på”, fast väldigt likt många möten jag haft med kvinnor med förlossningsdepression. Men hur blev det så här? Hos dig som är, eller varit, i detta mörka, finns ofta en stark önskan att förstå. Och ofta en känsla av ett djupt sår i själen, och i föräldra-självkänslan. Och av att ingen verkar ha sett, eller förstått. Och en rädsla för att ha skadat ditt barn, att anknytningen är skadad.

Hur kan det inte bli så här?  Tänker jag ibland, när jag vet hur många kvinnor har kämpat sig igenom en tuff förlossning med rädsla och komplikationer, tyckt att amningen blivit en börda istället för en njutning, när det sociala livet försvunnit från vardagen, när sömnbrist och det ständiga ansvaret (stor del av dagen som den enda vuxna), för bebisen skapat så djup trötthet att det blir svårt att tänka. Medan omgivningen säger ”passa på att njut, det här är den bästa tiden i ditt liv”. Medan alla nyblivna mammor i media strålar av inre lycka.

Men vem kom på tanken att ett nyfött spädbarn skulle kunna vara ett tillräckligt och stimulerande sällskap för en vuxen människa, en stor del av hennes vardag? Eller att trötthet, ensamhet och en för stor ansvarsbörda har andra effekter på nyblivna mammor än för andra människor?

Trots det inre mörkret som depressionen skapar, är det så många kvinnor som ändå klarar att ge sitt barn tillräcklig av det de behöver för att bli tryggt anknutna. Du behöver inte vara glad, påhittig, lycklig, tacksam, eller tokförälskad i din baby för att det ska ske. Du kanske undrar: vad behöver barnet, och vad är tillräckligt? Först; lita på att ditt barn säger till när det behöver något. Barnet har en medfödd och stark förmåga att sända ut anknytningssignaler (=gråt, att söka sig till dig) när det behöver. Svara barnet, så snart och så ofta du kan. Ditt svar är: ”Jag hör dig, jag är här för dig, du är viktig för mig”. Tillåt barnet att utforska sin omgivning och lita på att det säger till när det behöver komma tillbaka nära dig, till sin trygga bas. Det är grunden till den trygga anknytningen.

 

Både du och barnet behöver fler vuxna omkring er. En förälder som är den huvudsakliga ”trygga bas-stationen” för sitt barn behöver själv få tanka upp någonstans. Behöver någon som är lyhörd för hennes behov. När känslan ”just nu orkar inte jag” kommer behövs en annan vuxen där för barnet. Anknytningssystemet har utvecklats i ett flocksamhälle. Det funkade bra när vi var många som hjälptes åt. Det funkar ofta annars också, men kräver mycket mer. Så för att trygga anknytningsrelationen; se till att det ofta finns andra omkring er. Sök sällskap. Berätta om hur du mår, för några du litar på. Fler än du tror förstår och känner igen sig. Och titta på ditt barn. Signalerar din bebis när hen är orolig? Kommer du då? Orkar du inte det, för det mesta, så är det ännu viktigare att du och ditt barn har andra omkring er.

Brukar barnet utforska, vara nyfiken på sin omgivning? I så fall, bra.

Gör som barnet. Signalera till din omgivning när du är orolig och ur balans. Sök upp människor som kan stötta dig, vara till sällskap. Att ha en trygg bas att återvända till är grunden för all anknytning. Det gäller för bebisar. Det gäller för deras mammor också. Det är så naturligt och självklart fast vi, i vårt samhälle, glömmer det ibland. Nu är det hög tid att komma ihåg och hjälpas åt att skapa ett mer barn- och föräldravänligt samhälle, för oss alla.

 

Eva Lyberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Eva har samtalsmottagning och tar emot gravida och nyblivna mammor bl a förlossningsdepression: evalyberg.se

Till hösten kommer Eva erbjuda samtalsgrupper för gravida och nyblivna
mammor “Hela mammor”, där just “hela mamman” kan få komma med alla sina
tankar o känslor, och i stöd av gruppen och mig få hjälp att känna sig som
en mer “hel mamma”. Datum och info om samtalsgrupp: http://evalyberg.se/event/hela-mammor/

 

Evas Youtube-film om förlossningdepression:

https://www.youtube.com/watch?v=5W3qC0IQsgo

 

 

 

 

 

 

 

 

GAMZES HISTORIA

ÄLSKADE LILLA BEBIS, IBLAND ÄR DET SVÅRT ATT VARA MAMMA

Älskade lilla bebis,

Det känns som så länge sedan men ändå så nyligen som du låg i min mage, magen som jag då tyckte var tung och mest i vägen, men som jag sedan saknade när den väl var borta.

Magen som jag brukade klappa på och ibland prata med, fast det kändes fånigt och nästan lite genant. Magen som jag hade svårt att älska när huden plötsligt skiftade i skimrande ljusrosa ränder. Ränder som egentligen bara berättade att du växte och frodades precis som du skulle där i. Det är svårt att föreställa sig att det var du.

Älskade lilla bebis, jag kommer aldrig glömma dagen då jag för första gången såg ditt ansikte och hörde skriket som följdes av ditt första andetag. Du och jag som varit ett under så många veckor, dagar och minuter. Nu var du här och jag var din mamma. Tänk att jag var mamma.

Älskade lilla bebis, inte visste jag att amma dig skulle vara så svårt. Att det skulle skära som vassa knivar i mitt bröst varje gång jag försökte stilla din hunger under de första veckorna och att tårar skulle falla så att tröjan blev blöt och ögonen sved. Inte visste jag att känslan av misslyckande skulle vara så stark när du fortfarande grät av hunger, eller trötthet eller kanske magont och jag inte kunde förstå vilket efter timmar vid mitt bröst.

Inte visste jag att jag skulle bli så arg, så ledsen och så trött på dig när du inte ville ligga i din vagn. När du ville komma upp i min famn, bli buren och vara nära. Du med dina knutna små händer, lena bebiskinder och fjuniga hår. Du som jag bara ville skulle vara tyst och sova. Du som jag samtidigt längtat så otroligt mycket efter.

Älskade lilla bebis, tänk om jag hade vetat att det skulle bli svårt att vara din mamma, att det skulle bli ensamt att ta hand om dig om dagarna och att sorgen i mig skulle växa. Sorgen över det jag trodde att jag skulle få, dagarna som jag trodde att vi skulle ha och känslorna som jag trodde att jag skulle känna. Sorgen över att jag kanske inte dög som jag var, eller att jag kanske inte älskade dig tillräckligt mycket. Sorgen över att jag tänkte att det var enklare när du fortfarande låg inuti min mage, då tankarna och drömmarna fortfarande var min enda verklighet och jag kunde rå om dig utan att ångesten tryckte i mitt bröst.

Tänk om jag hade vetat att mamman i lägenheten mitt över gatan som jag brukade se vagga sin bebis ute på balkongen också hade känt som jag. Och även mamman som i mataffären la upp varorna på rullbandet framför mig i kön, tillsammans med många andra mammor i samma kvarter, i samma stad, i samma land, runtom i vår värld. Att så många andra mammor hade känt som jag.

Älskade nyblivna mamma, det är inte bara du som fällt tårar över att det inte blev som du tänkt dig. Som behövt tid för att kärleken ska växa, som sörjt att amningen inte blev som du ville, som anklagat dig själv för att inte vara tillräcklig. Som tvivlat på om du duger, blivit rädd för tankar du tänkt och känslor du känt och undrat om du varit den enda. Och samtidigt älskat ditt lilla barn så högt och så mycket att det gjort ont. Verkligen ont.

Men det är inte bara du älskade nyblivna mamma, utan så många andra mammor som känt som du, som känner som du, och som kommer att känna som du. Du visste kanske inte om det, men någon annan kan få veta och därför måste vi berätta. Vi måste berätta både om det fantastiska i att bli mamma men också att det på samma gång kan vara fruktansvärt svårt. Du och jag kan bli vi ihop, och tillsammans blir vi starka. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Fakta:
Gamze Berglund, 31 år från Stockholm
Föräldraledig språklärare och mamma till Helmer 3,5 år och Ester 10 månader.
Skriver krönikor och bloggar, bland annat om förlossningsdepression och annat som rör livet som nybliven mamma.
https://gamzes.vimedbarn.se/

Gästbloggsinlägg: rosaskimrande overklighet

Krasch. Pang. Bom.

Plötsligt händer det.

Med en smäll hamnar man där under ytan. Försöker orientera sig.
Kippar efter luft. Försöker hitta styrka att simma upp igen. Letar efter var det lyser.

Varje simtag är så mycket tyngre än att röra sig på land, och allt går i slowmotion.

Försöker grabba tag i livbojen, missar, kämpar, börjar ge upp, sjunker, blir räddad, släpad upp.

Andas jag? Vågar jag öppna ögonen?

Att drabbas av förlossningsdepression kan vara som en käftsmäll. Det
kan även vara en långsam och plågsam väg neråt som du knappt
upptäcker innan det är försent.

Jag har varit med om båda.

För drygt tre år sen fick jag mitt första barn, en frisk söt liten flicka. Förlossningen var på pappret helt normal och ganska snabb, men
det var ändå det värsta jag varit med om. När hon var född kunde jag inte glädja mig åt henne, jag var bara så trött och så glad att det var över nu. Men det var det ju inte. Både förlossning och den första spädbarnstiden var så långt ifrån mina förväntningar som
det gick att komma. Det var nästan outhärdligt.

Min dotter fick kolik, hon kunde vara tröstlös, hon krävde konstant närhet, sov extremt lite och kunde bara somna med bröstet i munnen.
Jag kände mig kvävd, jag ville bara lägga ifrån mig henne, vara så långt ifrån henne som möjligt. Jag fick aldrig vila, aldrig slippa
ifrån den konstanta stressen att inte få sova, att hon kunde vakna när som helst och att hon inte skulle sluta skrika.

Efter påtryckningar från min sambo som knappt stod ut med att se mig må så dåligt, sökte jag äntligen hjälp. Jag började prata med en psykolog via BVC. Sen fick jag diagnosen förlossningsdepression av en
läkare 13 månader efter förlossningen och utskrivet antidepressiva.

Och jag blev frisk. Jag vet inte idag om det beror på medicinen, samtalen eller att jag slutade vara föräldraledig och började jobba.
Kanske var det bara tiden som läkte mig.

Ändå drabbades jag återigen av en förlossningsdepression med mitt
andra barn två och ett halvt år senare. Trots att jag nu fick ett barn
som sover mycket och är väldigt glad och nöjd. Jag trodde ju att jag
skulle känna igen alla varningstecken, att jag skulle vara beredd och söka hjälp snabbare om det skulle drabba mig igen. Men plötsligt låg jag där i sängen en söndag kväll och fick panik över tanken att
vara själv med barnen dagen efter. Jag sa rätt ut till min sambo: ”Nu orkar jag inte mer. Jag klarar inte en dag till”.

Nu är min yngsta 8 månader. Jag är sjukskriven, under medicinering igen och min sambo tvingas vara hemma på heltid och ta hand om oss allihopa. Skulden och skammen är så enormt stor. Men det får aldrig
hindra oss ifrån att sätta stopp för oss själva, att öppna upp sig och berätta för någon hur man mår, och att söka hjälp. Annars
kommer man aldrig bli frisk.

/rosaskimrandeoverklighet.blogg.se

Hannas historia

 

Jag gifte mig med min själsfrände 2015. I nöd och lust sa vi. Om jag då visste att betoningen av ”nöd” skulle blivit en så central del av vår första tid som föräldrar. Vi ville ha barn, planerade för en framtid. Plusset kom fort och lyckan var total.

För att förklara kort så hade jag en hemsk förlossning. Lång latensfas på cirka 3 dagar följt av dåligt värkarbete och en utmattad kropp. Det slutade tillslut i ett klipp, sugklocka och två sköterskor som stod med hela sin tyngd över min mage. Min dotter gick de iväg med direkt då hon hade svårt att andas till en början. Efter att moderkakan var ute hörde jag ett forsande ljud. Som om någon välte en hink vatten över golvet. Det tog ett tag innan jag insåg att jag blödde. Sköterskor och läkare stormade in i salen. De sa upprepade gånger att jag var tvungen hålla mig vaken. På bara några minuter hade jag förlorat 3 liter blod. Jag slapp operation med några sekunder.

Det tog mig två dagar och fem blodtransfusioner innan jag kunde ställa mig upp. Dödsångesten jag upplevde dagen efter var förlamande. Det där lilla pyret som låg i vagnen i rummet ägnade jag inte en tanke. Jag hade inte brytt mig om hon fanns där eller inte. Jag kände ingenting för henne. Trots detta lade jag upp foton i sociala medier över mitt ”underverk”. Hur vacker hon var, hur mycket jag älskade henne. När jag egentligen inte kände annat än ångest. Min dotter, var för mig, ett bylte med ångest. Min mamma och svärmor tog hand om henne den första tiden. Jag fanns i periferin, gjorde så gott jag kunde, men jag ville egentligen bara dö. Min dotter skulle inte ha en mamma som mig. Vad fan har vi gjort? Jag ville att allt skulle bli som förut. Gå tillbaka till jobbet och mitt gamla liv. Kunde vi inte adoptera bort henne? Hon ska inte ha en mamma som är så trasig. Hur ska jag kunna ta hand om någon annan, när jag inte klarar att hålla ihop mig själv? Panikattack på panikattack. Jag gick i en ständig dimma av lugnande mediciner. Jag gjorde allt som krävdes för att min dotter, Silje, skulle ha det bra. Jag låg på golvet och log mot henne. Jag hade hört att det var viktigt. Leendet är nog det falskaste jag någonsin gett. Men hon svarade med att le tillbaka.

Det tog mig 6 månader innan jag på riktigt kunde säga att jag älskade min dotter. Idag älskar jag henne över allt annat. Det dåliga samvetet kommer jag inte ifrån, trots att jag vet att det inte är mitt fel. Jag behandlas idag för förlossningsdepression, ångest och PTSD (posttraumatisk-stress-syndrom). Jag är långt ifrån lagad, hel. Men jag gör mitt bästa som mamma till min dotter, som är en riktig solstråle. Jag har aldrig varit så nära på att fatta beslut om att avsluta mitt liv som då. Idag är jag glad att jag valde att kämpa. Kämpa för min dotter, för min man. Ja för hela min lilla familj. Jag hade aldrig klarat det utan allt fantastiskt stöd jag fått och fortfarande får av min egen familj och även svärfamilj.

Jag kunde ha dött – men jag överlevde!
Jag gick från en oförmåga att älska min dotter, till att idag älska henne på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt! Jag kommer kanske aldrig bli hel men jag strävar efter att åtminstone bli lite mindre trasig.

/Hanna 27 år
Utbildad beteendevetare, jobbar som civilanställd på polisen

 

Vill ni läsa mer om Hanna så kan ni besöka hennes blogg: 

http://www.finest.se/hannahgrahnson

“En blogg som handlar om min kamp tillbaka till ett någorlunda bättre liv. En krokig resa som jag hoppas en dag ska ge utdelning! Bloggen är startad i förhoppning att ingen annan ska behöva gå igenom det jag gjorde i ensamhet. Vi är så många fler än vi tror och vi måste våga stoppa tabun kring förlossningsdepression. Om vi väljer att tiga, hur ska någonting någonsin kunna förändras?”

Nyhetsmorgon 3/1-18

Den 3 januari kommer vi på Mamma till Mamma gästa Nyhetsmorgon på TV4 för att prata om förlossningsdepression/föräldradepression och organisationen Mamma till Mamma.

Bilderesultat for nyhetsmorgon