Gästinlägg: Psykolog Eva Lyberg

Hanna sitter i fåtöljen i mitt mottagningsrum. Lilla Elsa, tre månader sover lugnt i hennes famn. Hon var vaken nyss, orolig efter att ha fått mat. Kanske för att magen bråkade, eller tröttheten skavde. Hanna har hållit henne nära, matat, vyssjat och småpratat lugnt med sin bebis. Vårt samtal avstannade några minuter när Hanna var helt upptagen av att lyssna in och lugna Elsa. Jag blir varm i hjärtat och känner ett lugn, en vördnad, när jag ser den lilla, nya människan så tryggt vilande i sin mammas famn.

Nu vänder Hanna tillbaka fokus till oss, till samtalet. ”Det känns som om Elsa inte tycker om mig. Hon blir så arg ibland. Skriker så högt. Jag tror hon är så besviken på mig, på att jag inte förstår vad det är som inte är bra. Jag kan inte trösta henne tillräcklig bra. Det här tänker jag på, nästan hela tiden”.

Det är som om jag har två mammor i rummet. En yttre mamma, som lyhört läser av när hennes barn signalerar oro och stress och möter upp, provar vad som kan hjälpa, hela tiden hållande barnet i trygghet, i närhet. Allt ser, för mig, välfungerande och ”normalt” ut. Jag ser hur grunden för en trygg anknytning skapas. Och så den andra, den inre mamman, som är i en annan värld. En mamma som känner sig otillräcklig, skuldtyngd, okänslig för sitt barns signaler. Som djupast inne i tänker att barnet skulle ha det bättre utan henne…

Så mörkt och märkligt kan det bli på insidan. Depressionen är som en inre demon som förvrider upplevelsen av verkligheten, ofta utan att människan det händer i förstår vad som händer.  Ångest är lätt att känna igen, ”jag har ångest”. Men depressionen kommer smygande, tar mer och mer utrymme och energi. Känslan av skam kommer som följeslagare, och med den kommer önskan att hålla sig undan, inte synas. Rädsla för att någon ser och tänker att jag inte är en bra mamma till mitt barn. Depressionen föder fram hypotesen: ”Det är något fel med mig”.  När vi har en hypotes söker vi bevis för den. Så när Elsa skriker blir det ett bevis för Hanna på att hon är en dålig mamma. Istället för att tänka att Elsa känner att något inte är bra, och eftersom hon vet att mamma brukar komma, så hon kallar på henne. Det är därför hon skriker. För att hon litar på, har erfarenhet av, att mamma finns där för henne när hon behöver.  Vilket är grunden för trygg anknytning.

Hanna och Elsa och mötet ovan är förstås ”hitte-på”, fast väldigt likt många möten jag haft med kvinnor med förlossningsdepression. Men hur blev det så här? Hos dig som är, eller varit, i detta mörka, finns ofta en stark önskan att förstå. Och ofta en känsla av ett djupt sår i själen, och i föräldra-självkänslan. Och av att ingen verkar ha sett, eller förstått. Och en rädsla för att ha skadat ditt barn, att anknytningen är skadad.

Hur kan det inte bli så här?  Tänker jag ibland, när jag vet hur många kvinnor har kämpat sig igenom en tuff förlossning med rädsla och komplikationer, tyckt att amningen blivit en börda istället för en njutning, när det sociala livet försvunnit från vardagen, när sömnbrist och det ständiga ansvaret (stor del av dagen som den enda vuxna), för bebisen skapat så djup trötthet att det blir svårt att tänka. Medan omgivningen säger ”passa på att njut, det här är den bästa tiden i ditt liv”. Medan alla nyblivna mammor i media strålar av inre lycka.

Men vem kom på tanken att ett nyfött spädbarn skulle kunna vara ett tillräckligt och stimulerande sällskap för en vuxen människa, en stor del av hennes vardag? Eller att trötthet, ensamhet och en för stor ansvarsbörda har andra effekter på nyblivna mammor än för andra människor?

Trots det inre mörkret som depressionen skapar, är det så många kvinnor som ändå klarar att ge sitt barn tillräcklig av det de behöver för att bli tryggt anknutna. Du behöver inte vara glad, påhittig, lycklig, tacksam, eller tokförälskad i din baby för att det ska ske. Du kanske undrar: vad behöver barnet, och vad är tillräckligt? Först; lita på att ditt barn säger till när det behöver något. Barnet har en medfödd och stark förmåga att sända ut anknytningssignaler (=gråt, att söka sig till dig) när det behöver. Svara barnet, så snart och så ofta du kan. Ditt svar är: ”Jag hör dig, jag är här för dig, du är viktig för mig”. Tillåt barnet att utforska sin omgivning och lita på att det säger till när det behöver komma tillbaka nära dig, till sin trygga bas. Det är grunden till den trygga anknytningen.

 

Både du och barnet behöver fler vuxna omkring er. En förälder som är den huvudsakliga ”trygga bas-stationen” för sitt barn behöver själv få tanka upp någonstans. Behöver någon som är lyhörd för hennes behov. När känslan ”just nu orkar inte jag” kommer behövs en annan vuxen där för barnet. Anknytningssystemet har utvecklats i ett flocksamhälle. Det funkade bra när vi var många som hjälptes åt. Det funkar ofta annars också, men kräver mycket mer. Så för att trygga anknytningsrelationen; se till att det ofta finns andra omkring er. Sök sällskap. Berätta om hur du mår, för några du litar på. Fler än du tror förstår och känner igen sig. Och titta på ditt barn. Signalerar din bebis när hen är orolig? Kommer du då? Orkar du inte det, för det mesta, så är det ännu viktigare att du och ditt barn har andra omkring er.

Brukar barnet utforska, vara nyfiken på sin omgivning? I så fall, bra.

Gör som barnet. Signalera till din omgivning när du är orolig och ur balans. Sök upp människor som kan stötta dig, vara till sällskap. Att ha en trygg bas att återvända till är grunden för all anknytning. Det gäller för bebisar. Det gäller för deras mammor också. Det är så naturligt och självklart fast vi, i vårt samhälle, glömmer det ibland. Nu är det hög tid att komma ihåg och hjälpas åt att skapa ett mer barn- och föräldravänligt samhälle, för oss alla.

 

Eva Lyberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Eva har samtalsmottagning och tar emot gravida och nyblivna mammor bl a förlossningsdepression: evalyberg.se

Till hösten kommer Eva erbjuda samtalsgrupper för gravida och nyblivna
mammor “Hela mammor”, där just “hela mamman” kan få komma med alla sina
tankar o känslor, och i stöd av gruppen och mig få hjälp att känna sig som
en mer “hel mamma”. Datum och info om samtalsgrupp: http://evalyberg.se/event/hela-mammor/

 

Evas Youtube-film om förlossningdepression:

https://www.youtube.com/watch?v=5W3qC0IQsgo

 

 

 

 

 

 

 

 

GAMZES HISTORIA

ÄLSKADE LILLA BEBIS, IBLAND ÄR DET SVÅRT ATT VARA MAMMA

Älskade lilla bebis,

Det känns som så länge sedan men ändå så nyligen som du låg i min mage, magen som jag då tyckte var tung och mest i vägen, men som jag sedan saknade när den väl var borta.

Magen som jag brukade klappa på och ibland prata med, fast det kändes fånigt och nästan lite genant. Magen som jag hade svårt att älska när huden plötsligt skiftade i skimrande ljusrosa ränder. Ränder som egentligen bara berättade att du växte och frodades precis som du skulle där i. Det är svårt att föreställa sig att det var du.

Älskade lilla bebis, jag kommer aldrig glömma dagen då jag för första gången såg ditt ansikte och hörde skriket som följdes av ditt första andetag. Du och jag som varit ett under så många veckor, dagar och minuter. Nu var du här och jag var din mamma. Tänk att jag var mamma.

Älskade lilla bebis, inte visste jag att amma dig skulle vara så svårt. Att det skulle skära som vassa knivar i mitt bröst varje gång jag försökte stilla din hunger under de första veckorna och att tårar skulle falla så att tröjan blev blöt och ögonen sved. Inte visste jag att känslan av misslyckande skulle vara så stark när du fortfarande grät av hunger, eller trötthet eller kanske magont och jag inte kunde förstå vilket efter timmar vid mitt bröst.

Inte visste jag att jag skulle bli så arg, så ledsen och så trött på dig när du inte ville ligga i din vagn. När du ville komma upp i min famn, bli buren och vara nära. Du med dina knutna små händer, lena bebiskinder och fjuniga hår. Du som jag bara ville skulle vara tyst och sova. Du som jag samtidigt längtat så otroligt mycket efter.

Älskade lilla bebis, tänk om jag hade vetat att det skulle bli svårt att vara din mamma, att det skulle bli ensamt att ta hand om dig om dagarna och att sorgen i mig skulle växa. Sorgen över det jag trodde att jag skulle få, dagarna som jag trodde att vi skulle ha och känslorna som jag trodde att jag skulle känna. Sorgen över att jag kanske inte dög som jag var, eller att jag kanske inte älskade dig tillräckligt mycket. Sorgen över att jag tänkte att det var enklare när du fortfarande låg inuti min mage, då tankarna och drömmarna fortfarande var min enda verklighet och jag kunde rå om dig utan att ångesten tryckte i mitt bröst.

Tänk om jag hade vetat att mamman i lägenheten mitt över gatan som jag brukade se vagga sin bebis ute på balkongen också hade känt som jag. Och även mamman som i mataffären la upp varorna på rullbandet framför mig i kön, tillsammans med många andra mammor i samma kvarter, i samma stad, i samma land, runtom i vår värld. Att så många andra mammor hade känt som jag.

Älskade nyblivna mamma, det är inte bara du som fällt tårar över att det inte blev som du tänkt dig. Som behövt tid för att kärleken ska växa, som sörjt att amningen inte blev som du ville, som anklagat dig själv för att inte vara tillräcklig. Som tvivlat på om du duger, blivit rädd för tankar du tänkt och känslor du känt och undrat om du varit den enda. Och samtidigt älskat ditt lilla barn så högt och så mycket att det gjort ont. Verkligen ont.

Men det är inte bara du älskade nyblivna mamma, utan så många andra mammor som känt som du, som känner som du, och som kommer att känna som du. Du visste kanske inte om det, men någon annan kan få veta och därför måste vi berätta. Vi måste berätta både om det fantastiska i att bli mamma men också att det på samma gång kan vara fruktansvärt svårt. Du och jag kan bli vi ihop, och tillsammans blir vi starka. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Fakta:
Gamze Berglund, 31 år från Stockholm
Föräldraledig språklärare och mamma till Helmer 3,5 år och Ester 10 månader.
Skriver krönikor och bloggar, bland annat om förlossningsdepression och annat som rör livet som nybliven mamma.
https://gamzes.vimedbarn.se/

Gästbloggsinlägg: rosaskimrande overklighet

Krasch. Pang. Bom.

Plötsligt händer det.

Med en smäll hamnar man där under ytan. Försöker orientera sig.
Kippar efter luft. Försöker hitta styrka att simma upp igen. Letar efter var det lyser.

Varje simtag är så mycket tyngre än att röra sig på land, och allt går i slowmotion.

Försöker grabba tag i livbojen, missar, kämpar, börjar ge upp, sjunker, blir räddad, släpad upp.

Andas jag? Vågar jag öppna ögonen?

Att drabbas av förlossningsdepression kan vara som en käftsmäll. Det
kan även vara en långsam och plågsam väg neråt som du knappt
upptäcker innan det är försent.

Jag har varit med om båda.

För drygt tre år sen fick jag mitt första barn, en frisk söt liten flicka. Förlossningen var på pappret helt normal och ganska snabb, men
det var ändå det värsta jag varit med om. När hon var född kunde jag inte glädja mig åt henne, jag var bara så trött och så glad att det var över nu. Men det var det ju inte. Både förlossning och den första spädbarnstiden var så långt ifrån mina förväntningar som
det gick att komma. Det var nästan outhärdligt.

Min dotter fick kolik, hon kunde vara tröstlös, hon krävde konstant närhet, sov extremt lite och kunde bara somna med bröstet i munnen.
Jag kände mig kvävd, jag ville bara lägga ifrån mig henne, vara så långt ifrån henne som möjligt. Jag fick aldrig vila, aldrig slippa
ifrån den konstanta stressen att inte få sova, att hon kunde vakna när som helst och att hon inte skulle sluta skrika.

Efter påtryckningar från min sambo som knappt stod ut med att se mig må så dåligt, sökte jag äntligen hjälp. Jag började prata med en psykolog via BVC. Sen fick jag diagnosen förlossningsdepression av en
läkare 13 månader efter förlossningen och utskrivet antidepressiva.

Och jag blev frisk. Jag vet inte idag om det beror på medicinen, samtalen eller att jag slutade vara föräldraledig och började jobba.
Kanske var det bara tiden som läkte mig.

Ändå drabbades jag återigen av en förlossningsdepression med mitt
andra barn två och ett halvt år senare. Trots att jag nu fick ett barn
som sover mycket och är väldigt glad och nöjd. Jag trodde ju att jag
skulle känna igen alla varningstecken, att jag skulle vara beredd och söka hjälp snabbare om det skulle drabba mig igen. Men plötsligt låg jag där i sängen en söndag kväll och fick panik över tanken att
vara själv med barnen dagen efter. Jag sa rätt ut till min sambo: ”Nu orkar jag inte mer. Jag klarar inte en dag till”.

Nu är min yngsta 8 månader. Jag är sjukskriven, under medicinering igen och min sambo tvingas vara hemma på heltid och ta hand om oss allihopa. Skulden och skammen är så enormt stor. Men det får aldrig
hindra oss ifrån att sätta stopp för oss själva, att öppna upp sig och berätta för någon hur man mår, och att söka hjälp. Annars
kommer man aldrig bli frisk.

/rosaskimrandeoverklighet.blogg.se

Hannas historia

 

Jag gifte mig med min själsfrände 2015. I nöd och lust sa vi. Om jag då visste att betoningen av ”nöd” skulle blivit en så central del av vår första tid som föräldrar. Vi ville ha barn, planerade för en framtid. Plusset kom fort och lyckan var total.

För att förklara kort så hade jag en hemsk förlossning. Lång latensfas på cirka 3 dagar följt av dåligt värkarbete och en utmattad kropp. Det slutade tillslut i ett klipp, sugklocka och två sköterskor som stod med hela sin tyngd över min mage. Min dotter gick de iväg med direkt då hon hade svårt att andas till en början. Efter att moderkakan var ute hörde jag ett forsande ljud. Som om någon välte en hink vatten över golvet. Det tog ett tag innan jag insåg att jag blödde. Sköterskor och läkare stormade in i salen. De sa upprepade gånger att jag var tvungen hålla mig vaken. På bara några minuter hade jag förlorat 3 liter blod. Jag slapp operation med några sekunder.

Det tog mig två dagar och fem blodtransfusioner innan jag kunde ställa mig upp. Dödsångesten jag upplevde dagen efter var förlamande. Det där lilla pyret som låg i vagnen i rummet ägnade jag inte en tanke. Jag hade inte brytt mig om hon fanns där eller inte. Jag kände ingenting för henne. Trots detta lade jag upp foton i sociala medier över mitt ”underverk”. Hur vacker hon var, hur mycket jag älskade henne. När jag egentligen inte kände annat än ångest. Min dotter, var för mig, ett bylte med ångest. Min mamma och svärmor tog hand om henne den första tiden. Jag fanns i periferin, gjorde så gott jag kunde, men jag ville egentligen bara dö. Min dotter skulle inte ha en mamma som mig. Vad fan har vi gjort? Jag ville att allt skulle bli som förut. Gå tillbaka till jobbet och mitt gamla liv. Kunde vi inte adoptera bort henne? Hon ska inte ha en mamma som är så trasig. Hur ska jag kunna ta hand om någon annan, när jag inte klarar att hålla ihop mig själv? Panikattack på panikattack. Jag gick i en ständig dimma av lugnande mediciner. Jag gjorde allt som krävdes för att min dotter, Silje, skulle ha det bra. Jag låg på golvet och log mot henne. Jag hade hört att det var viktigt. Leendet är nog det falskaste jag någonsin gett. Men hon svarade med att le tillbaka.

Det tog mig 6 månader innan jag på riktigt kunde säga att jag älskade min dotter. Idag älskar jag henne över allt annat. Det dåliga samvetet kommer jag inte ifrån, trots att jag vet att det inte är mitt fel. Jag behandlas idag för förlossningsdepression, ångest och PTSD (posttraumatisk-stress-syndrom). Jag är långt ifrån lagad, hel. Men jag gör mitt bästa som mamma till min dotter, som är en riktig solstråle. Jag har aldrig varit så nära på att fatta beslut om att avsluta mitt liv som då. Idag är jag glad att jag valde att kämpa. Kämpa för min dotter, för min man. Ja för hela min lilla familj. Jag hade aldrig klarat det utan allt fantastiskt stöd jag fått och fortfarande får av min egen familj och även svärfamilj.

Jag kunde ha dött – men jag överlevde!
Jag gick från en oförmåga att älska min dotter, till att idag älska henne på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt! Jag kommer kanske aldrig bli hel men jag strävar efter att åtminstone bli lite mindre trasig.

/Hanna 27 år
Utbildad beteendevetare, jobbar som civilanställd på polisen

 

Vill ni läsa mer om Hanna så kan ni besöka hennes blogg: 

http://www.finest.se/hannahgrahnson

“En blogg som handlar om min kamp tillbaka till ett någorlunda bättre liv. En krokig resa som jag hoppas en dag ska ge utdelning! Bloggen är startad i förhoppning att ingen annan ska behöva gå igenom det jag gjorde i ensamhet. Vi är så många fler än vi tror och vi måste våga stoppa tabun kring förlossningsdepression. Om vi väljer att tiga, hur ska någonting någonsin kunna förändras?”

Nyhetsmorgon 3/1-18

Den 3 januari kommer vi på Mamma till Mamma gästa Nyhetsmorgon på TV4 för att prata om förlossningsdepression/föräldradepression och organisationen Mamma till Mamma.

Bilderesultat for nyhetsmorgon

Vår blogg

Här kommer vi snart att börja blogga om allt som rör förlossningsdepression och mycket mer!

Share This