Skip to main content
Min historia

”Jag ville inte dö, men jag visste att hon skulle ha det bättre utan mig” – Anonym berättelse om postpartumdepression

By 24 maj, 2024No Comments

Nu efter, när jag reflekterat över graviditeten och de första veckorna efter förlossningen, är det inte konstigt att jag fick en förlossningsdepression.”

Min dotter var inte planerad. Jag var dock fast besluten om att jag ville behålla, medan min partner argumenterade för det motsatta. I 15 veckor höll vi på. Vi var till och med på abortmottagningen. Jag skämdes över att vara där. Det kändes fel för mig. Sköterskan som tog emot oss såg menande på min sambo och sa att det bara var mitt beslut. Vi åkte därifrån med en ultraljudsbild på den lilla, lilla bebisen.

Jag grät och grät. Förhållandet hängde på en skör tråd och jag var livrädd för att bli lämnad. Veckorna gick och till slut var det inte längre lagligt med abort utan särskilda orsaker. Sakta men säkert började det vända. Min sambo accepterade graviditeten och min lycka började ta mer plats. Den blev dock kortvarig.

”På rutinultraljudet mätte bebisens huvud en vecka mindre än vad det borde vara. Vi skickades på totalt fem tillväxtultraljud och oron var konstant.”

Till slut visade det sig att hon bara var en liten bebis. Inget konstigt alls.

Till slut, nio dagar efter BF föddes den sötaste lilla flicka jag någonsin sett. Förlossningen var fantastisk. Jag hade aldrig känt mig starkare. Jag hamnade dock i någon slags chock efteråt. Plötsligt blev allt så definitivt och jag kunde inte ta in att hon var min att ta hand om.

De följande veckorna är en dimma såhär i efterhand. Amningen strulade, jag sov knappt och min sambo började jobba samma dag som vi kom hem. Jag satt ensam hemma och försökte så gott jag kunde. Jag vet i efterhand att jag skötte henne exemplariskt, men där och då kände jag mig otillräcklig. Fyra dagar efter förlossningen fick jag ont och vi åkte in. Det visade sig att det var rester kvar i livmodern och jag bokades in på operation dagen efter. Jag var livrädd. Jag hade aldrig tidigare blivit sövd och tänkte ”jag kommer dö ifrån mitt barn”. Jag skickades hem med cytotek och skulle komma tillbaka dagen efter. På morgonen, innan operationen, gjorde de ett ultraljud till. Det visade sig att det mesta hade kommit ut av sig själv och skrapningen ställdes in. All denna oro för ingenting.

Jag är övertygad om att det var den händelsen som blev startskottet för min svåra depression. Efter den dagen gick det bara utför. Jag började lämna bort min dotter så fort jag inte ammade. Det gick sedan så långt att jag fick panikkänslor när hon var i samma rum. Jag förstod inte vad det var för fel på mig.

”Jag ville inte dö, men jag visste att hon skulle ha det bättre utan mig. Jag var inte värd henne.”

Till slut fick jag även svåra tvångstankar om att skada henne och började se tillhyggen överallt. Jag kunde inte se knivar eller sladdar utan att bli rädd för mig själv.

Jag sökte hjälp på vårdcentralen och fick Sertralin utskrivet. Med rädsla för biverkningarna och för att må ännu sämre vågade jag inte ta dem. Ytterligare ett par dagar efter tog min mamma tag i saken och körde in mig till psykakuten. Jag var rädd att bli hemskickad, men med tanke på mitt tillstånd och den svåra depression jag nu befann mig i var de rädda för att jag skulle utveckla en förlossningspsykos. Jag fick valet att bli inlagd medan jag sattes in på Sertralin. Jag grät, för första gången på tre veckor, av lättnad.

”En kvart efter beslutet var taget kom två skötare och hämtade mig. En tre och en halv lång vistelse på psykiatriavdelning väntade. Jag började ta medicinen och efter två veckor vände det.”

Jag började må bättre och började sakna min dotter. Under denna tid var hon hemma tillsammans med min sambo och sin farmor. En och en halv vecka efter skrevs jag ut och fick komma hem.

Samma dag infann sig exakt samma känslor och tankar som dagen jag åkte in. ”Det kommer aldrig bli bra igen” minns jag att jag tänkte. Den här gången gjorde jag dock tvärtom mot vad jag hade gjort innan. Jag berättade om mina känslor och tankar så fort jag fick chansen. Jag berättade för mamma och för mina vänner, och framförallt berättade jag för min stödförälder jag kommit i kontakt med via Mamma till mamma. Hon blev en livsnödvändig kontakt i allt detta smärtsamma.

En vecka efter att jag kommit hem började jag återigen få hopp om framtiden, och sen den dagen har det bara blivit bättre och bättre. Nu ligger hon här bredvid mig, tre månader gammal, och är det finaste i mitt liv. Hon som, när det var som mörkast, hade förstört mitt liv blev den som till slut räddade mig. Hennes gulliga, tandlösa leende limmar dag för dag, sakta men säkert, ihop min sargade självbild.

”Jag är glad över att jag vågade söka hjälp och att vården tog mig på allvar. Jag blev bemött med så mycket respekt och det förändrade min syn på den svenska psykiatrivården.”

Jag önskar att alla hade kunnat bli bemötta på samma vis, och är ledsen över att det inte alltid är så.

Nu efter, när jag reflekterat över graviditeten och de första veckorna efter förlossningen, är det inte konstigt att jag fick en förlossningsdepression. Jag önskar att vården erbjudit mig stöd redan innan förlossningen, just med tanke på allt jag var med om under graviditeten. Jag önskar att läkaren på gynekologimottagningen hade kunnat vara med ödmjuk inför min stora rädsla inför operationen (som inte ens blev av). Jag önskar att vi vågar dela våra mörka tankar och känslor utan att vara rädda för responsen.

Om du befinner dig där jag befann mig vill jag skänka hopp. Det finns hjälp att få, och du är inte svag som söker hjälp, tvärtom. Du är modig, du vågar.

Tack till min mamma, den starkaste jag vet, som bar mig när jag inte orkade själv. Tack till min sambo för att du gjorde ditt bästa för att ta hand om vår dotter medan jag var inlagd. Jag älskar dig och den pappa du är. Tack till min stödförälder V, för alla kloka svar och för att du fick mig att förstå att mina tankar och känslor var normala. Tack till min lilla, fina dotter, för att du varje dag gör mig till den lyckligaste mamman i världen. Och till sist, tack till mig själv, för att jag tog hjälpen jag erbjöds och kom ut på andra sidan, starkare än någonsin.

Och kom ihåg – du är INTE ensam. Dina känslor och tankar har känts och tänkts av andra mammor innan dig. Det är normalt och helt okej. Ta hand om dig.