Skip to main content
Min historia

”Jag ville inte ha min son. Jag var rädd för att han skulle känna min ångest” – Elins berättelse om sin postpartumdepression

By 5 november, 2021No Comments

Hej, jag heter Elin och jag fick en helt underbar son 7 september 2020. Han fick namnet Elliot.

Elliot var extremt efterlängtad efter 7 missfall, 8 foster, 5 operationer, 2 livshotande tillstånd inklusive operation. Att Elliot överlevde i livmodern var p.g.a. att han fått fäste i en ärrvävnad. Jag var lycklig, rädd men förväntansfull. Nu måste detta fullföljas. Någon tur ska jag ha..

I vecka fem började jag må illa, i vecka 6 eskalerade det. Sen blev det värre och värre. Hade tät kontakt med läkare redan tidigt i graviditeten, som sa att ”det är normalt att må dåligt och kräkas”. Det eskalerade och eskalerade. Fick ingen hjälp med att jag kräktes. I vecka 11 kunde jag inte sköta mitt jobb, inte ha kraft till att sköta min hygien. I vecka 12 kräktes jag 38 gånger på en dag och blev akut inlagd på sjukhus p.g.a. svält.

Första tanken med grov ångest om det skulle vara värt det.

Sen blev det värre. Fick inte rätt hjälp från vården. Blev förminskad. ”Det är inte så farligt, alla graviditeter är olika”. I vecka 18 ville jag göra abort. Hade läkarsamtal om att få det godkänt, skulle bara ta beslutet. Jag kunde inte, ångest över att jag själv inte finns mer men det var ju inte mitt barns fel. Isolerad p.g.a. mitt mående och p.g.a. Corona. Kunde inte gå ut med hunden, fick lämna bort henne till mina föräldrar. Ångest över att ingen förstod mig. Min sambo, min familj, mina vänner, alla försökte hjälpa men det hjälpte inte, för ingen förstod mig. I vecka 25 fick jag tankar om självmord. Försökte kontakta psyk men fick ingen hjälp. ”Sök till kvinnokliniken” hette det. Ingen hjälp där heller, bara mer medicin som inte hjälpte.

Jag har blivit motarbetad hela min graviditet, tills vecka 38. Träffade en underbar läkare som gav mig rätt medicin. Jag mådde som en prinsessa i 2 veckor. Var glad, jag simma i havet, gick ut med min hund. Jag kunde äta. Planerade förlossningen på mina villkor. Allt såg ljust ut.

Tills förlossningen kom. Fick värkar snabbt. Skulle ha en Alma barnmorska men fick inte det. Blev sent medicinerad. Skulle ha kejsarsnitt men barnmorskan hade inte tid att läsa i min journal att jag skulle ha det. När det blev skiftbyte kom en ny barnmorska och insåg felet men de var försent. Han var redan för långt nere. Tvingades till vaginal förlossning. Jag var utmattad, överkörd, utlämnad, panik, självmordstankar. Ut kom Elliot.

Jag våga inte röra honom. Jag våga inte titta på honom. Tillslut tog min barnmorska min hand mot Elliot och jag kände på hans hår.

Sen skulle jag sys. Bedövningen hjälpte inte men jag var paralyserad så jag fick inte ut ett ord om att det gjorde ont. Jag var som en tegelsten. Jag var inte där.

Efter förlossningen drabbades jag av depression. Jag ville inte ha min son. Jag var rädd för att ta i honom. Rädd för att han skulle känna min ångest. Jag var rädd att jag är en dålig mamma.

6 månader senare såg jag min son för första gången. Jag såg honom. Första gången kände jag att jag fick en känsla för honom. Sen dröjde det 2 månader tills den känslan kom igen, sen stanna den kvar lite längre. Den kom och gick, tills han fyllde ett.

Nu ser jag min son varje dag. Han är en helt underbar liten individ på 1 år och 3 månader.  Det har gått bra. Det blir bättre ❤️ Jag går i terapi för utmattningssyndrom, ångest, mardrömmar, ptsd. Men: När jag ser tillbaka på det som varit, var det den hemskaste perioden i mitt liv.

Men Elliot är värd det. Du är värd det.