Skip to main content
Min historia

”Men lilla gumman, hur mår du?” – Alexandras berättelse om sin förlossningspsykos

By 6 maj, 2021september 13th, 2021No Comments

”9 dagar efter BF föddes min son Theodor. Halv sex på morgonen kom första värken och 22.00 kom han till världen. Förlossningen gick bra, så pass bra att jag känner att ”wow det där vill jag göra igen”.

Där låg vårat lilla mirakel på mitt bröst och allt jag kunde tänka var ”är det meningen att jag ska älska honom nu?”. Jag höll detta för mig själv eftersom allt alla pratar om är vilken lycka man känner, den enorma kärleken – och jag kände inte alls så. Ångest.

Till och från under våra fem dagar på bb så kom stunder där jag inte kunde titta på min son på grund av tankar som ”skulle jag kunna skada honom?” dök upp. Jag vägrade hålla i honom tills känslan/ångesten gick över. Min hjärna gick på högvarv och kroppen kunde inte slappna av. Var inne på sjätte dagen med nästintill ingen sömn.

Ungefär sju dagar efter hans födelse slog en bomb ner. Kunde inte längre trycka undan mitt barndomstrauma som jag gjort i nästan 20 år. Jag hade blivit sexuellt utnyttjad. Detta gav mig en ångest jag aldrig någonsin upplevt. Skakningar i hela kroppen som gjorde det svårt för mig att prata. En känsla av att kvävas varje gång jag försökte äta något. Total panik. In till psykakuten då jag var i desperat behov av att få hjälp, i form av stark medicin – men blev hemskickad utan. Levde på näringsdryck och så fort den värsta ångesten släppte i någon minut så tryckte jag i mig det jag hade närmast till hands. Sömnen var fortfarande obefintlig.

Helt plötsligt såg och hörde jag döda människor.

Dag 10, nu kom manin. Jag hade energi som aldrig förr. Helt plötsligt såg och hörde jag döda människor. Jag kunde även kommunicera med dem. Förmågan att kunna höra andra människors tankar kom också på köpet. Jag blev övertygad om att jag hade en stalker och att han var på väg för att mörda mig, min familj och mina barn (Jag har även 2 st bonusbarn). Jag hade tydliga bilder i mitt huvud på barnen som blivit knivhuggna till döds. Min stalker gömde sig på vinden och väntade på sitt tillfälle. Ren panik sköljde över mig. Skrek på min sambo som inte riktigt visste hur han skulle hantera allt. Tvingade upp han på vinden för att kika om han kunde se någon där. Han inser att jag aldrig kommer kunna somna så han kör mig till min bror. Med mig har jag min son. Jag lovar honom att jag ska sova och min bror lovar att ta Theodor den natten.

Dag 11. Klockan är strax efter sju och jag har varit vaken hela natten. Pratar med min sambo i telefon och han undrar såklart om jag sovit något. Han undrar även om han ska köra mig till psykakuten. Jag svarar nej och lovar att jag ska lägga mig och sova. Kort därefter bryter jag ihop och känner hur jag totalt går in i väggen. En röst i mitt huvud säger åt mig att döda min son och min bror. Skriker åt min bror att låsa in sig med Theodor då jag känner att jag snart inte kommer kunna kontrollera mig. I väntan på att min sambo ska komma för att ta mig till akuten i köping så pratar jag med min vän i telefon som pratar mig igenom det värsta. Någon gång under samtalet är jag även på väg ut mot balkongen för att hoppa. Tar farväl av min son i tårar då jag vet att jag inte kommer komma hem på ett tag.

Sjuksköterskorna på akuten tittar på mig och säger

”Men lilla gumman hur mår du?

Min sambo har fått en förlossningspyskos och kommer inte klara av bilfärden till psykakuten i Västerås”. Sjuksköterskorna på akuten tittar på mig och säger ”Men lilla gumman hur mår du?”. Jag svarar att jag kommer att ta mitt liv idag, typ nu. Dock är detta inte ett tillstånd som prioriteras av ambulans.

Tillslut kommer jag in på psykakuten där jag får träffa en läkare och det bestäms att jag ska läggas in på avdelning 96 (psykosavdelning).  Jag har tur och får ett enkelrum. En säng, två stolar, ett bord och ett litet skåp är det som finns, så opersonligt som det kan bli. Utanför mitt fönster ser jag rastgården med ett högt staket av trä. Galler utanför fönstret utifall att man får iden att försöka rymma.

Mitt i allt detta kaos så har jag såna smärtor i min livmoder och ber om att få träffa en gynekolog då jag känner att det är nått som inte stämmer. I min journal så står det ”patient klagar på smärtor i livmoder men svårt att veta vad som är sant”. Nu kom dödsångesten. Tänk om jag dör här inne för att dom inte vill skicka mig till en gynekolog. Vågade knappt ta mina sömntabletter på grund av rädsla att jag inte skulle vakna upp igen. Efter någon dag skickas jag till slut till gynakuten (efter tjat och en sambo som tillslut säger åt läkaren att skriva remiss). Där det konstateras att det finns rester kvar av moderkakan i min livmoder. Herregud vilken lättnad att få veta att man hade rätt. Att få det bekräftat.

Under mina 10 dagar på psyk så blev jag insatt på medicin mot psykos, depression, ångest, sömnproblem. Kan inte riktigt säga hur lång tid det tog för psykosen att försvinna, men skulle säga att det kanske tog två, tre månader. Klarade inte av att gå ut utan musik i öronen då det hjälpte mig att dämpa rösterna. När det blev för jobbigt hade jag behovsmedicin som tonade ner rösterna.

Ungefär en månad efter att jag kommit hem så vaknar jag en dag av att det känns som att någon dragit bort golvet under mina fötter. Hade ingen lust att göra nått. Allt kändes jobbigt. Det enda jag ville göra var att ligga i sängen. Jag hade ångest från att jag vaknade tills att jag la mig för att sova på kvällen. Jag räknade ner timmarna. När klockan var tillräckligt mycket tog jag två, tre stycken sömntabletter för att kunna sova. Jag ville inte umgås med någon. 

Det var antingen att ta mitt liv eller hans – och hans var aldrig ett alternativ.

Jag tänkte konstant på livet innan barn och önskade att jag aldrig hade fått barn. Hur kunde jag vara så dum att jag ens skaffade barn. Mitt liv är över. Kan inte han bara dö, eller kan jag kanske adoptera bort honom utan att min sambo vet. Jag kanske bara ska ta och lämna allt och börja om utan dem.  Jag började få självmordstankar, men det var inte bara tankar, jag ville göra det. Jag orkade inte må så dåligt, det gick aldrig över. Jag kunde hålla i min son och tänka att jag hur lätt som helst skulle kunna ta hans liv. Vid något tillfälle satte jag min hand mot hans hals och började trycka. Blev så rädd för mig själv men yttrade aldrig ett ord om detta till någon. Ville inte tillbaka till psyket. Det var antingen att ta mitt liv eller hans – och hans var aldrig ett alternativ.

Min son är född i februari och vi är nu inne i juni. Läkaren vill att jag ska lägga in mig på psyket igen. Jag går med på detta (enbart för att jag ville bort från min son) men ångrar mig i samma stund som jag sätter min fot på avdelningen. Gråter mängder för det enda jag vill är att komma hem. Jag får dela rum med en främling och får inte ens gå ut (denna avdelning har inte rastgård). Tiden går så sakta och kan inte fatta att jag frivilligt satte min fot där.

I denna veva så börjar mitt mående vända. Jag börjar kunna känna glädje igen, känna kärlek till mitt barn och den där dimman jag var i den börjar sakta men säkert försvinna.

Efter 10 dagar blir jag utskriven och är satt på nya antidepressiva (tredje medicinen jag provar). I juli åker jag, min sambo och våran son ner till serbien två veckor. Vi bor i mina föräldrars hus där nere tillsammans med dem. Dom tar i princip hand om Theodor dessa två veckor. Jag får sova hur mycket jag vill och bara vara. I denna veva så börjar mitt mående vända. Jag börjar kunna känna glädje igen, känna kärlek till mitt barn och den där dimman jag var i den börjar sakta men säkert försvinna.

Min sambo var hemma föräldraledig med våran son från det att han föddes till mitten på september. Han var till största delen ensamstående för jag var inte där (psykiskt). Min svärmor tvättade åt oss under denna tid och mina föräldrar tog Theodor så mycket som de orkade. Vi fick även mat av min svärmor annars var det oftast hämtmat. Alla våra sparpengar vi hade gick åt under denna tiden.

Jag lever idag tack vare att jag hade så mycket stöd runt omkring mig. Inte bara familj men vänner. Att få ett sms från någon med ett hej hur mår du, räcker så långt. Att visa att man finns där. Min familj hälsade på mig varje dag som jag var inlagd, båda gångerna. Det var besöken jag levde för.  Mina föräldrar hittade en psykolog till mig som jag gick hos varannan vecka ganska länge. Min pappa körde mig varje gång jag hade tid och väntade på mig utanför.

Det viktigaste av allt är att komma ihåg att man inte är ensam och att det bästa man kan göra är att prata om det.

Min son blev två år nu i februari. Jag kan inte säga att jag är helt återställd för det är jag inte och jag vet inte om jag någonsin kommer bli det. Redo för ett till barn då? Nej, psykiskt så klarar jag inte av ett till barn och vet helt ärligt talat inte om jag ens skulle våga för jag vet att risken är ganska stor att jag hamnar där jag en gång varit. Båda sakerna är hemska att gå igenom men om jag var tvungen att välja så skulle jag ta psykosen alla dagar i veckan.

Det viktigaste av allt är att komma ihåg att man inte är ensam och att det bästa man kan göra är att prata om det. Finns absolut inget att skämmas för, för vi är så många som gått/går igenom det som kallas för förlossningsspsykos & förlossningsdepression.