Krasch. Pang. Bom.

Plötsligt händer det.

Med en smäll hamnar man där under ytan. Försöker orientera sig.
Kippar efter luft. Försöker hitta styrka att simma upp igen. Letar efter var det lyser.

Varje simtag är så mycket tyngre än att röra sig på land, och allt går i slowmotion.

Försöker grabba tag i livbojen, missar, kämpar, börjar ge upp, sjunker, blir räddad, släpad upp.

Andas jag? Vågar jag öppna ögonen?

Att drabbas av förlossningsdepression kan vara som en käftsmäll. Det
kan även vara en långsam och plågsam väg neråt som du knappt
upptäcker innan det är försent.

Jag har varit med om båda.

För drygt tre år sen fick jag mitt första barn, en frisk söt liten flicka. Förlossningen var på pappret helt normal och ganska snabb, men
det var ändå det värsta jag varit med om. När hon var född kunde jag inte glädja mig åt henne, jag var bara så trött och så glad att det var över nu. Men det var det ju inte. Både förlossning och den första spädbarnstiden var så långt ifrån mina förväntningar som
det gick att komma. Det var nästan outhärdligt.

Min dotter fick kolik, hon kunde vara tröstlös, hon krävde konstant närhet, sov extremt lite och kunde bara somna med bröstet i munnen.
Jag kände mig kvävd, jag ville bara lägga ifrån mig henne, vara så långt ifrån henne som möjligt. Jag fick aldrig vila, aldrig slippa
ifrån den konstanta stressen att inte få sova, att hon kunde vakna när som helst och att hon inte skulle sluta skrika.

Efter påtryckningar från min sambo som knappt stod ut med att se mig må så dåligt, sökte jag äntligen hjälp. Jag började prata med en psykolog via BVC. Sen fick jag diagnosen förlossningsdepression av en
läkare 13 månader efter förlossningen och utskrivet antidepressiva.

Och jag blev frisk. Jag vet inte idag om det beror på medicinen, samtalen eller att jag slutade vara föräldraledig och började jobba.
Kanske var det bara tiden som läkte mig.

Ändå drabbades jag återigen av en förlossningsdepression med mitt
andra barn två och ett halvt år senare. Trots att jag nu fick ett barn
som sover mycket och är väldigt glad och nöjd. Jag trodde ju att jag
skulle känna igen alla varningstecken, att jag skulle vara beredd och söka hjälp snabbare om det skulle drabba mig igen. Men plötsligt låg jag där i sängen en söndag kväll och fick panik över tanken att
vara själv med barnen dagen efter. Jag sa rätt ut till min sambo: ”Nu orkar jag inte mer. Jag klarar inte en dag till”.

Nu är min yngsta 8 månader. Jag är sjukskriven, under medicinering igen och min sambo tvingas vara hemma på heltid och ta hand om oss allihopa. Skulden och skammen är så enormt stor. Men det får aldrig
hindra oss ifrån att sätta stopp för oss själva, att öppna upp sig och berätta för någon hur man mår, och att söka hjälp. Annars
kommer man aldrig bli frisk.

/rosaskimrandeoverklighet.blogg.se