Gästinlägg: Psykolog Eva Lyberg

Hanna sitter i fåtöljen i mitt mottagningsrum. Lilla Elsa, tre månader sover lugnt i hennes famn. Hon var vaken nyss, orolig efter att ha fått mat. Kanske för att magen bråkade, eller tröttheten skavde. Hanna har hållit henne nära, matat, vyssjat och småpratat lugnt med sin bebis. Vårt samtal avstannade några minuter när Hanna var helt upptagen av att lyssna in och lugna Elsa. Jag blir varm i hjärtat och känner ett lugn, en vördnad, när jag ser den lilla, nya människan så tryggt vilande i sin mammas famn.

Nu vänder Hanna tillbaka fokus till oss, till samtalet. ”Det känns som om Elsa inte tycker om mig. Hon blir så arg ibland. Skriker så högt. Jag tror hon är så besviken på mig, på att jag inte förstår vad det är som inte är bra. Jag kan inte trösta henne tillräcklig bra. Det här tänker jag på, nästan hela tiden”.

Det är som om jag har två mammor i rummet. En yttre mamma, som lyhört läser av när hennes barn signalerar oro och stress och möter upp, provar vad som kan hjälpa, hela tiden hållande barnet i trygghet, i närhet. Allt ser, för mig, välfungerande och ”normalt” ut. Jag ser hur grunden för en trygg anknytning skapas. Och så den andra, den inre mamman, som är i en annan värld. En mamma som känner sig otillräcklig, skuldtyngd, okänslig för sitt barns signaler. Som djupast inne i tänker att barnet skulle ha det bättre utan henne…

Så mörkt och märkligt kan det bli på insidan. Depressionen är som en inre demon som förvrider upplevelsen av verkligheten, ofta utan att människan det händer i förstår vad som händer.  Ångest är lätt att känna igen, ”jag har ångest”. Men depressionen kommer smygande, tar mer och mer utrymme och energi. Känslan av skam kommer som följeslagare, och med den kommer önskan att hålla sig undan, inte synas. Rädsla för att någon ser och tänker att jag inte är en bra mamma till mitt barn. Depressionen föder fram hypotesen: ”Det är något fel med mig”.  När vi har en hypotes söker vi bevis för den. Så när Elsa skriker blir det ett bevis för Hanna på att hon är en dålig mamma. Istället för att tänka att Elsa känner att något inte är bra, och eftersom hon vet att mamma brukar komma, så hon kallar på henne. Det är därför hon skriker. För att hon litar på, har erfarenhet av, att mamma finns där för henne när hon behöver.  Vilket är grunden för trygg anknytning.

Hanna och Elsa och mötet ovan är förstås ”hitte-på”, fast väldigt likt många möten jag haft med kvinnor med förlossningsdepression. Men hur blev det så här? Hos dig som är, eller varit, i detta mörka, finns ofta en stark önskan att förstå. Och ofta en känsla av ett djupt sår i själen, och i föräldra-självkänslan. Och av att ingen verkar ha sett, eller förstått. Och en rädsla för att ha skadat ditt barn, att anknytningen är skadad.

Hur kan det inte bli så här?  Tänker jag ibland, när jag vet hur många kvinnor har kämpat sig igenom en tuff förlossning med rädsla och komplikationer, tyckt att amningen blivit en börda istället för en njutning, när det sociala livet försvunnit från vardagen, när sömnbrist och det ständiga ansvaret (stor del av dagen som den enda vuxna), för bebisen skapat så djup trötthet att det blir svårt att tänka. Medan omgivningen säger ”passa på att njut, det här är den bästa tiden i ditt liv”. Medan alla nyblivna mammor i media strålar av inre lycka.

Men vem kom på tanken att ett nyfött spädbarn skulle kunna vara ett tillräckligt och stimulerande sällskap för en vuxen människa, en stor del av hennes vardag? Eller att trötthet, ensamhet och en för stor ansvarsbörda har andra effekter på nyblivna mammor än för andra människor?

Trots det inre mörkret som depressionen skapar, är det så många kvinnor som ändå klarar att ge sitt barn tillräcklig av det de behöver för att bli tryggt anknutna. Du behöver inte vara glad, påhittig, lycklig, tacksam, eller tokförälskad i din baby för att det ska ske. Du kanske undrar: vad behöver barnet, och vad är tillräckligt? Först; lita på att ditt barn säger till när det behöver något. Barnet har en medfödd och stark förmåga att sända ut anknytningssignaler (=gråt, att söka sig till dig) när det behöver. Svara barnet, så snart och så ofta du kan. Ditt svar är: ”Jag hör dig, jag är här för dig, du är viktig för mig”. Tillåt barnet att utforska sin omgivning och lita på att det säger till när det behöver komma tillbaka nära dig, till sin trygga bas. Det är grunden till den trygga anknytningen.

 

Både du och barnet behöver fler vuxna omkring er. En förälder som är den huvudsakliga ”trygga bas-stationen” för sitt barn behöver själv få tanka upp någonstans. Behöver någon som är lyhörd för hennes behov. När känslan ”just nu orkar inte jag” kommer behövs en annan vuxen där för barnet. Anknytningssystemet har utvecklats i ett flocksamhälle. Det funkade bra när vi var många som hjälptes åt. Det funkar ofta annars också, men kräver mycket mer. Så för att trygga anknytningsrelationen; se till att det ofta finns andra omkring er. Sök sällskap. Berätta om hur du mår, för några du litar på. Fler än du tror förstår och känner igen sig. Och titta på ditt barn. Signalerar din bebis när hen är orolig? Kommer du då? Orkar du inte det, för det mesta, så är det ännu viktigare att du och ditt barn har andra omkring er.

Brukar barnet utforska, vara nyfiken på sin omgivning? I så fall, bra.

Gör som barnet. Signalera till din omgivning när du är orolig och ur balans. Sök upp människor som kan stötta dig, vara till sällskap. Att ha en trygg bas att återvända till är grunden för all anknytning. Det gäller för bebisar. Det gäller för deras mammor också. Det är så naturligt och självklart fast vi, i vårt samhälle, glömmer det ibland. Nu är det hög tid att komma ihåg och hjälpas åt att skapa ett mer barn- och föräldravänligt samhälle, för oss alla.

 

Eva Lyberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Eva har samtalsmottagning och tar emot gravida och nyblivna mammor bl a förlossningsdepression: evalyberg.se

Till hösten kommer Eva erbjuda samtalsgrupper för gravida och nyblivna
mammor ”Hela mammor”, där just ”hela mamman” kan få komma med alla sina
tankar o känslor, och i stöd av gruppen och mig få hjälp att känna sig som
en mer ”hel mamma”. Datum och info om samtalsgrupp: http://evalyberg.se/event/hela-mammor/

 

Evas Youtube-film om förlossningdepression:

https://www.youtube.com/watch?v=5W3qC0IQsgo

 

 

 

 

 

 

 

 

Gästbloggsinlägg: rosaskimrande overklighet

Krasch. Pang. Bom.

Plötsligt händer det.

Med en smäll hamnar man där under ytan. Försöker orientera sig.
Kippar efter luft. Försöker hitta styrka att simma upp igen. Letar efter var det lyser.

Varje simtag är så mycket tyngre än att röra sig på land, och allt går i slowmotion.

Försöker grabba tag i livbojen, missar, kämpar, börjar ge upp, sjunker, blir räddad, släpad upp.

Andas jag? Vågar jag öppna ögonen?

Att drabbas av förlossningsdepression kan vara som en käftsmäll. Det
kan även vara en långsam och plågsam väg neråt som du knappt
upptäcker innan det är försent.

Jag har varit med om båda.

För drygt tre år sen fick jag mitt första barn, en frisk söt liten flicka. Förlossningen var på pappret helt normal och ganska snabb, men
det var ändå det värsta jag varit med om. När hon var född kunde jag inte glädja mig åt henne, jag var bara så trött och så glad att det var över nu. Men det var det ju inte. Både förlossning och den första spädbarnstiden var så långt ifrån mina förväntningar som
det gick att komma. Det var nästan outhärdligt.

Min dotter fick kolik, hon kunde vara tröstlös, hon krävde konstant närhet, sov extremt lite och kunde bara somna med bröstet i munnen.
Jag kände mig kvävd, jag ville bara lägga ifrån mig henne, vara så långt ifrån henne som möjligt. Jag fick aldrig vila, aldrig slippa
ifrån den konstanta stressen att inte få sova, att hon kunde vakna när som helst och att hon inte skulle sluta skrika.

Efter påtryckningar från min sambo som knappt stod ut med att se mig må så dåligt, sökte jag äntligen hjälp. Jag började prata med en psykolog via BVC. Sen fick jag diagnosen förlossningsdepression av en
läkare 13 månader efter förlossningen och utskrivet antidepressiva.

Och jag blev frisk. Jag vet inte idag om det beror på medicinen, samtalen eller att jag slutade vara föräldraledig och började jobba.
Kanske var det bara tiden som läkte mig.

Ändå drabbades jag återigen av en förlossningsdepression med mitt
andra barn två och ett halvt år senare. Trots att jag nu fick ett barn
som sover mycket och är väldigt glad och nöjd. Jag trodde ju att jag
skulle känna igen alla varningstecken, att jag skulle vara beredd och söka hjälp snabbare om det skulle drabba mig igen. Men plötsligt låg jag där i sängen en söndag kväll och fick panik över tanken att
vara själv med barnen dagen efter. Jag sa rätt ut till min sambo: ”Nu orkar jag inte mer. Jag klarar inte en dag till”.

Nu är min yngsta 8 månader. Jag är sjukskriven, under medicinering igen och min sambo tvingas vara hemma på heltid och ta hand om oss allihopa. Skulden och skammen är så enormt stor. Men det får aldrig
hindra oss ifrån att sätta stopp för oss själva, att öppna upp sig och berätta för någon hur man mår, och att söka hjälp. Annars
kommer man aldrig bli frisk.

/rosaskimrandeoverklighet.blogg.se

Nyhetsmorgon 3/1-18

Den 3 januari kommer vi på Mamma till Mamma gästa Nyhetsmorgon på TV4 för att prata om förlossningsdepression/föräldradepression och organisationen Mamma till Mamma.

Bilderesultat for nyhetsmorgon

Vår blogg

Här kommer vi snart att börja blogga om allt som rör förlossningsdepression och mycket mer!