Hannas historia

 

Jag gifte mig med min själsfrände 2015. I nöd och lust sa vi. Om jag då visste att betoningen av ”nöd” skulle blivit en så central del av vår första tid som föräldrar. Vi ville ha barn, planerade för en framtid. Plusset kom fort och lyckan var total.

För att förklara kort så hade jag en hemsk förlossning. Lång latensfas på cirka 3 dagar följt av dåligt värkarbete och en utmattad kropp. Det slutade tillslut i ett klipp, sugklocka och två sköterskor som stod med hela sin tyngd över min mage. Min dotter gick de iväg med direkt då hon hade svårt att andas till en början. Efter att moderkakan var ute hörde jag ett forsande ljud. Som om någon välte en hink vatten över golvet. Det tog ett tag innan jag insåg att jag blödde. Sköterskor och läkare stormade in i salen. De sa upprepade gånger att jag var tvungen hålla mig vaken. På bara några minuter hade jag förlorat 3 liter blod. Jag slapp operation med några sekunder.

Det tog mig två dagar och fem blodtransfusioner innan jag kunde ställa mig upp. Dödsångesten jag upplevde dagen efter var förlamande. Det där lilla pyret som låg i vagnen i rummet ägnade jag inte en tanke. Jag hade inte brytt mig om hon fanns där eller inte. Jag kände ingenting för henne. Trots detta lade jag upp foton i sociala medier över mitt ”underverk”. Hur vacker hon var, hur mycket jag älskade henne. När jag egentligen inte kände annat än ångest. Min dotter, var för mig, ett bylte med ångest. Min mamma och svärmor tog hand om henne den första tiden. Jag fanns i periferin, gjorde så gott jag kunde, men jag ville egentligen bara dö. Min dotter skulle inte ha en mamma som mig. Vad fan har vi gjort? Jag ville att allt skulle bli som förut. Gå tillbaka till jobbet och mitt gamla liv. Kunde vi inte adoptera bort henne? Hon ska inte ha en mamma som är så trasig. Hur ska jag kunna ta hand om någon annan, när jag inte klarar att hålla ihop mig själv? Panikattack på panikattack. Jag gick i en ständig dimma av lugnande mediciner. Jag gjorde allt som krävdes för att min dotter, Silje, skulle ha det bra. Jag låg på golvet och log mot henne. Jag hade hört att det var viktigt. Leendet är nog det falskaste jag någonsin gett. Men hon svarade med att le tillbaka.

Det tog mig 6 månader innan jag på riktigt kunde säga att jag älskade min dotter. Idag älskar jag henne över allt annat. Det dåliga samvetet kommer jag inte ifrån, trots att jag vet att det inte är mitt fel. Jag behandlas idag för förlossningsdepression, ångest och PTSD (posttraumatisk-stress-syndrom). Jag är långt ifrån lagad, hel. Men jag gör mitt bästa som mamma till min dotter, som är en riktig solstråle. Jag har aldrig varit så nära på att fatta beslut om att avsluta mitt liv som då. Idag är jag glad att jag valde att kämpa. Kämpa för min dotter, för min man. Ja för hela min lilla familj. Jag hade aldrig klarat det utan allt fantastiskt stöd jag fått och fortfarande får av min egen familj och även svärfamilj.

Jag kunde ha dött – men jag överlevde!
Jag gick från en oförmåga att älska min dotter, till att idag älska henne på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt! Jag kommer kanske aldrig bli hel men jag strävar efter att åtminstone bli lite mindre trasig.

/Hanna 27 år
Utbildad beteendevetare, jobbar som civilanställd på polisen

 

Vill ni läsa mer om Hanna så kan ni besöka hennes blogg: 

http://www.finest.se/hannahgrahnson

”En blogg som handlar om min kamp tillbaka till ett någorlunda bättre liv. En krokig resa som jag hoppas en dag ska ge utdelning! Bloggen är startad i förhoppning att ingen annan ska behöva gå igenom det jag gjorde i ensamhet. Vi är så många fler än vi tror och vi måste våga stoppa tabun kring förlossningsdepression. Om vi väljer att tiga, hur ska någonting någonsin kunna förändras?”